agentstefan

med rätt att leva

Ett kanske något lättare år!

Jo, jag gjorde det – raderade mitt facebookkonto! Säkert helt galet då det var min viktigaste marknadsföringskanal som författare. Men det var också den största enskilda orsak till den senaste tidens extrema stress.

Det har på flera sätt varit ett helvetiskt år sen senaste blogginlägget (ja, det var faktiskt ett helt år sen). Samtidigt har det paradoxalt nog också varit en bra period. Man skulle kunna kalla det ett synnerligen maxat år, som något förenklat kan sammanfattas i tolv punkter:

  • Min första ljudbok SYND släpps i april – grymt!
  • Djävulsk hälsporre efter krigsdans på manshelg i maj – är det vanligt?
  • Renoverar ledsen segelbåt som ska säljas – ps. segelbåt lönar sig inte ekonomiskt!
  • Obeskrivbart magisk resa till Färöarna – åk dit!
  • Första romanen ”Så ta nu mina händer” släpps i september – hur wow är inte det?
  • Första bokmässa som författare – blandade känslor.
  • Totalrenovering av vårt hus börjar i oktober – vi håller fortfarande på!
  • Upptäcker att jag har blivit en facebookjunkie! – raderar kontot och känner mig befriad!
  • Jobbar som konsult på tre arbetsplatser samtidigt – roligt, men är jag inte för gammal för det?
  • Skriver färdigt min andra roman och får underbar feedback från redaktören – yezz!
  • Får en TIA (minipropp i hjärnan) och ligger på sjukhus en vecka – oväntat?
  • Skriver på kontrakt för hyreslägenhet med havsutsikt – nytt liv?

Jag fyller 55 i sommar. För länge sedan, när jag uppfattade att mitt liv var som mest hektiskt, trodde jag i min enfald att allt skulle bli lugnare och skönare efter femtio. Nu vet jag att det inte blir så av sig självt. Det blir vad man väljer att göra det till. Vissa saker är förstås svårare att påverka, men mycket går att förändra, om man vill. Nu händer det! En mängd måsten ska försvinna och ersättas av liv och lust.

Det är obeskrivligt skönt att avsluta, ta bort sådant som tynger och belastar i livet. Radera facebookkonto, sälja båt och hus, ge bort saker, minimera bagage, förenkla. Inte på bekostnad av kvalitet förstås, inte som ett självändamål, utan för att må bra, ha en skön känsla i kroppen och sinnet. Det är lustigt hur de tankarna tagit sig i uttryck den senaste tiden. Numera väljer jag oftast saker som väger extremt lite när jag behöver något nytt. Mina favoritbyxor väger 326 gram, favoritskorna 200 gram, reseryggsäcken 800 gram – ja, ni förstår. Att bära saker som väger lite får mig att känna att livet är lättare, både fyskiskt och mentalt. Att bära färre saker likaså. Jag har samtidigt märkt att jag börjar bli en funktionsjunkie som har lätt att frossa i funktionskläder, och prylar som är bra för ett lätt och rörligt liv. Köpte precis ett myggnät för huvudet som väger 11 gram. Behöver jag verkligen det? Ja, kanske…

När det varit som tyngst det senaste året har jag läst om minihus (tiny houses ger fler träffar på internet). Små hus, oftast på hjul, som innehåller det viktigaste en bostad behöver. Lite som en hemtrevligare variant av husvagn. Jag har ingen aning om jag skulle trivas att bo så, men det finns något lockande i att ha hemmet med sig vart man än åker och att bara bära med sig precis det man behöver, eller absolut inte kan och vill vara utan. Lite som familjen Pip-Larsson i Kastrullresan. Kanske kan en en liten husbil vara något att komplettera den nya lägenheten med?

Just nu är garaget (som vi äger ett litet tag till) fyllt med byggavfall och utsorterade prylar. Imorgon börjar jag att köra allt till återvinningen. Det kommer antagligen att ta tre dagar heltid, men jag tror att jag kommer att ha ett svagt leende på mina läppar hela tiden, bredare för varje sak som töms ur släpvagnen.

Ps. Min bok ”Så ta nu mina händer” hittar du på AdLibris, Bokus, Storytel, BookBeat m.fl. ställen där böcker säljs. Fråga också gärna efter den på bibliotek eller din lokala bokhandel.

Ha en helt underbar dag // AgentStefan

När något går till ända

Jag vet inte om det är en myt, eller om det bara är jag, men det är inte bara roligt att bli klar med en bok. På något sätt längtar jag under arbetets gång att komma i mål, att knyta ihop säcken. Sen när lektören har satt rödpennan i texten, så är det en underbar ursäkt att återigen fortsätta umgås med de underbara bekantskaper jag har skapat och återvända till de miljöer jag låtit mina personer trampa runt i.

Så småningom kommer jag ändå dit, till slutet. Texten är redigerad, omarbetad, förfinad, kontrollerad, kontrollerad igen och kanske ännu en gång. Men så är den klar och jag saknar anledning att låta mina karaktärer säga något mer. Den sista cappuccinon är drucken och det blir inga fler promenader utmed strandpromenaden – i min berättelse. Med stor sorg tar jag farväl av Alice, Marianne, Roberto, Mariette och alla andra som under lång tid varit en stor del av mitt liv.

Givetvis längtar jag till nästa berättelse. Den finns redan där som ett embryo och en början till synopsis. Ralf kommer att bli en intressant och spännande resekamrat i min nästa roman. Alena kommer att finnas där och delar av hennes släkt. Det ska bli kul.

Men så kommer jag på att Alice kommer tillbaka. Om och när boken trycks så kommer jag att få möjlighet att berätta om henne, på mässor och i bokhandlar, kanske på bibliotek och i bokcirklar. Detsamma kommer så småningom förhoppningsvis att gälla Ralf och Alena. Tyngden släpper. Jag vet det är fånigt, men det är så det är, som jag är. Som i verkliga livet.

 

Free your mind!

Tid för allt

Jag har slarvat med min blogg. Eller inte slarvat egentligen. Det har varit annat som jag prioriterat högre. Just nu är jag i slutfasen av råmanuset till min nya bok med arbetsnamnet Alice och odjuret. Samtidigt börjar min första roman ta form vad gäller omslag och tidplan för utgivning. Det har alltså varit mycket, men på ett väldigt bra sätt.

Jag har märkt att jag uppskattar hur mitt skrivande har utvecklats. Den gamla devisen att övning ger färdighet stämmer som vanligt, men det jag också har insett är att övning ger glädje och trygghet. Jag är stolt över min första roman, men den nya romanen ger mig än mer skrivglädje och även livsglädje, om jag får yvas lite. Det som i början var mycket övningar och lärotid har blivit en nödvändig tillflyktsort och en längtan som är svår att beskriva.

Även om jag inte är någon erfaren författare skulle jag ändå vilja ge ett råd som har varit helt avgörande för mig. Ha tålamod! Det första man skriver blir ofta rätt kasst. Det är något man ska spara och ta fram tjugo år senare och le åt och samtidigt vara stolt över den fantastiska utveckling man har haft roman efter roman.

Det är blandade känslor jag har i slutskedet. Alice, Marianne, Mariette och Roberto är personer jag lärt känna och som på sitt sätt har blivit mina vänner. Det ska bli sorgligt att lämna dem. Samtidigt ser jag fram emot att lära känna Ralf och de människor och öden han kommer att möta i nästa berättelse.

Att skriva en bok – del 8 Förlag

Det är nog inte helt sällan debutanter tror att arbetet är klart när man skrivit färdigt sin första roman. På sätt och vis är det då det tunga arbetet börjar. Tungt, därför att det omfattar sådant man kanske inte är tränad på: att sälja in sin produkt. Jag tänker inte skriva något om att ge ut sin bok själv, eftersom jag inte kan något om det. Jag har förvisso varit egenutgivare för två fackböcker tidigare, men den senaste var över tolv år sen och mycket har hänt sen dess.

Som jag nämnt tidigare ska min första roman Så ta nu mina händer ges ut under 2017, vilket innebär att jag inte är någon expert, men jag vill trots det delge mina erfarenheter som novis på området. Det är också något som intresserar mig mycket. Ett vanligt fel för debutanter, som jag själv också gjorde, är att ha för bråttom. Vanligtvis är inte din bok klar när du tror att den är det. Jag har tidigare skrivit bland annat om att anlita lektör. När det gäller din första  bok är det nog helt nödvändigt. Förlagets manusläsare är den första person du ska övertyga om romanens förträfflighet. Då kan den inte innehålla alltför många fel och obegripliga kullerbyttor. Det kostar förstås en del pengar att anlita proffs, men om författandet är något du verkligen vill satsa på, så bör du verkligen överväga att göra den investeringen. Det minsta du bör göra är att låta några testläsare, helst flera, komma med synpunkter på ditt manus. Även det kan du läsa om i tidigare inlägg.

Det är lite av en djungel att hitta förlag som skulle kunna intressera sig för din bok och som du skulle vilja samarbeta med. Grundregeln är väl att det inte går att vara särskilt kräsen första gången. ISBN-centralen har listor på oerhört många förlag, men länkarna är ofta inaktuella och det är bökigt att hitta i dem. Även Rebecca Mörtberg har ställt samman förlagslistor, med länkar och mycket korta beskrivningar av vad respektive förlag ger ut för typ av böcker. Det finns fler listor på nätet, men ingen av dem verkar vara komplett eller uppdaterad.

Här kommer några handfasta tips som jag haft god användning av för att hitta L.C. förlag som nappade på min debutroman och som jag själv fastnade för, dels för att de är roliga att samarbeta med och dels för att de är hungriga och gärna går lite utanför den berömda boxen i sitt sätt att arbeta.

Mitt följebrev till L.C. förlag. Längst ner fanns även foto på mig och länkar till min blogg, facebooksida mm.

Mitt följebrev till L.C. förlag. Längst ner fanns även foto och länkar till min blogg, facebooksida mm.

  1. Fila mycket på ditt följebrev. ”Jag gillade verkligen ditt brev”, var det första jag läste när jag fick respons från L.C, så jag vet att det har betydelse.  Låt flera testläsare, gärna författarkolleger, ha synpunkter på ditt följebrev. Det kan vara pinsamt, men viktigt. På debutantbloggen finns en bra sammanställning om följebrevet.
  2. Skicka inte bara till stora förlag. Du kan ha tur att bli utgiven hos någon av de stora, som har stora resurser, men det finns också baksidor. Var smart när du letar. De nystartade, små förlagen kan vara lättare att få in en fot hos innan de översvämmats av manus. Lägg tid på att leta förlag.
  3. Våga testa något nytt. Om du verkligen tror på ditt manus kan hybridförlag vara något för dig. Det finns idag många med lite olika upplägg. Principen är att du själv måste hosta upp pengar för att täcka utgivningskostnader helt eller delvis, men å andra sidan är royaltyn vanligtvis högre. De flesta hybridförlag är kräsna och ställer höga krav på manus, men är också bra samarbetspartners.
  4. Nätverka och syns. Det här tycker jag är svårast av allt, eftersom jag avskyr att mingla, men det finns flera andra sätt. Blogga om ditt författande. Starta en författarsida på facebook. Skicka in noveller till novellsamlingar och försök bli antagen där. Låt ditt skrivande och kanske delar av dina berättelser synas på så många platser som möjligt.

Bli inte ledsen när du blir refuserad. 2015 lyckades 176 debutanter bli utgivna i Sverige inom alla kategorier böcker, av många tusen inskickade manus (bara Bonniers får in drygt 3000 manus per år). Inom vissa genrer, t.ex. deckare, är konkurrensen särskilt hård. En standardrefusering kan betyda många saker. Förlaget har helt enkelt inte plats för fler inom din genre, manuset kanske behöver förfinas eller arbetas om, hitta andra förlag osv. Det finns förstås en risk att manuset är för dåligt, vilket du inte heller bör se som ett nederlag eftersom det tar ett tag att lära sig ett nytt hantverk. Skriv då nästa bok och ta vara på det du lärt dig med den första.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 7 Research

Det engelska ordet research (särskilt på ”svengelska” med stark betoning på första stavelsen) är oerhört välanvänt i författarkretsar, trots att vi har bra ord på svenska, så som undersökning, utforskning och efterspaning. Man kan även kombinera orden. Min favorit är nog efterforskning, som jag gärna använder, då det finns en känsla av uppsökande detektivarbete i det, men utan att bli för polisiärt.

Jag tänker inte skriva så mycket om efterforskning i allmänna ordalag eftersom det finns så många andra som gjort det så bra. På min goda vän Ingrid Elfbergs hemsida kan man få en bra inblick i grunderna och varför det många gånger är så viktigt för ditt skrivande och din berättelse. För min del är efterforskningen en ofta en avgörande del i själva skrivprocessen i sig. Berättelsen finns där från början, men genom att söka information om Sundbyberg, när tågen går till Nässjö, hur det ser ut på hotell Pigalle, vilka örter som är dödliga och på vilket sätt, med mycket mera, så har både karaktärer och hur de agerar ändrats och fördjupats efterhand. Vissa saker har inte stämt med verkligheten och då har jag varit tvungen att välja om just den händelsen skedde där trots allt. Ibland har jag ändrat verkligheten efter mina behov, men det har då varit ett medvetet val, som jag kan förklara i ett förord om jag vill, eller låta bli. Ofta sker dock det motsatta, att jag ändrar i berättelsen baserat på vad jag ser, hittar eller lär mig om en plats, en händelse, en person, ett yrke. I arbetet med Så ta nu mina händer har jag till exempel några gånger ändrat vid vilken tidpunkt huvudpersonen anländer med tåget till Nässjö, baserat på tidtabellen. Det i sin tur ledde till justeringar av några ytterligare skeenden innan han kliver på tåget i Göteborg. Jag tog också reda på hur lång tid det tar att springa från det café där han tidigare på dagen träffar en person, hur lång tid deras samtal rimligen kan ta, hur lång tid det tar att ta taxi från hans lägenhet till caféet, vilket resulterade i en sannolik tid för när han kliver upp på morgonen. Det är små saker i sammanhanget, men det skapar trovärdighet för läsaren när tid och skeenden hänger ihop på ett sannolikt sätt och det ger ett driv i mitt skrivande. Jag måste däremot inte springa från caféet till stationen för att få informationen. Det finns andra knep.

Wunderground - en webbsida för bland annat historiskt väder

Wunderground – en webbsida för bland annat historiskt väder

Något jag tycker är kul att efterforska är vädret vid tidpunkten för en särskild händelse. Det är inte alltid viktigt, men för mig ger det en speciell känsla i berättandet. Var det en exceptionellt kall vinter i Göteborg 2014, eller regnade det hela tiden? Hur var vädret i Sundbyberg i oktober 1985? Jag använder mig bland annat av webbsidan Wunderground för att hitta information om historiskt väder. Det finns inte data för alla orter, men ofta för en plats tillräckligt nära. Man får pröva sig fram. Det leder ofta till att jag flyttar på en händelse någon månad för att det på ett ungefär ska stämma med hur det verkligen var då. Är det nödvändigt? Kanske inte, men väldigt roligt.

Historiska kartor över staden Lecco i Italien

Historiska kartor över staden Lecco i Italien

I arbetet med nästa roman med arbetsnamnet Alice och odjuret finns ett avsnitt med som utspelar sig i den Italienska staden Lecco 1901. När jag för ett par veckor sen var på plats för att göra efterforskningar och spela in lite korta filmsnuttar inför kommande marknadsföring,  hittade jag i en lokal bokhandel en fantastisk bok med historiska kartor över staden. Den karta som var närmast i tid för mitt aktuella avsnitt var från 1879. Där fann jag att en av de platser där den aktuella personen befinner sig för en viktig händelse i berättelsen, hette något helt annat då än den gör idag. Wow, vilken häftig upptäckt! Jag sökte vidare på nätet, på platsens gamla namn och lyckades hitta en mängd användbar information som jag kan stoppa in som detaljer i min roman. Genom att veta att platsen då var en hamn och inte som idag ett torg med uteserveringar så kan jag föreställa mig livet, dofterna och hur man rörde sig i området på ett helt annat sätt än om jag inte funnit boken.

Med Google streetview på Capri. Uppe till vänster ser man året när bilden togs. I detta fall 2009.

Med Google streetview på Capri. Uppe till vänster ser man året när bilden togs.

När mina berättelser utspelar sig så långt bort från mitt hem att jag inte enkelt och snabbt kan ta mig dit, så använder jag nästan alltid Google streetview som en första inblick i hur det ser ut. Jag skrev för några år sen en kortnovell som delvis utspelade sig på ön Capri i Italien. Eftersom jag aldrig varit där och inte avsåg åka dit enbart för en liten novell, testade jag istället att åka dit via nätet. Jag kunde förstås ha flyttat berättelsen, men i just det fallet var inte det möjligt. Det visade sig att Capri var tillräckligt väldokumenterat av Google och jag kunde ta mig fram på gatorna och hitta miljöer som passade bra och till och med vilket hus huvudpersonen väljer att köpa och bosätta sig i. Det är ett vanskligt verktyg då platserna kan ha förändrats mycket sen bilderna togs – utmed samma gata kan vissa bilder vara aktuella och andra flera år gamla – men det kan vara ett bra och effektivt första steg för att bli väl förberedd inför en efterforskningsresa.

Avstånd och tid för förflyttning i Google Maps

Avstånd och tid för förflyttning i Google Maps

Via Google eller Hitta.se tar jag reda på avstånd mellan två olika platser och tid för förflyttning via bil, eller till fots. De har olika för- och nackdelar, så jag använder dem för olika syften. Vill jag dessutom ta reda på mer information om en särskild plats, så har Hitta.se numera en funktion som heter ”Tomter”, där man kan få information om fastighetsbeteckning, hur många personer som är skrivna på fastigheten, vilka företag som finns där och vilka bygglov som sökts på tomten. Det kan vara intressant om man vill veta när en byggnad gjorts om. Vanligtvis måste man söka mer information på kommunen, men det kan vara en bra första koll.

Man behöver egentligen inte göra några efterforskningar alls när man skriver noveller och romaner, men jag tycker det är synd att gå miste om den möjlighet det ger att skapa ökad trovärdighet i din berättelse, att göra skrivarbetet ännu roligare och mer intressant. Att få tillgång till all den kunskap och information researcharbetet ger kan vara helt avgörande för hur bra slutresultatet blir och hur bra läsarna tycker att din bok är. Tänk på det nästa bok du läser. Känns den trovärdig eller inte? Vad beror din uppfattning på? Jag tror jag vet svaret.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 6 Bok nr 2

Som jag skrivit tidigare så har min första roman inte ens nått bokhandlarnas hyllor. Trots det började jag för ett bra tag sen att skriva på nästa roman och har påbörjat synopsis för nummer tre. Det finns förstås flera anledningar till det. Den viktigaste för mig är att skrivandet i sig är en drivkraft. Det går helt enkelt inte att sitta och vänta på resultatet av nummer ett. Det finns dessutom en stor risk att den inte blir min storsäljare, av det uppenbara skälet att jag förhoppningsvis blir bättre på hantverket ju mer jag skriver. Eftersom det för många, inklusive mig tar upp till ett par år att få en roman helt färdig för att skickas iväg till förlag, så finns det definitivt ingen anledning att vila på hanen.

För min del handlar det också om att ha något att längta till, en ny berättelse, nya människor, fantasivänner, livsöden. Den roman jag arbetar med nu handlar om en flicka som heter Alice. Berättelsen om Alice startade för några år sen med en kortnovell, som publicerades i en antologi. Där hade hon ett annat namn och var äldre. Jag fascinerades av henne som person och började fundera på hur hon skulle vara, vad hon hade för uppväxt och vad det var som drev henne till att göra det hon gjorde i novellen. Jag verkligen längtade att få väva livet kring henne, ge henne vänner, familj, men också en inre konflikt. Romanen har arbetsnamnet Alice och odjuret.

Jag skrev tidigt en synopsis för berättelsen, långt innan jag färdigställde Så ta nu mina händer. Den har efterhand skrivits om många gånger. Även hennes familj och uppväxt har ändrats. Nu har jag skrivit drygt halva romanen och har efter många bearbetningar kommit fram till en synopsis jag verkligen tror på. Detaljer kommer att fortsätta ändras, men jag tror faktiskt att skelettet kommer att bestå. Under arbetet med Alice liv har jag parallellt börjat arbeta med nästa roman om uteliggaren Ralf. Det är bara en lös synopsis, då jag vill inte blanda in honom för mycket än, men när det kommer upp tankar om vem han och vad han gör är så skriver jag ner det. Det skapar en längtan och gör att det förhoppningsvis inte blir alltför stor sorg att så småningom lämna Alice. Förra veckan var jag i den italienska staden Lecco, där stora delar av romanen utspelar sig, för att göra efterforskningar och att skriva, men också för att spela in korta filmsnuttar i viktiga miljöer och fotografera inför kommande marknadsföring. Det gör arbetet så mycket roligare och varierande att jobba med alla delar parallellt och få glida in i Alice-bubblan.

img_7870

Den italienska staden Lecco, vid Lago di Como, där stora delar av Alice och odjuret utspelas.

Det brukar beskrivas som det allra svåraste att skriva den andra boken efter att den första gjort succé. Därför är det otroligt smart att påbörja nummer två långt innan man har den minsta aning om någon annan än den närmaste släkten kommer att vilja läsa den första överhuvudtaget. Något jag uppfattat som svårt för egen del är att arbeta med marknadsföring av Så ta nu mina händer när jag nu är så inne i en annan karaktärs värld. Mikael är just nu långt borta och Alice tar hela min uppmärksamhet som författare. Det blir nästa nöt för mig att knäcka och när jag har erfarenhet av hur det fungerar så får jag återkomma.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 5 Hjälp!

Under arbetet med romanen Så ta nu mina händer fick jag hjälp av flera personer för att förbättra berättelsen och språket, men också mitt skrivande generellt. Ofta behöver man hjälp i olika skeden och på olika nivåer för att man effektivt ska kunna utvecklas i hantverket och för att romanen ska bli så bra som möjligt, förhoppningsvis antas av ett förlag och så småningom uppskattas av många läsare. Några av de som kan vara involverade och påverka både skrivprocessen och det färdiga resultatet är lektörer, redaktörer, skrivcoacher, korrekturläsare och så kallade betaläsare (eller testläsare).

En lektör är en professionell läsare som går igenom din text, ger råd och tips för att texten ska bli bättre och tar betalt för det. Ett lektörsutlåtande ska gå igenom texten i olika perspektiv och tydliggöra manusets styrkor och svagheter. Det viktiga är att det sker på många plan, från den övergripande idén, själva storyn, ned på språknivå. Det leder inte sällan till stora omarbetningar av texten. I arbetet med Så ta nu mina händer fick jag hjälp av Ann Ljungberg i tidigt skede, i samband med en skrivkurs i New York, som jag skrev om i Att skriva en bok – del 3. Eftersom jag inte hade särskilt mycket textmaterial framme då, så fokuserade hon istället på hur jag kunde arbeta med att bygga upp trovärdiga karaktärer och att planera mitt skrivande. När jag trodde att jag i princip var klar anlitade jag Joanna Björkqvist som fick mig att inse att jag ännu hade en lång resa innan romanen var redo att klättra uppför de höga förlagsmurarna. Du kan läsa mer om det i Anlita lektör eller inte?

Skillnaden mellan en lektör och en skrivcoach är att den senare, utöver det som även lektören gör, löpande följer med under skrivprocessen som en personlig tränare, inspirerar, hjälper till vid skrivkramp och när man är helt ute och cyklar. Det kan alltså vara en och samma person, men det måste givetvis inte vara så. Jag har själv ännu inte tagit hjälp av någon skrivcoach.

Testläsaren är vanligtvis den första som läser din text, förutom du själv förstås. Det är ofta någon eller några närstående, en författarkollega eller en skrivgrupp där deltagarna samarbetar och hjälper varandra. Testläsaren går sällan på djupet, men är många gånger viktig som representant för framtida potentiella läsare, varför det är nödvändigt att välja personer som gillar den genre du skriver i. Det är bra att ge testläsaren tydliga instruktioner för vad den ska uppmärksamma när den läser och vilka kommentarer du vill ha. Jag tycker att det är bra om testläsaren ringar in textdelar med kommentarerna ”här förstår jag inte”, ”här blir det segt/tråkigt/pratigt…” och ”här fungerar det inte”, men utan att ge svar på varför. På så sätt kan du tidigt få hjälp att identifiera logiska luckor och när berättelsen fastnar. Ge inte testläsaren ett färdigt manus, utan leverera mindre delar efterhand, exempelvis några kapitel i taget. Då kan du få respons snabbare och har lättare att få dina vänner att ställa upp.

Korrekturläsaren gör en genomgång av språkriktighet, feltryckta tangenter och konsekvensproblem i din text och kommer därför in i ett sent skede. Jag gjorde korrekturläsningen i huvudsak själv, men fick god hjälp av lektör och av min fru, som har tvingats utstå mycket under arbetet med boken. Det är bra att göra korrektur både innan du skickar iväg materialet till förlag och självklart innan boken går i tryck. Vid det senare tillfället får man ofta hjälp av förlaget.

lc

Om du är debutant så kommer redaktören in relativt sent eftersom det är en person som är anställd på förlaget. Eftersom förlaget redan har antagit ditt manus när du kommer i kontakt med en redaktör, så är risken mindre att deras arbete leder till stora förändringar. Redaktören kan framgent även bli din lektör om du skriver fler böcker och fortsätter samarbeta med samma förlag. Nästa steg inför utgivningen av Så ta nu mina händer kommer att bli att arbeta tillsammans med en redaktör på L.C. Förlag, vilket ska bli mycket spännande.

Boken är i slutfasen av att bli en färdig produkt, vilket inte innebär att arbetet är över. Att vara författare innebär inte bara att skriva berättelser, utan lika mycket handlar det om att paketera, marknadsföra och sälja dem. Det kommer jag att återkomma till längre fram. I del 6 kommer jag istället att berätta om att skriva bok nummer två och att se längre framåt.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 4 Synopsis

När jag tog de första stapplande stegen med att skriva min första roman Så ta nu mina händer, visste jag knappt vad en synopsis var. Jag hade arbetat med synopsis lite inom teater och ljussättning på åttiotalet, men jag visste inte att det är ett viktigt verktyg också när man skriver romaner. En synopsis (fungerar även med ett enligt SAOL) är ett ramverk, ett skelett, en sammanfattning. Det finns givetvis ingen regel för att du måste skriva en synopsis för din story eller hur, men för mig blev arbetet enormt mycket lättare när jag väl testade att göra det första gången. Jag skulle vilja beskriva det som att det var först då som min roman började få en kropp, en helhet.

Min första synopsis var inte särskilt bra. Jag insåg då att berättelsen inte alls hängde ihop. Hur jag än vände och vred på berättelsen så blev den osammanhängande, ointressant eller osannolik på fel sätt. Det enda jag egentligen hade var en person och inte ens han kändes särskilt trovärdig. Jag var tvungen att börja med honom, Mikael. Vem var han; var kom han från; hur växte han upp; vilka personer, händelser och vändpunkter i livet formade honom; vad gör han nu; vad driver honom; vem är han? Jag behövde svara på de frågorna innan jag kunde gå vidare. I arbetet med Mikael föddes hans mor Ann-Louise. I början hade han en syster, men jag behövde ta bort henne ur storyn. Han var ett ensambarn, åtminstone till synes. Hans toffel till far fick plötsligt liv. Så småningom hade jag en hel ensemble att arbeta med. Alla kanske inte skulle få plats till slut och säkert skulle några nya komma till, men det var något att börja med. På sätt och vis blev detta min första del i skelettet. Nu kunde jag arbeta vidare.

Jag minns att jag googlade på synopsis och hittade en del tips på hur andra författare arbetar. Ett vanligt sätt är att göra en innehållsförteckning med tillfälliga kapitelrubriker och sen sammanfatta varje kapitel med några rader. Någon författare begränsade det till högst fem meningar, någon till två rader. Jag prövade den metoden och den hjälpte något. Efter en del experimenterande och många synopsis i den digitala papperskorgen har jag kommit fram till en metod som jag gillar. Det är en kombination av kapitelsynopsis, kronologisk synopsis och karaktärsynopsis.

Kapitelsynopsis är precis det jag beskrev innan. Den ändrar jag ofta under arbetet med romanen och återkommer till den hela tiden, ifrågasätter kapitlen och innehållet, skriver om, flyttar och så vidare. Det är mitt mest levande arbetsredskap. Principen för karaktärssynopsis har jag också redan varit inne på. De är lite olika för de olika personerna, beroende på hur mycket jag behöver veta om dem för att förstå deras roller och drivkrafter i berättelsen. I bilden nedan beskriver jag Mikaels mor som psykopat och sadist. I Mikaelperspektivet är hon det, men i hennes karaktärsbeskrivning är det betydligt mer nyanserat eftersom jag där ser det ur hennes perspektiv, för att försöka förstå vem hon var och är.

namnlost-2

Utdrag ur karaktärsbeskrivning av Mikael. Något modifierad här för att inte avslöja för mycket.

namnlost-2namnlost-2Den kronologiska delen är helt enkelt en tidsaxel. Jag väljer när jag vill att den ska starta, oftast långt innan själva berättelsen börjar. I Så ta nu mina händer börjar den när Mikaels mor är fyra år. Den delen lade jag till mycket sent och kom till slut att bli en viktig del i berättelsen. Tidsaxeln är alltså också levande, men det är mer sällan jag ändrar i den. Den innehåller också alla viktiga datum, när personer föds, dör, börjar skolan, när någon flyttar, när de viktiga vändpunkterna i romanen sker. Jag fyller efterhand på med allt jag tycker är relevant. Utan min tidsaxel skulle jag tappa bort mig helt.

Att skriva synopsis kan vara ett bra sätt att överhuvudtaget komma igång att skriva. Jag skriver inte längre alltid i kapitelordning. Om jag plötsligt behöver gräva djupare i en karaktär eller göra mer efterforskningar i ett kapitel, men inte just för tillfället, brukar jag ofta tillfälligt hoppa till en helt annan del i romanen. När jag har min synopsis kan jag enkelt göra det utan att tappa bort mig. Känner jag mig trött eller okoncentrerad kan jag skriva de delar jag har mest lust med just nu, eller så ser jag över mina synopsis. Att använda synopsis (ett ord jag använt på tok för många gånger i detta inlägg) gör det helt enkelt roligare och friare att skriva.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 3 Kurser

Min första roman Så ta nu mina händer kommer att publiceras på L.C. förlag. Här är den tredje delen om min resa dit. Dela gärna i sociala medier om du vill.

Det tog ett par år innan jag bestämde mig för att låta min första roman (som egentligen var tänkt som min högst privata och personliga utbildning att skriva fiktion) pröva sina vingar och låta sig läsas och kritiseras av andra än mig själv. Hugaligen, hade antagligen min farmor sagt. Uppmuntrande ord från människor jag litar på har förstås betytt mycket, men framför allt har min självförtroende stärkts av de kurser och workshoppar jag gått.

Sommaren 2013 fick jag en skrivarkurs i födelsedagspresent av min fru. Det var fem dagar i oktober med Ann Ljungberg och den skulle hållas i New York. Helt fantastiskt! I gåvan ingick även personlig coachning, som jag skrev om i det förra blogginlägget. Förutom Ann var vi åtta författare med mycket varierad skriverfarenhet, allt från rookies till författare med två utgivna romaner. Det finns mycket att skriva om veckan i NY, men om jag håller mig till ämnet så var det en fantastisk start på den satsning jag sen valde att göra – att skriva min första roman och försöka få den utgiven. Upplägget var smart. Vi träffades tre timmar dagligen och utförde övningar i struktur, fördjupning av karaktärer, perspektiv, tempus, gestaltning och en del annat. Varje dag fick vi läxor att arbeta med under dygnets övriga timmar, som vi läste upp dagen efter och gav varandra konstruktiv feedback.

Jag har gått fler kurser för Ann med ungefär samma upplägg som för mig fungerat som vitamininjektioner i skrivandet, utom vid ett tillfälle, då tajmingen var katastrofal både för mig personligen och för var jag befann mig i processen med nästa roman. Kursen var lika bra som vanligt, men jag lärde mig att jag behöver välja rätt tidpunkter för att en kurs ska kicka till skrivprocessen uppåt. För mig är det framför allt i början av ett nytt projekt och om jag känner att jag kört fast. När jag är inne i en produktiv fas där berättelsen nästan flyter på av sig själv, så kan en kurs eller workshop nästan ge motsatt effekt.

thaiboxning

Thaiboxning på skrivarkurs på Koh Lanta.

Bara några månader efter veckan i NY åkte familjen till Koh Lanta i Thailand i tre månader. Det var en blandning av semester och arbete på distans. När vi planerade resan upptäckte jag att Camilla Lebert Hirvi anordnade en lite udda skrivkurs på Koh Lanta med Alexandra Pascalidou som ledare. Det var en veckas skrivande kombinerat med fysiska aktiviteter, såsom yoga, thaiboxning, showdans och promenader. Vi startade alltid med ett fysiskt pass för att kicka igång endorfiner och rensa hjärnan. Alexandra är en naturkraft som man får energi från bara genom att vara i hennes närhet. Förutom att jag boosta självförtroendet till ytterligare en nivå, anammade jag hennes metod efter mitt eget behov. När jag kör fast i skrivandet, eller tappar lusten, så tar jag en timmes snabb promenad och fortsätter därefter direkt att skriva. Det fungerar varje gång.

Det finns minst tre bra skäl att åka på en kurs eller workshop för att skriva. Det kan ge kickar för självförtroendet och för din skrivprocess; det kan fördjupa dina kunskaper och färdigheter hur du arbetar med språk och ord, hur du lägger upp en skrivprocess som passar dig och hur du får din berättelse trovärdig och intressant; det kan ge dig ett användbart och trevligt kontaktnät (kom ihåg bara att ge minst lika mycket som du får). Det är ganska kostsamt att åka på kurser utomlands, men det finns en mängd kurser och författarträffar på betydligt närmare håll och även distanskurser som arrangeras av högskolor, folkhögskolor och studieförbund. Om man vill komma igång, men inte vet riktigt hur, eller om man har kört fast kan en kurs, en skrivworkshop eller något liknande, bli skillnaden för ditt fortsatta skrivande.

I nästa del återkommer jag till arbetet med Så ta nu mina händer och det kommer att handla en del om att skriva synopsis.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 2 Början

Jag minns inte längre varför jag bestämde mig för att börja skriva fiktion. För 25 år sen var jag medförfattare till en fackbok om ekologisk stadsutveckling och ett drygt decennium senare gav jag själv ut en bok om innovativt ekobyggande. Då hade jag ingen som helst tanke på att skriva romaner. Jag tror det bara var en outgrundlig lust att testa som smugit sig på och blivit tillräckligt stark för att jag skulle börja.

De första embryon jag har kvar i min dator är skrivna våren 2012. Det började med en nyfikenhet om en man, som redan något år innan skrivstarten dykt upp i mina tankar. Till en början hade han inget namn, men så småningom gav jag honom arbetsnamnet Mikael, efter en man jag mött, som inte var särskilt lik min tankekaraktär, men som hade ett öde som fascinerade och inspirerade mig. Jag bakade ihop honom med iakttagelser jag gjorde av andra män i min omgivning. Min Mikael hade en tuff och kärlekslös uppväxt, vilsen i själen, men med ett hårt skal som han byggt upp med åren. Det var lite klyschigt, men det var så det började. Jag behövde en person som var komplex, men som ändå var enkel att sätta mig in i och förstå. Det låter lite som en efterkonstruktion, men jag minns att jag resonerade så med mig själv. Jag ville dessutom ha en manlig huvudperson för jag trodde att det skulle vara så mycket enklare då jag själv är man. Jag kunde aldrig ana hur fel jag hade.

Jag hade inga kunskapsgrunder att stå på utan började med att skriva korta scener som inte nödvändigtvis hängde ihop med varandra. Den första scen jag lyckades knåpa ihop utspelade sig på ett tåg där Mikael och hans syster var på väg till deras mors begravning. Jag försökte mig på att skriva dialog för första gången i mitt liv. Det kändes svårt och konstigt. Vad säger man egentligen när man pratar med sin syster? Ska man använda talspråk och kan man skriva på dialekt? Jag hade ingen aning, men började läsa böcker för att se hur andra hade gjort. Plötsligt läste jag romaner på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare, mer analyserande. Mikael hamnade på olika sätt i Göteborg, Stockholm och en stad i norra Italien, utan någon egentlig anledning, men det gjorde ingenting. Jag ville pröva mig fram och fundera ut vem han var, vad som drev honom och hur han tänkte och reagerade på saker och ting. Det blev som korta osammanhängande noveller. Jag tog ofta långa pauser från skrivandet, men återkom ändå till Mikaels värld.

I oktober 2013 gick jag en skrivarkurs för Ann Ljungberg i New York. Jag fick det i födelsedagspresent av min fru och det ingick även personlig coachning, där jag i förväg skulle skicka in material till Ann för att senare få feedback på plats. Vid den tidpunkten hade jag skrivit ungefär 120 sidor text. Innan jag skickade iväg något så läste jag igenom allt och insåg till min fasa att det mesta jag skrivit var katastrofalt dåligt. Det var inte bara osammanhängande, utan även språkligt torftigt. Jag hade innan kursen inte haft någon tanke på att arbetet med Mikael skulle resultera i en färdig roman. För mig hade det mest handlat om att lära mig att skriva, att arbeta med miljöbeskrivningar, dialoger, smaka på ord och formuleringar, skriva någon annans tankar, någon annans upplevelser. Jag fick nästan panik. Nu var det på riktigt. Någon annan skulle läsa det jag skrivit. Det slutade med att jag sparade knappt tjugo sidor, som jag tyckte höll en någorlunda hyfsad läskvalitet. Resten slängde jag. Som en parentes kan jag redan nu avslöja att ingen av det tjugo sidor jag skickade till Ann finns kvar i boken.

Innan jag går vidare tänkte jag sammanfatta den första tiden fram till kursen i New York. Det började med en lust att skriva. Utgångspunkten var en person som jag hittat på (inspirerad av män jag mött) och som jag var fascinerad av. Till en början skrev jag bara när jag hade skrivlust, men så småningom behövde jag inte invänta inspiration då lusten kom när jag satte mig och körde igång. Jag prövade mig fram utan krav på resultat. Så småningom läste jag igenom mina texter och slängde det jag tyckte var dåligt. Sen gick jag en skrivkurs och en till och en till …

Jag tror den här första tiden var en viktig skola för mitt skrivande. Jag hade redan innan lärt mig att ge och ta kritik under min utbildning till arkitekt, där det ingick som en viktig del. Nu tvingades jag att ge mig själv konstruktiv kritik och försöka analysera det jag skrev. Inte helt enkelt, men lärorikt. När man börjar skriva så blir det mesta man gör riktigt dåligt, men det är helt i sin ordning. Man måste våga skriva, kasta, skriva om, börja om, tänka om, men också pröva till synes märkliga, oväntade och kanske till och med korkade idéer. Berättelsen om Mikael bygger till stor del på många omtag och knäppa tankesprång.

Nästa gång kommer jag att berätta lite om några skrivkurser jag gått och därefter fortsätter jag om hur Så ta nu mina händer alltmer tog form.

Free your mind!

« Äldre inlägg

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑