agentstefan

med rätt att leva

Månad: mars 2013

Jag älskar tågstationer

För femton år sen skrev jag en Mauro Scocco-inspirerad låt med refrängraderna ”Jag hatar busstationer. Där är jag alltid på väg mellan hem och jobb. Men jag älskar tågstationer. För de betyder att jag är på väg nånstans bort.” Det är en stor skillnad på att vara på väg bort någonstans och att vara på väg mellan två punkter. Jag har inte längre en så stark aversion mot bussar, men känslan är fortfarande densamma. Tåg får mig alltid att känna äventyret blåsa i håret. Mycket starkare än både buss och flyg. Både den starka känslan att möta något nytt spännande, och att fly bort från något jobbigt, tråkigt, vardagligt. De finns många som menar att man måste försöka lära sig att glädjas i vardagen och det stämmer säkert, men jag är verkligen ingen vardagsmänniska. Jag har alltid älskat att se fram mot något, nåt annorlunda och speciellt. Äventyret och leken. Det betyder för den skull inte att jag alltid varit särskilt äventyrlig och lekfull, men drömmarna har funnits där. Jag har nog alltid varit en Indiana Jones i själen, men inte i verkliga livet.

 

När jag var yngre (men inte så ung) gillade jag verkligen att leka på lekplatser. I en lekplats i Slottsskogen i Göteborg finns en lång rutschkana som jag älskade att åka i även som 20-åring. Vattenrutchkanor har också alltid roat mig mycket, liksom åkattraktionerna på Liseberg. Men så är det inte längre. Vart tog lekfullheten vägen och när försvann den? Hur gör man egentligen för att väcka den till liv igen och njuta av den fullt ut? Ja, jag vet faktiskt inte. Det är lätt att skylla på att man börjat bli gammal, men det köper jag inte. Jag har mött människor med en enorm lekfullhet vid både 70 och 80 års ålder. Det enda som har hindrat dem från att kasta sig ut i en lian är att kroppen inte orkar att hålla kvar dem i repet och att landningen kan få drastiska konsekvenser, men hade de bara fysiskt klarat det så hade de hängt där. Jag tycker inte sånt är kul längre. Förr längtade jag också att vara ute och dansa. Det blev inte så ofta, men jag längtade verkligen ut hela tiden på discogolvet. Nu stannar jag helst hemma. Vad är det som händer? Det här är absolut inget jag vill ska ske. Jag vill älska att kasta mig ut i discokulans färgspel och längta till varje gång jag får möjlighet att hoppa fallskärm och flyga luftballong (vilket jag aldrig gjort någotdera). Men hur skapar man en längtan och hur boostar man en lekfullhet?

 

Mycket av det äventyrliga som funnits har istället ersatts med arbete, prylar, räkningar och en massa andra måsten. Många saker är på väg att förändras i mitt liv just nu, mot mer frihet, mer självstyrt liv, men kommer jag att kunna längta och leka igen? Kommer den friare tiden att fyllas med andra måsten och fler prylar? Ja det återstår att se, men jag kan inte se ännu att även själen kommer att bli friare, bara för att min kalender blir det. Det kanske är en bra idé att återknyta till den femtonåriga refrängen och låta tåget bära ut i världen. Att inte åka fram och tillbaka, utan iväg till någonstans och se vart det bär hän. Det kanske är tåget som får bli själens och prylarnas frigörare. På tåget kan inte ryggsäcken vara för stor och resan går tillräckligt långsamt för att hinna uppfatta och ta till sig det som sker runtomkring. Att stanna upp på tågstationer för att se om en ny riktning ska tas ut, längre bort eller tillbaka hem.

 

Free your mind!

 

Med klara ögon

En av mina många favoritbloggare Camilla Lebert Hirvi skrev i sitt senaste blogginlägg att hon i sin nuvarande tillvaro i Thailand möter människor med vad hennes grekiska vän kallar ”clear eyes” – klara ögon. Uttrycket är så bra och dess motsats, som skulle kunna vara grumliga ögon, eller det man oftare använder ”glasartad blick”, är det jag själv vanligtvis möter. Det finns överallt, i alla yrkeskategorier, alla samhällsklasser, alla åldrar (utom möjligen de allra yngsta). Och det är könlöst, utan doft, smak eller känsel. Har du testat att studera människor på bussen, i tunnelbanan, på tåget eller spårvagnen? Försökt föreställa dig vilket liv de har, hur deras uppväxt kan ha sett ut, hur deras familj är? Jag gör det ganska ofta och det är inte särskilt ofta berättelser med lycklig början, innehåll och slut. Jag ser inte alltid djupa tragedier eller stor sorg, men desto oftare likgiltighet, uppgivenhet och leda. Pröva det själv nästa gång du befinner dig bland människor där du utan att tränga dig på försiktigt kan studera någon eller några. Titta inte för mycket utan låt den ögonblickliga bild du får arbeta vidare i dina tankar. Vem är det du ser? Vad har den människan för tankar om livet, om framtiden, om drömmar?

Camilla Lebert Hirvi

 

När det gäller de människor Camilla möter runt om i världen som har de här klara, nyfikna ögonen, menar hon att det är värmen, tiden att göra ingenting och det man helst vill, ledigheten, vilan som gör att nyfikenheten vaknar, den inre sanna glädjen, tilliten, generositeten. Jag tror att hon har helt rätt. När vi reser bort och är borta så länge att rastlösheten och ångesten av att inte hela tiden vara nyttig hinner mattas av, så inträder hos många ett lugn i själen. Men varför måste man resa på semester för att kunna ha det så? De gamla gubbarna som Camilla möter på ett litet café i en liten grekisk bergsby har klara ögon, men de är inte på semester. De är i sin vardag, sina hem, mitt i sin verklighet. Vad är det som gör att de kan bibehålla sin nyfikenhet och glädje? Jag tror delvis att det handlar om det som Camilla formulerat i ett tidigare blogginlägg. Om hastighet. Om att låta kroppen, tanken, livet vara i fas med tiden. Att vara mer och göra mindre. Bodil Jönsson skrev i sin bok Tio tankar om tid om hur vi ofta inrättar oss efter en livslögn om att vi har ont om tid. Hon menar att vi precis lika gärna skulle kunna skaffa oss livslögnen att vi har gott om tid. Det skulle ju i alla fall sannolikt inte fungera sämre. Hur vi relaterar till tiden sitter egentligen bara i vårt huvud och vi har under generationer lärt oss att förhålla oss till en konstruerad tidsuppfattning för att bättre passa in i industrialismens behov av kontrollerad effektivitet och produktivitet.

Bodil Jönsson

 

Om vi ska uppleva tiden som lång och god gäller det att lära sig ett nytt förhållningssätt till tid. Det är till exempel lika bra att redan från början inse att du inte kommer att hinna med allt du skulle vilja, eller som du tror att du måste hinna med. Ge upp det redan nu. Vanligtvis skjuter vi upp saker som vi tycker är tråkiga, jobbiga och svåra, helt enkelt för att de kräver mer av oss. Mer i form av ställtid både före och efter på grund av att vi måste ladda innan vi börjar, kanske förbereda oss noggrant och mer tid efter för återhämtning och reflektion. Svåra och tråkiga uppgifter tar lång tid och måste därför planeras noga när de ska göras så att de inte samlas på hög, som ackumulerade stressmonster. Du kanske till och med kan strunta i dem helt, eller låta någon annan göra dem, utan att det får negativa konsekvenser. Fundera på det: måste det göras eller tror jag bara att det måste göras? Om du anser att det måste göras, se då till att planera in gott om ställtid både före och efter.

 

Men om vi går tillbaka till Camillas grekiska gubbar med klara ögon i den lilla bergsbyn. Planerar de in ställtid före och efter svåra och tråkiga uppgifter tror du? Hur klarar de av sådant som vi gärna skjuter framför oss och känner oss stressade av? Skjuter de också framför sig eller ser de inte ens problemen? Jag tror vi av olika anledningar har delvis fundamentalt olika syn på, men också uppfattning av och känsla för tid, stress och brådska. Det som av oss uppfattas som avslappnat, långsamt (och kanske även ineffektivt) kan vara ett naturligt sätt att leva och vara för en annan och tvärtom. Jag läste en artikel för många år sen om en kvinna som bestämt möte med en byäldste i ett afrikanskt land, som jag tyvärr glömt vilket det var. Men jag minns berättelsen. Hon var kraftigt försenad på grund av en mängd händelser som inte hade gått som hon hade tänkt. När hon väl kom fram till den plats där de hade stämt möte, fyra timmar senare än de hade bestämt, satt mannen där på en sten, med klara, glada ögon. Hon sköljde över honom med ursäkter och förklaringar och han bara log och sa: men du är ju här nu! Om man tänker tvärtom, att byäldsten hade kommit fyra timmar senare till ett möte än de hade bestämt. Tror ni att hon bara hade varit glad? Eller hade hon känt sig irriterade och stressad? Hade hon ens suttit kvar?

 

Det är självklart inte så enkelt som att det handlar om att skapa mer luft i sin kalender för att man ska få klara ögon. Jag vet att Camilla också förenklar, men jag tycker ändå att hon är något på spåren. När vi kommer ifrån alla måsten som tynger och stressar och hamnar i ett sammanhang där vi inte har vår invanda vardag, våra prylar, vår ryggsäck, och stannar där tillräckligt länge, inte bara några dagar utan kanske några veckor, så märker vi ofta skillnaden på vår stressade tillvaro och den andra världen. Den som snurrar oavsett om vi hinner leverera, effektivisera och producera. Och vi smakar på den en stund och längtar redan tillbaka till den innan vi ens lämnat den för att återvända till den värld som vi tar för givet är den verkliga världen. Den som du konstruerat runt dig själv med legobitar från din barndom, din kultur och din oförmåga att leva fullt ut. Vad är det som säger att det ska vara så?

Free your mind!

 

En värld i rosa

Jag läste idag ett öppet brev till Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri på Dagens Nyheters webtidning apropå det starkt kritiserade projektet Reva, som går ut på att verkställa fler avvisingar av papperslösa. Brevet har fått stor spridning på olika sociala media. Jag länkade till artikeln på min facebooksida eftersom jag tyckte den var både bra, intressant och välskriven. Brevet handlade om hur man blir bemött när man uppfattas som främmande i Sverige och framför allt då om man har en annan hud- eller hårfärg än det man skulle kunna beskriva som ”den ursprunglige svensken”, som Jonas benämner som rosafärgade. Han ber Beatrice att byta skinn och erfarenheter med Jonas i 24 timmar för att hon ska få uppleva de orättvisor och kränkningar som han fått uppleva under hela sin uppväxt i Sverige och upplever än idag 2013. Han tar med henne på en resa i Khemiri-land, en resa kantad av oprovocerat hot, våld och trakasserier, mot alla de som inte är rosafärgade, av de som är anställda för att skydda vårt land och göra att tillvaron känns säker och trygg. Det är egentligen inte så nytt. Det har gått att se, läsa och höra om i media i decennier. Det finns två saker i detta som gör mig förvånad och så otroligt förbannad.

Det är helt obegripligt att så många människor lever med detta fortfarande, 2013, efter så många år. Det känns som att ingenting har hänt. Har inga vettiga politiska beslut fattats för att alla människor ska få en chans till ett drägligt liv? Det har det kanske gjorts, men jag ser inga tydliga resultat av några sådana beslut. Hur kan fortfarande människor med mörkare hudfärg och hår med automatik bli misstänkliggjorda för brott utan anledning? De som hittills skrämt mig allra mest har varit berusade rosafärgade män i 55-årsåldern och påtända rosafärgade män i 25-årsåldern. Varifrån kommer den här rädslan för människor med mörkare hy och hår, nu, 2013?

När jag lade in länken på facebook så delades den av många och jag fick en kommentar. Den handlade om att Jonas tror att det bara är mörkhyade som utsätts, medan det i själva verket är så att det också är många rosafärgade som drabbas. Jag har ingen statistik på detta, men sorry, I don’t believe you! Jag kan förstås ha fel, men jag är helt övertygad om att det inte är på det sättet. Jag tror stenhårt på att rosafärgade människor generellt glider i en rosafärgad gräddfil just på grund av sin hudfärg och genom antagandet att en sådan person per automatik är en hederlig, hårt arbetande svensk! Jag är helt övertygad om att en person med ungefär lika slitna eller rena kläder och ungefär lika vårdat eller ovårdat yttre behandlas olika beroende på hudfärg av obehagligt många människor. Jag tror också att den kulturen finns starkt rotad hos många myndighetspersoner och rättsskipare. Ofta dold bakom övertygelsen om att man själv inte är rasist, MEN… åtföljt av en mängd inlärda argument om hur många som får plats i det här landet och hur de är, de där som kommer där bortifrån, med sin konstiga kultur och sin konstiga syn på barnuppfostran, jämlikhet, religion, traditioner och så vidare.

Och även om det skulle vara så att massor av rosafärgade människor drabbas av exakt samma sak, så förtar det väl inte Jonas upplevelse när hans far alltid blir stoppad i tullen, medan de rosafärgade glider igenom, när han själv upprepade gånger avkrävs legitimation av polisen på stan, att han blir tagen av polisen bara för att han råkar likna någon som eventuellt skulle kunna vara kriminell. Jag har sett bilder i tidningar på efterlysta mördare som om man kisar med ögonen mycket väl skulle kunna sägas likna mig ytligt. Varför tar ni inte mig? Hallå!!! Här är jag! Jag är kanske kriminell! Fängsla mig! Stånga mig! Gör nånting!

 

Bored to death!

Blir du lätt uttråkad? Jag blir det och det känns ibland som en belastning. På samma sätt som jag kan bli väldigt engagerad och intresserad kan jag snabbt känna att jag vill byta samtalsämne, byta jobb, byta bostad… Jag har länge trott att jag är en spänningssökande, äventyrstörstande person som alltid behöver nya utmaningar. Men jag har kommit på att det inte alls är så. Jag kan tröttna så totalt även på spänning och äventyr. Jag vet inte hur många gånger jag har kommit på mig själv med att sitta och gäspa, inte av trötthet, utan av leda, när jag är på en jättespännande resa, en superintressant föreläsning eller ett roligt samtal. Egentligen gillar jag det, men jag blir less ändå. Tankarna börjar vandra iväg åt ett helt annat håll och jag har svårt att hålla fokus på det som händer. Det värsta som finns är när jag känner så inför min min fru och våra barn. Jag är inte alls stolt över det och jag vill inte att det ska vara så, men likväl så händer det.

 

Ibland när jag är på resor så kan jag längta hem något så oerhört. Jag tror inte att det är hem jag vill, utan snarare bort. Det kan vara det mest fantastiska resa med härligt, gemytligt sällskap. Ändå vill jag fly. Detsamma har gällt jobb, både anställningar och uppdrag. Långt ifrån alltid förstås och jag har haft det bra förspänt eftersom jag oftast har kunnat delegera arbete till andra, så att jag kan börja på något nytt. När jag jobbar så är jag nästan alltid snabb och effektiv. Men hur kommer sig den här flyktkänslan och ledan? Jag ska väl i ärlighetens namn säga att det inte är så i lika stor utsträckning längre. Flera saker har börjat förändras sen jag startat eget igen och sen vi börjat vår resa mot att bland annat bli digitala nomader. Samtidigt är det just det som fått mig att fundera på varför det så ofta blev så fram till alldeles nyligen. Jag tror att det är en kombination av flera saker. När jag var yngre bytte jag skola ett flertal gånger och bröt upp med vänner och rutiner. Grundskolan var ett starkt orosmoment som var väldigt skön när den var över. Å ena sidan ville jag hela tiden byta för att bli av med en del plågoandar, men å andra sidan förlorade jag även vänner och bra lärare. Viljan att fly riktningslöst låg nog till grund för en växande rastlöshet. Jag tror att det var där det började.

 

Många av mina vänner verkar sen de var unga ha vetat vad de vill bli, det vill säga vilket yrke de ska ha i hela sin vuxna ålder. Jag har nog aldrig vetat det. När jag utbildade mig till arkitekt så drällde det av arkitektstudenter där och på de andra skolorna som ville bli ARKITEKTER med stora bokstäver. Det gällde förstås inte alla, men de allra flesta. För mig var det en utbildning som var ganska kul och som verkade vettig. Dessutom hade jag ett behov att visa mina föräldrar att jag kunde genomföra och gå i mål med något. Jag fick jobb på arkitektkontor redan under min utbildning och så småningom startade jag även eget med kontor i centrala Göteborg. Jag har ritat en del hus som jag är riktigt stolt över och skrivit en bok om ekobyggande, men trots det har jag aldrig känt mig som en arkitekt. Är inte det underligt?

 

I filmtrilogin Matrix söker Neo, Trinity och Morpheus upp Merovingian för att få tag på nyckelmakaren. De konstaterar snabbt att detta är deras mål, men Merovingian menar tvärtom att det inte är målet utan ett medel för att göra… vad? När de inte kan svara på frågan uppstår ett dödläge. Han menar att de blivit ditskickade för att befria nyckelmakaren, men utan att veta varför de behöver honom. Jag kommer ihåg när jag såg den filmsekvensen hur starkt den scenen påverkade mig. Merovingian talade om mig, rakt in i min själ. Jag har tagit mig till olika platser, till olika situationer, till olika uppgifter och hade hela tiden trott att de varit målpunkter i mitt liv, men i själva verket hade det varit olika medel för att göra… vad då?

 

Jag har skrivit om vikten av att ha en riktning i livet i ett inlägg nyligen. Det går inte nog att betona hur viktigt det är. Vilsenhet och riktninglöshet är ett allvarligt samhällsproblem. Det ligger bakom många tragedier och oro, särskilt i tider med ekonomiska svårigheter. Jag vågar till och med påstå att det är särskilt allvarligt när det drabbar män, då kvinnor i många kulturer traditionellt haft starka informella nätverk där man stöttat varandra. Hos män verkar det ofta skapa grogrund för främlingsfientlighet och missnöje. Jag har själv aldrig tidigare haft någon riktning i livet. Det har istället handlat om att uppnå något för att senare kunna göra något annat. Det där ”annat” har aldrig inträffat eftersom jag inte vetat vad det är. Det är annorlunda nu. Nu vet jag att jag vill frigöra tid och automatisera den inkomst jag behöver för att kunna leva gott, för att… För att skriva livsbejakande böcker, driva projekt för hemlösa, öka kvalitén i samhällsplaneringen, att förändra och förändras, bara vara och ta vara på livets goda och annat som jag tycker är viktigt på riktigt. That’s it! Att göra det som är viktigt på riktigt! Det är yabba-dabba-doo-mål som duger för mig!

 

Free your mind!

 

Att få livet att falla på plats

Har du nånsin känt att livet är på väg i en riktning som du inte riktigt har koll på. Eller att det är helt riktningslöst och att du står och trampar vatten och börjar bli väldigt trött i benen? Det är nog inte en alltför ovanlig känsla. Men har du någon gång känt det motsatta? Att allt är på väg precis åt det håll du vill och drömmer och att allt hela tiden faller på plats vad du än gör? Jag tror inte det är lika vanligt. Det är nog mycket enklare att falla in i offerrolls- och jantekänslan och kampen handlar vanligtvis att hålla näsan över vattenytan. Men det måste faktiskt inte vara så. Jag tror i och för sig inte att någon kan leva i ett ständigt positivt flow. Jag vet inte ens om man skulle stå ut med det. Det behövs nog några dippar ibland för att man ska uppleva och uppskatta det positiva flödet och för att reflektera.

 

Det första man behöver göra för att ratta in rätt flödesfrekvens är att inse att man faktiskt vill något och att det man vill är möjligt. För mig var mötet med likasinnade människor, som gör i stort sett det jag vill göra, en väckarklocka. Jag tror verkligen på att mingla med sina förebilder och inspirerande människor. Om man ständigt umgås med människor som mår taskigt och inte vill något annat än att invänta den sista 1,2 kvadratmeterslägenheten, så har man rätt dåliga odds för att få de influenser som behövs för att vakna upp ur sin dvala. Mina första kontakter var via facebook, men att träffas i verkligheten i föreningar, på mässor, fester, kurser eller annat funkar förstås precis lika bra. Internet är bara så enkelt för att komma igång snabbt och innan man helt säkert vet vad man själv vill är det rätt skönt att skutta runt bland facebookgrupper och gillasidor och känna sig fram.

 

Du behöver formulera vad du vill. Det är inte enkelt, men du måste inte pricka rätt med en gång. Bara att börja formulera sig i ord på datorn eller på papper är en viktig process i sig. Du kanske till och med kommer fram till att ditt liv är riktigt ok, fast det behöver några mindre justeringar. Eller så vill du byta riktning totalt. Om man kör fast här så kan man faktiskt ta hjälp, antingen av verkligt generösa vänner som vill dig det bästa, eller av dina nya ”flow”-kontakter. Var försiktig med vilka vänner du anförtror dig till. Det är inte ovanligt med negativa reaktioner även från de du ser som dina närmaste vänner. Att anlita en coach i detta läge kan vara riktigt klokt. Använd gärna frågan ”vad är viktigt på riktigt för mig?” som ledstjärna.

 

Ta första steget och invänta inte ”rätt tillfälle”. Det kommer aldrig något rätt tillfälle. Det kommer dina inre bromsar att se till åt dig med automatik. Du kanske inte kan komma iväg på en jorden-runt-resa i eftermiddag. Det finns säkert en del som du måste ordna innan, särskilt om du har en partner och barn. Pengarna kanske saknas. Men du kan börja planera för det du vill. Jag har tidigare skrivit om hur du kan planera för att förverkliga dina drömmar under inlägget ”Varför vill du inte bli lycklig?”. Det första steget kan vara att planera in ett datum när du ska genomföra det du vill. Skriv in det i din kalender oavsett om det är en resa, ett företag som ska startas, en flytt, eller vad det än kan vara. Skriv därefter ner steg för steg hur och vad du ska göra för att kunna genomföra det du vill och när de stegen måste tas. Skriv in även det i kalendern. Allt det här kan ta lite tid, några veckor kanske, eftersom det kanske finns en del som måste tas reda på. Om du är orolig för att du kanske kommer att skjuta även detta framför dig, skriv in i din kalender när du ska ta reda på vad och när din steg-för-steg-plan ska vara klar. Gör den helt klar helst inom en vecka, men vänta inte längre än en månad.

 

Tro att det går att genomföra det du vill. Inget gör sig självt utan det hänger på dig om det ska bli av. Det är just därför chanserna är så stora att det kan bli verklighet eftersom du är den som bäst vet vad du vill (om du inte hoppat över det jag skrev här längre upp). Även de mest orealistiska drömmar går faktiskt att genomföra om man har lite fantasi. Jag känner några som till och med sagt upp sig från trygga jobb, flyttat till ett varmare land och bor i en vacker stuga vid havet och lever på att lägga några timmar om dagen på att sälja varor eller tjänster via internet. En del av dem hade ett startkapital, men några av dem hade nästan ingenting. De bara visste att det skulle gå och de var vana att tänka utanför den fyrkantiga lådan. Även här kan det vara klokt att boosta sig själv med hjälp av riktiga vänner eller en coach. Man får nämligen sina stunder av tvivel. Men glöm inte bort att det går att finna lösningar på högre hinder än du tror.

 

Titta inte bakåt. Att leva i ett flöde där saker sker som man vill att det ska ske är en underbar känsla. Men – och det är ett stort MEN – det är inte helt smärtfritt att genomgå större förändringar. Det kommer nästan alltid en smekmånadsperiod där allt känns underbart, fritt och fantastiskt. Luften i lungorna och under vingarna är frisk och härlig. Det få pratar om är den tid som kommer när själ, kropp och tanke hinner ikapp varandra och förändringsångesten sköljer över som en kall våg. Även vid mindre förändringar, som när man byter bil, byter bostad eller när man åker på en ovanligt lång semesterresa kan det inträffa. Vid större mer omvälvande förändringar kommer det nästan alltid – ifrågasättandet och tvivlet. Gjorde jag verkligen rätt? Var det detta jag ville? Låt det sjunka in och passera. Titta inte bakåt och ångra det du lämnat. Inte än. Vänta med utvärderingar tills du har passerat den jobbiga delen av processen. Risken är annars att du hamnar i ett ångerhjul, där du ångrar dig fram och tillbaka hela tiden. Det är som att gå tillbaka till ett gammalt jobb som man en gång medvetet lämnat. Plötsligt så minns man varför man ville därifrån.

 

Le och gläds åt att du har tagit dina första steg till nåt nytt, hur stort eller smått det än är. Det låter kanske fånigt, men jag känner många som gör en massa saker som de drömmer om och när de väl gör det så har de svårt att njuta av vad de uppnått och vad de får uppleva. Så det här är kanske det viktigaste av allt. Se till att verkligen njuta av dina framgångar. Hellre att förverkliga små drömmar som du hinner och klarar av att glädjas åt än att rusa förbi eller in i nya drömmar och missa njutningen. Stanna upp ibland och reflektera över dina framgångar och le!

Free your mind!

 

Lycka är att ha en riktning!

Har upptäckt att det finns så mycket rädsla hos människor som jag trodde inte alls är rädda, utan snarast modiga, fritänkande människor, men jag har känt så mycket rädslor även hos dem. Jag får då och då kommentarer om min egen transformation av mitt liv från löneslav (observera att alla som är anställda är inte löneslavar) till fri kreatör, som handlar om att jag har alldeles för bråttom, att jag borde lugna ner mig, att jag egentligen bara har en kris, att jag rusar hysteriskt och mållöst. Jag har bara en sak att säga till er som känner så: go fuck yourself!!! Jag har i själva verket aldrig varit säker på något i hela mitt liv, förrän nu. Jag har heller aldrig mått så bra. För första gången känner jag mig inte vilsen, rädd och riktningslös. Så rikta istället er egen osäkerhet, er feghet, er rädsla och jantementalitet mot er själva och reflektera en stund över om ni är lyckliga, om ni känner er fria här och nu och om ni har en positiv känsla inför hur er framtid kommer att bli. Har ni kontroll över det eller famlar ni i blindo och hoppas på det kanske kommer att bli bättre sen? Då ska jag tala om att det där ”sen”, det kommer aldrig. Ni kan sluta att vänta. Det enda som kommer av sig självt är döden. Resten måste ni fixa själva. Sorry!

 

Det är möjligt att jag stundtals rusar åstad. Men det är av glädjeyra, precis som när korna släpps ut på vårbete första gången efter en lång kall vinter. Man står där och har varit med om detta många gånger förr och vet att det går inte fortare för att jag trängs och trycker på, gräset blir inte godare för att jag råmar intensivt och att den ljumma vinden inte kommer att kännas annorlunda än den gjorde förra året. Men den känns och gräset är så gott och klövarnas möte med det mjuka gräset och den underbart våta leran. Det bara måste hända nu, inte sen, inte snart. NU! För mig är känslan ännu starkare, för det är första vårbetet någonsin, så det kanhända att jag är något otålig, men det vill jag vara och jag mår bra av det.

 

Det är väldigt vuxet att vänta, stå i kö, ha tålamod. Jag tror att tålamod kan vara en bra egenskap, men jag tror även att en slags kontrollerad otålighet kan föra något väldigt positivt med sig. Tålamod är en av de katolska sju heliga dygderna. Tålamod är förmågan att kunna utstå väntan, förseningar eller svårigheter med bibehållet lugn. Om tålamod innebär likgiltighet inför ett problem, med betydelsen att om jag bara väntar tillräckligt länge så löser det sig (lika med löser någon annan problemet), kan tålamod vara livsfarligt. Tålamod bör inte vara detsamma som att sätta sig ner och vänta, utan snarare att hantera den stress som uppstår vid förseningar och problem, reflektera över problemet och försöka hitta en alternativ lösning och gärna hyfsat snabbt. Jag har själv en slags kontrollerad otålighet. Jag vill fram utan att vänta i onödan, men också utan att låta andra lida för min otålighet, så jag får istället försöka hitta lösningar själv som löser problemen och gör att jag slipper vänta. Jag har väntat i snart femtio år och jag tycker det räcker!

 

Ett av mina många mål, eller kanske snarare milstolpar, är att bli en digital nomad, det vill säga att kunna frigöra mig i helt tid och rum, så att jag kan befinna mig var som helst på jorden och ändå klara min försörjning på ett enkelt sätt. Jag vill inte heller lägga ner särskilt mycket tid för min försörjning, utan hitta en mer automatiserad inkomst. Jag vet att det är möjligt, men det är så provocerande för så många och jag förstår faktiskt inte varför. Det är ju helt fritt för vem som helst att göra precis samma sak. Jo, jag vet att inte alla på jorden idag kan vara digitala nomader, men jag är inte orolig för det. Alla vill inte vara det. Jag tror de flesta idag vill vara bofasta och ha en trygg inkomst och det är ju fantastiskt att kunna känna så. Jag tycker överhuvudtaget att det är fantastiskt med människor som vet vad de vill med sina liv, som vet vilken riktning de har. Lycka är att ha en riktning. Mod är att våga stanna upp och byta riktning. Rikedom är att fylla riktningen med innehåll och styrka är att bära lyckan hela vägen!

Free your mind!

 

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑