agentstefan

med rätt att leva

Månad: december 2012

Början på slutet till något nytt!

Så börjar 2012 ta slut. Början till slutet, men också en ny början om man vill se det så. Det finns många sätt att definiera tiden. Som ett ständigt flöde av sekvenser, nya händelser, eller som en cirkulär eller spiralformad upprepning (som de återkommande årstiderna) av händelser men med konstant förnyelse. Många menar att tiden har en början och ett slut, där den absoluta startpunkten kan vara det vi brukar kalla Big Bang, medan andra anser att tiden inte alls är begränsad på det sättet. De finns de som menar att tiden bara är ett sätt för oss människor att organisera vår verklighet och att vår uppfattning om dåtid, nutid och framtid är enbart subjektiva, beskrivningar ur våra sinnen. Är det inte fantastiskt att tid kan uppfattas och beskrivas så olika? Att något de flesta av oss tar för givet och som vi använder dagligen i vår verklighet, i vår vardag, kanske egentligen är något vi konstruerat enbart för att förstå den verklighet vi tror påverkas och styrs av tiden. I love it!!!

 

Men om vi ska hålla oss till att året 2012 i vår västerländska tideräkning håller på att ta slut, för att aldrig kunna återvända och istället övergå till ett nytt år 2013. Hur ska vi förhålla oss till det? Är det viktigt att fundera över? Borde vi gå in i det nya året med förhoppningar, förväntningar eller kanske löften om något nytt, annorlunda eller bättre? Jag vet inte. Jag känner aldrig så själv. Jag har aldrig upplevt något nytt i klockslaget för det nya året, även om jag är barnsligt förtjust i fyrverkerier och champagne. Fest, vänner, glädje och yra har jag ofta upplevt vid det tillfället, men känslan av något nytt, något annorlunda har aldrig infunnit sig. Och inte heller behovet av att avge löften. Nej, det finns andra tillfällen under åren som den känslan infinner sig. Jag kände så tydligt så när jag fick barn, alla fyra gångerna. När jag träffade min fru så kände jag nästan Carola-fläkten virvla mitt korta hår. I höstas sa jag och min fru upp oss från våra anställningar för att yrkesmässigt börja helt nya liv, vilket upplevdes som ett nervöst, förväntansfullt och spännande pirr i kroppen i flera veckor. Förändringarnas vind kommer inte vi årsskiftet. De kommer för mig oftare än så och ibland när man minst anar det.

 

Det betyder förstås inte att man inte ska kunna njuta av och ha kul vid det nya årets början. Alla anledningar till att ha fest brukar vara bra. Men förvänta dig inte att det kommer ske några förändringar eller förbättringar av sig självt bara för att det blir ett nytt år. Du måste själv skapa förutsättningarna för att det ska ske. En av mina facebook-vänner (det finns förstås också andra sociala media) gjorde idag ett inlägg om att löften och förhoppningar alltför ofta brukar handla om att bli bättre på något man är dålig på. Han menade att det synsättet inte alls är särskilt smart. Ibland kan det vara det förstås, om det är något man verkligen vill, men uppförsbacken blir ofta väldigt stor och brant. Han menade att man istället ska fundera på att satsa på att bli bättre på något man redan är bra på, att förstärka dina styrkor. Det tror jag är ett riktigt bra nyårslöfte, om man nu vill ha ett. BLI MYCKET BÄTTRE PÅ NÅGOT JAG REDAN ÄR BRA PÅ!!! Det ska jag satsa på i år och kanske alla år, i tid och otid.

 

Gott nytt år på er alla!

Free your mind!!!

 

Man kan faktiskt hata små, små saker!

Det är verkligen få saker jag hatar. Hata är ett så starkt ord att det måste vara något extraordinärt för att man ska hata något. Men det behöver inte alltid vara så extremt. Jag hatar faktiskt en del rätt små saker. Jag har en bekant som alltid fullkomligt skiter i andras behov. Hans behov går alltid före alla andras och han lyckas också göra så att man känner dåligt samvete när man inte gör allt i världen för att hjälpa honom att uppfylla hans behov. Han är martyrernas och narcissisternas mästare. Han har förstås ingen aning om detta själv utan ser sig själv som oerhört generös, altruistisk och självuppoffrande. Han kan vara oerhört givmild, men bara när han själv har lust och med sånt som passar honom. Givmildheten innefattar aldrig vad andra verkligen behöver. När man inte ställer upp på att uppfylla hans behov så vänds det emot en med en mästerlig retorik av elakhet, personangrepp och martyrskap. Jag hatar inte honom och egentligen inte heller att han är sån. Jag är också självupptagen, snål och inåtvänd ibland. Det jag hatar är det ständiga upprepandet av mönstret och att han får mig att må så dåligt och att tycka så illa om mig själv. Och det är ett djupt hat. Jag vet inte hur många gånger jag och många andra lyssnat, lyssnat, lyssnat, gett råd, hjälpt, men det ändrar sig aldrig. Det är som att försöka hjälpa en alkoholist eller anorektiker som inte vill eller vågar bli av med sitt beroende. En som alla tycker synd om och som man inte kan eller får tycka illa om eller ens tycka att han får skylla sig själv.

 

Upprepandet av många små mönster, många lätta mentala örfilar, många små dåliga samveten är verkligen som många bäckar små. De blir till slut en stor tsunami av vattendroppar som väller fram och förgör allt i sin väg. Den absolut värsta tiden i mitt liv var när jag gick i högstadiet. Jag hade en klasskamrat som inte var särskilt kamratlig, utan hade som älsklingshobby att knacka med sin mellersta långfingerled på en punkt på min högra axel. En knackning gjorde inte alls ont, men efter kanske 5-6000 knackningar ett år senare på exakt samma punkt så gjorde varje knackning fruktansvärt ont. Något som utåt, hos lärarna, såg helt oskydligt ut, frambringade en enorm smärta. Det spelade ingen roll att axelvaddar hade börjat komma på en del kläder. Knackningarna hade känts genom ett hockeyskulderskydd! Och jag hatade de där knackningarna. Jag hatade dem för att de gjorde så ont, men också för att ingen kunde förstå (framför allt inte knackaren) att det kunde göra så fruktansvärt ont.

 

Jag har en god vän som brukar bli oerhört upprörd över anmärkningar eller synpunkter som är så små eller otydbara att de för vem som helst knappt skulle tolkas som förolämpningar eller ens negativa. Men för henne blir de som käftsmällar med nakna hårda knogar. Jag har långt senare förstått att det har en lång historia av små pikar av hennes föräldrar under hennes uppväxt, följt av en skitrelation fylld av kritik och mentala knackningar. Varje hugg var litet, men tillsammans har de bildat en så kraftig motkraft att minsta lilla synpunkt som kan uppfattas som negativ av henne bemöts med en tsunami av ilska, smärta och sorg. Hon uppfattas givetvis som svår och jobbig att umgås med, och det är hon, men det är lättare när man förstår reaktionerna. Självklart är det något man behöver söka hjälp för. Det ansvaret har man själv, att ta hjälp att kunna hantera sina knackningar. Man kan inte begära att omvärlden ska kunna se och förstå ens inre tsunamier.

 

Det är nästan omöjligt att få förståelse för hur små upprepade företeelser kan skapa så mycket smärta, både fysiskt och känslomässigt. Att slå tillbaka kan ibland fungera, men långt, långt ifrån alltid, särskilt inte när man är eller känner sig liten och svag. Jag tror på en kombination av att hålla sig borta från såna som skapar hatet om det är möjligt, eller åtmistone inte göra sig beroende av dem, och att själv vid behov ta hjälp av terapeuter, coacher eller liknande för att klara av att hantera och stå emot alla spikar och pikar. Låta dem köra sin grej, men att samtidigt vara tydligt mot sig själv och dem att jag ställer inte upp på detta och stålsätta sig mot den efterföljande retoriken med repliken ”jo, men det är ditt problem att lösa”.

Free your mind!

 

Är blod alltid tjockare än vatten?

Det finns få saker som är så känsliga att diskutera fritt och öppet som förhållandet till blodsbanden. Så upplever jag det i alla fall. Det är för det mesta känsligt, komplicerat och ofta förknippat med en massa förutbestämda synpunkter om vilka man ska älska och vilka man ska avsky och vilka övriga åsikter som man förväntas ha. Vad man ska tycka om vissa släktingar, hur den fastern är, vem som borde skämmas, vilka som inte var bjudna till det bröllopet, har du ringt och tackat gammelfarmor, tänk att hon var otrogen med grannen, och deras pojkar är så otacksamma. And you know what? I am so fed up with it!!! Intresseklubben antecknar! I couldn’t care less!

 

Det här handlar inte bara om min släkt. Lite gör det nog det, men jag stöter på det här hos så otroligt många. Det verkar ha spridit sig som ett virus över hela Sverige, ja kanske hela världen. Känner du igen dig? Det brukar dessutom ofta kryddas med förfalskade minnesbilder om barndomen, om bröllop, om skiljsmässor, om allt möjligt och omöjligt. Förfalskade bilder i form av försköning eller förfulning, beroende på om syftet är att upphöja den del av släkten man av olika anledningar föredrar, eller om det handlar om att trycka ner de som lyckats för mycket eller för lite. Jag har aldrig riktigt förstått varför en del hamnar i skuggan och varför en del placeras i solskenet. Själv brukar jag ofta föredra de som inte är välkomna. Jag vet inte varför, men det är inte sällan som det är just de som är mest ödmjuka, intressanta och sköra.

 

Det verkar ofta som att det är en slags informell släkttävling om vem som lyckats mest, vem det är mest synd om, vem som är mest arbetarklass, vem som har flest högskolepoäng, högst lön, eller nåt helt annat. Titlar är nästan mest intressant av allt. Ingenjör och läkare brukar ofta smälla högt, men de titlarna kan i fel släkt få helt motsatt effekt, där varvsarbetare, svarvare och bilmekaniker kan bli mer rätt. Nån som gör nåt med händerna och inte bara vänder papper vid ett skrivbord. När blir man rätt? När duger man och passar in? Ska man hellre ligga lågt och inte berätta vem man är och vad man gör? Och måste man tycka om någon bara för att man bär delar av samma DNA?

 

Jag träffar på många som inte duger i sin släkt. Tyckarna brukar sällan tro själva att de exkluderar utan istället tycka att det är andra i släkten som håller på med sånt. Jag tror det är lite som kejsarens nya kläder. De flesta vill att allt ska vara underbart, bra eller åtminstone ok att mötas på släktträffar, på julaftnar och vid midsommarfirande. För en del är det så förstås, men för väldigt många infaller aldrig några Fanny-och-Alexander-tillfällen. I bästa fall är alla tysta med hur man känner och tänker vid såna tillfällen. I värsta fall faller alla in i gnäll- och exkluderingskören och tycker illa vara om alla och envar i tur och ordning med alla och envar. Men någon enstaka exklusiv gång är det någon som inte håller med. Någon som inte alls hatar moster Ingrid, eller som inte tycker att faster Lillian är en slampa, eller att kusin Rolf är en snobbig överklass-wannabe, eller att morbror Göran är en äcklig gubbe som gift sig med en ung kvinna från ryssland, som inte ens kan tala svenska eller vet vad Sveriges kronprinsessa heter. Nån som plötsligt utbrister: ”Nej nu får du lägga av, han har faktiskt gjort allt han kan…” eller ”Hur kan du snacka så mycket skit om alla?” Någon som plötsligt stoppar in en nål och spränger den hårt uppblåsta ballongen av avundsjuka, missunnsamhet och girighet.

 

Så till jul skulle jag vilja ge alla modiga sanningsälskande människor Bilbos svärd Sting, smidd av Gondolinalverna under den första åldern, som lyser med ett starkt blått sken så snart den kommer nära idiotiska fördomar, missunnsamhet och känslomässig snålhet, att sticka hål på alla uppblåsta ballonger och gnistra och glimma med glädje, generositet och översvämma världen med empati och lycka!

Free your mind och God Jul!

 

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑