Månad: april 2014

Konsten att avsluta

Hur svårt har du att avsluta? Då menar jag inte att göra klart saker utan att klippa banden helt enkelt. Igår klippte jag banden med facebook. Inte helt och hållet. I min smartphone finns en app för meddelanden som är ihopkopplad med facebook som fungerar som ett sms, fast till mina facebook-vänner. Den har jag behållit så att mina vänner kan nå mig och vice versa. Jag använder mig också av IFTTT som automatiskt skickar nya blogginlägg till min facebook-tidlinje. Men jag kan inte längre själv följa eller delta i det löpande flödet av tankar, lycka och klagovisor. Varför? Facebook har varit en resa där jag lärt känna många underbara människor och även mött en del mindre trevliga personer och fenomen, men i huvudsak har det varit fantastiskt. Så varför vill jag avsluta det? Ja egentligen är det enkelt. Det tar upp så enormt mycket av min tid. Det första jag gör på morgonen är att öppna facebook på min mobil, jag kollar flödet vid frukost, lunch och däremellan. Så fort jag har en paus, går på toaletten, tar en promenad så kollar jag och skriver på facebook. På kvällarna när jag vill läsa eller skriva så gör jag inte det. Gissa vad jag gör istället…

Facebook har blivit nästan som en drog och den tar upp så mycket av min tid. Tid där jag mycket hellre vill göra annat. Jag har under ett halvår försökt att minska min närvaro så att jag har tid till annat. Men det är för mig precis som med nikotin för en rökare eller socker för en amerikan. Man vill bara ha mer. Så blev det dags att göra något drastiskt. Dags att klippa helt. Jag har aldrig haft svårt för det, utom möjligen när det gäller kärleksrelationer. Vid midnatt loggade jag ut och slängde mina appar på mobil och läsplatta.

Genom livet har jag upptäckt hur svårt många människor har att avsluta saker, även när det är helt utspelat, uttjänat, förlorat. Man ska hålla fast vid det man har i en evighet, inte släppa taget. Jag menar inte att man alltför lättvindigt ska avsluta allt, men att hålla vid liv det som redan är dött och konservera det som är dåligt är för mig destruktivt. Jag har suttit i styrelser för två föreningar där jag föreslagit att lägga ner föreningen. Det har varit som att släppa en bomb i en kyrka. Den ena var en intresseförening där målet var att få ner nivån av gödningsämnen i en sjö. Det lyckades vi med. Målet var uppnått och kommunen skulle sörja för att nivåerna upprätthölls. Föreningen hade inte längre något att arbeta för och jag föreslog ett avslut. Så blev det inte. Istället trädde jag ut ur styrelsen och föreningen hölls vid liv utan mål och utan syfte i två år till innan den självdog.

Den andra styrelsen var en lokal förening i en branschorganisation där ingen av medlemmarna ville delta i styrelsearbetet. Flera av posterna var ständigt vakanta. Vi skickade ut en enkät till alla medlemmar (runt 200) och frågade om hur de såg på föreningen och om de kunde tänka sig att ingå i styrelsen. Många svarade och alla ville absolut ha föreningen kvar, men ingen kunde tänka sig en styrelsepost. Förvånad? Jag föreslog att vi skulle lägga ner föreningen eftersom det inte fanns någon som ville driva den. Övriga styrelsemedlemmar blev lätt chockade och riksorganisationen vaknade plötsligt till liv och drog igång en kampanj för att behålla föreningen. Det gick till slut att få till en hel styrelse, men jag hoppade av. Det föreningen gör är att anordna 2-3 studieresor för medlemmarna per år och att arrangera ett årsmöte. Det brukar komma ungefär 8-10 personer på dessa tillställningar. Vi får se hur länge den orkar leva. Jag hoppas att den kommer att frodas och utvecklas till en vacker lilja.

Min erfarenhet och uppfattning är att många har oerhört svårt att avsluta. Allt ska hållas vid liv oavsett om det lever eller inte, oavsett om det behövs eller inte. Jag tycker inte att man ska avsluta för lättvindligt, men jag anser att man inte heller ska hålla allt vid liv. Vi måste våga säga adjö och lära oss att inte i panik gripa tag om allt och hålla fast medan det långsamt självdör, utan låta vissa saker få ett värdigt avslut.

Free your mind!

 

Toppar och dalar

Begreppet och diagnosen bipolär var helt okänt för mig för bara ett par år sen. Efter det att jag sett dokumentären The Secret Life of the Manic Depressive om Stephen Fry och hans bipolaritet öppnades en helt ny värld för mig. Och det var inte en fantastisk ny värld. Det var en värld av intolerans och missförstånd. Det märkliga är när man plötsligt ser helt nya saker, att man ser det nästan överallt. Det är lite som när man är nybliven förälder så ser man föräldrar med barnvagnar överallt. Så var det i alla fall för mig och så blev det också när det gäller bipolaritet. Flera av mina vänner visade sig vara bipolära eller åtminstone misstänkt bipolära, men många av dem har också en diagnos. Bipolaritet brukar också kallas manodepressivitet, vilket antyder att det handlar om svängningar i humör, från maniskhet till depressioner. Så kan det vara, men det finns flera typer av bipolaritet som kan visa sig på väldigt olika sätt. Ett kan vara att man upplever långa perioder av depression och aldrig når upp över normal humörnivå. Sådana personer upplevs aldrig eller sällan som maniska. Bilden av bipolaritet kan vara mycket komplex.

Jag är själv inte bipolär, men känner trots det igen mig i Stephen Fry:s berättelser om sina toppar och dalar, även om mina inte når samma höjder och bottnar. För en tid sen skrev jag ett blogginlägg om adhd, med rubrien ”Tänk om adhd var norm”, som lite förenklat handlade om hur lätt man kan döma människor till ett sjukdomstillstånd. Men tänk om det är de som är normala och vi som är sjuka. Jag fick en del starka reaktioner på det inlägget och fick snabbt en stämpel på att jag var en sån ”som inte vet bättre”. Nej jag vet ingenting om adhd, men inlägget handlade inte om adhd egentligen, precis som att detta inlägg inte handlar om bipolaritet. Eftersom jag då inte fick säga att många har en släng av adhd, så tänker jag inte påstå att jag och andra har bipolära tendenser. Men många verkar ha liknande symptom som gäller för bipolaritet – starka toppar och dalar. Just nu har jag en kraftig dal, men jag vet att det snart går över och jag kan sköta mitt jobb och klara av vardagslivet, även om det starkt bär emot. Jag gör bara det jag måste. När det vänder och så småningom blir en topp så upplever jag starka känslor av att vara nästan oövervinnerlig. Jag tror många har det precis så här. Det går upp och det går ner i en evig cykel, men olika djupt och högt.

På senare tid har jag upptäckt hur mycket som styrs av de humörsvängningarna. Hur man ser på sin fru, sina barn, sitt jobb, sina vänner. Skrivandet är inte särskilt kul i en dal, men fantastiskt vid en topp. När man är i en topp är allt och alla fantastiska, medan det och de kan upplevas som energislukande och irriterande vid en dal. Samma människor och samma saker. Till och med samma musik känns annorlunda. Vid en dal vill jag bara ha tyst, ingen musik alls. För mig är det också vid dalar som idiotiska beslut fattats och vänskaper och relationer brutits. Vid toppar lyckas jag med allt, jag har ‘flow’. Men jag tror inte på flow, eller på inspiration. Inte heller på att det finns energislukare eller otur. Jag tror att allt handlar om hur jag tar in och hanterar min omgivning. Varför skulle annars allt fungera när jag är på topp? När jag är på topp kan jag ha överseende med nästan allt och alla. Det är så lätt att förstå och sätta sig in. I en dal är toleransnivån nästan noll och jag är som de tre aporna: vill inte se, höra eller förklara, bara vara i fred.

När jag befinner mig i en dal brukar jag äta skräpmat och slötitta på tv i timmar i sträck, trots att jag egentligen inte vill. Igår tittade jag på en usel film och flera avsnitt av en serie som jag redan sett och det slukade massor av min kraft och lust. Jag har funderat mycket på hur jag ska hantera svängningarna och har kommit fram till en strategi som jag tror på. Jag ska eliminera mycket av det i min omgivning som alltid tar energi från mig och underlätta för det som lyfter mig. Det innebär att vi säger upp alla tv-kanaler utom de marksända och att jag avslutar mitt användande av facebook. Istället ska jag köpa de böcker jag länge längtat efter att få läsa och skaffa en riktigt bra mixer så att jag kan göra riktigt goda och nyttiga smoothies. Jag ska också se till att alltid ha smaskiga saker hemma som också är nyttiga, såsom nötter och frukt. Sen ska vi njuta av solnedgången varje kväll (som solen är framme) och åka ner till havet varje helg (som vädret är ok). Maximera det som lyfter upp och minimera det som bryter ner. Det innebär inte att toppar och dalar försvinner. Jag hoppas inte det i alla fall, men förhoppningsvis kan de bli betydligt enklare att hantera.

Free your mind!

 

42

42 är svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting. Åtminstone om man får tro superdatorn Djupa Tanken i Liftarens guide till galaxen. Och jag tror faktiskt att Djupa Tanken har rätt, fast just siffran 42 är helt ointressant i sammanhanget. Det är lustigt hur man kan läsa böcker, se filmer, skriva, måla tavlor, musicera och så vidare. Så plötsligt efter kanske flera år, eller tredje gången man läser en bok, ser en film eller betraktar en tavla så ser man helt nya perspektiv och nya sammanhang i scener, repliker och penseldrag. Jag undrar ofta om perspektiven är medvetet konstruerade, intuitivt formulerade eller om det bara finns i min betraktelse helt oberoende av upphovspersonen.

Djupa Tanken

När det gäller svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting så behövde jag varken läsa om böckerna eller se om filmen. Det kom i en minnesbild, sannolikt tämligen förvrängd, som minnesbilder är, men tydlig. Jag insåg att det är precis detta det handlar om. Vi söker ofta efter något som inte finns. Djupa Tanken levererar ett svar på en omöjlig fråga. I boken samlas man kring Djupa Tanken vid den tidpunkt som svaret enligt överenskommelse ska levereras. När alla så frågar hur svaret kan vara 42 så är det ingen som minns frågan. Man måste börja söka efter på vilken fråga som svaret kan vara 42. Så går det runt, runt, runt. Det finns inget svar och ändå söker vi det och blir sällan nöjda med de svar vi får på vägen, eftersom vi inte vet vilka frågor vi ska ställa och hur vi själva ska förhålla oss till frågorna och svaren.

Jag har varit med på ett flertal seminarier, workshopar, webinarier och kurser som på olika sätt har handlat om att finna sig själv eller att finna någon slags lycka, mer eller mindre specificerad. Det brukar nästan alltid levereras en mängd lösningar och sanningar för hur man ska göra – hur man blir lycklig, rik och fri. Man vill åtminstone se det så, i sin vilsenhet och i sina drömmar om himmelriket på jorden. Och man går därifrån oftast ganska upprymd, tillfreds och full av energi, entusiasm och hopp. Så går det någon dag eller två och man är tillbaka där man började. Eller kanske till och med några trappsteg längre ner när man börjar jämföra sig själv och sitt misslyckade liv med alla de där lyckade människorna man mött. Insikten om att man inte blev frälst, eller fick de där avgörande insikterna den här gången heller gör allt mer ont. Alla andra verkar vara så lyckligt lottade och så lyckliga. En stor brist i många sådana sammankomster och sammanhang är att de så sällan berättar hemligheten bakom att lyckas och att bli lycklig. Här kommer det:

DU MÅSTE GÖRA JOBBET SJÄLV!

Det går självklart att ta stöd i olika grupper och av coacher, men till slut hamnar du ändå där, att du måste göra jobbet själv. Ingen annan skapar din lycka, formulerar eller förverkligar dina drömmar. Om du tror det kommer svaret på din fråga om meningen med livet och allt att alltid förbli 42. En obegriplig siffra, ett goddag-yxskaft-svar som du inte kan använda till något. Liftarens guide till galaxen är fylld av underbara citat som handlar just om detta. ”Det är en konst, eller rättare sagt ett knep med att flyga. Knepet är att lära sig kasta sig till marken och missa.” Om du vill lära dig att flyga, att hitta det som gör dig lycklig och tillfreds, så måste du finna din egen väg och du måste göra jobbet själv. Det många gör efter att ha deltagit i ett spännande webinarium är att kopiera webinarieskaparna liv, trots att det aldrig var så de tänkte det i webinariet. Alla blir inte lyckliga och fria av att sälja varor och tjänster på internet, men många av t.ex. de pionjärer som kallar sig digitala nomader gör det, därför att det passar dem och de är duktiga på det. Om det inte är just det du drömmer om, så kommer det livet och den drömmen bara att bli 42 för dig.

Så vad är då svaret på den yttersta frågan om livet, universum och allting? Ja det är nog 42. För både frågan och svaret är helt irrelevant för de allra flesta. Men deppa inte ihop för det. Gå på föreläsningar och kurser. Delta i webinarier och anlita coacher. Men vänta dig aldrig att de ska ge dig svar på någonting. Det och de kan bara hjälpa dig att ställa kloka frågor, som du själv måste koka ihop till en god mustig gryta fylld av äventyr, trygghet, kärlek, vänner och liv.

Free your mind!

 

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑