agentstefan

med rätt att leva

Månad: december 2014

Doften av citron

Plötsligt står hon där i det öppna glaspartiet. Hon är fortfarande otroligt vacker. Hon har just varit nere hos hyresvärden och förlängt vårt kontrakt ett halvår till. Vi vill verkligen inte lämna Siracusa nu när citronerna så intensivt fyller luften med sina eteriska oljor och bländar oss med sitt gyllene skimmer.

”Gick det bra?” frågar jag lite förläget. Min italienska är fortfarande lite knackig och hyresvärden Paulos sicilianska dialekt låter i mina öron som ett helt annat språk.

”Mmm.”

Henne hjärtformade läppar dras snett uppåt mot vänster och avslöjar att hon är på lekhumör.

”Kom”, viskar hon, tar min hand och drar in mig till det öppna vardagsrummet. Hon har förberett med att lägga ut det stora vita sidentäcket på golvet och först nu ser jag att hon är naken under klänningen. Solen gör den vita viskosen helt transparent och visar mer än hon nog anar. Jag väljer att inte avslöja tygets bedräglighet. Hon har alltid varit osäker på sitt utseende och belastat sig själv med en försiktig ängslighet för det nakna. Jag vill inte att hennes lekfulla magi ska brytas, så jag låter min långa skjorta falla så att min nakenhet kan bli den brygga ögonblicket behöver. Hon skrattar åt min teatraliska gest och faller över mig. Vi ramlar ihop i ett mjukt moln av siden och vi andas in varandras åtrå.

Jag vaknar upp av en sval bris som kommer in från terrassen. Det har redan hunnit bli afton. Jag vill låta henne fortsätta att sova med känslan av tillfredsställelse kvar i kroppen och i drömmarna. Det är snart fullmåne. Bara ett par dagar kvar. Den skeva måntallriken lyser redan intensivt, blickar ner på Piazza Duomo och skapar ett gulvitt ljusflöde i katedralens vitputsade fasader, som får San Pietrostatyn att se nästan levande ut.

”Ciao Michele, come stai?”

Det är Giorgio, fiskaren. Terrassen ligger fyra våningar upp, men han envisas med att ropa upp varje kväll när han varit nere i hamnen och tittat till båten. Jag lutar mig försiktigt ut över det blanka rostfria räcket, vinkar ner och ropar tillbaka. Trots att jag rättat honom ett tiotal gånger lyckas han inte lära sig mitt riktiga namn. Nu har jag vant mig och känner nästan att det blivit en pseudonym, ett sätt att smälta in i det sammanhang jag kommit att älska. Den äldre kvinnan på terrassen mittemot har upptäckt min nakenhet. Jag vinkar även till henne. Hon tittar bort, men bara lite. Jag vet att hon kommer att le förläget när vi möts i brödbutiken i morgon bitti. En stund funderar jag på om jag ska vänta en kvart extra i morgon, men bestämmer mig för att låta mig underhållas av hennes prydhet i den trånga, varma butiken.

”Fryser du inte?”

En sömndrucken röst smeker min nacke och hon sveper en sarong över min hud.

”Inte nu”, svarar jag och lutar mig mot hennes axel.

”Nå, vad tror du?” viskar hon i mitt öra.

”Om?”

”Den tjugonde förstås.”

Det är två månader kvar till min födelsedag. De tio senaste åren har verkligen varit underbara, nästan overkliga och nu ska jag fylla sextio.

”Surprise me”, svarar jag och kan inte hålla tillbaka ett brett leende.

”Ok… vad som helst?”

Tungspetsen syns nu mellan hennes vita tänder och ger henne ett skälmsk utseende.

”Vad som helst. Du har fria händer.”

Hennes ögon blir svagt dimmiga och hennes tankar försvinner långt bort. Hon planerar redan. Jag sträcker mig efter min campari med apelsinjuice som står kvar sen innan vi älskade. Den är ljummen och lite utspädd av den sen länge smälta isen. Beskan gör gott mot gommen. Mina ögon söker sig upp mot månen. Jag höjer glaset och skålar ett tack. Tack för allt jag varit med om och allt det har kvar.

”Thanks”, glider det ur mig.

”Tror du han talar engelska?” säger hon med ett stort leende och glittriga ögon.

Hon är tillbaka. Vi skrattar och lägger oss ner på terrassens rosa marmor, tittar upp mot en klar stjärnhimmel och somnar snart i den ljumma aprilnatten. En ensam nattfjäril sveper över min panna och snuddar mig med sin ena bakvinge, men jag är redan långt borta i drömmar om livet som redan blivit.

Nattkylan slog emot mig med en våldsam kraft. Som vanligt hade det tagit det flera timmar att somna in, men jag hade i alla fall sovit. Men det var inte den kalla decembervinden som väckt mig. Den där drömmen hade kommit tillbaka till mig flera veckor i sträck. Inte varje natt, men ofta. Tillräckligt ofta för att jag skulle känna mig förföljd av den. Vem var den där kvinnan? Hon kändes så verklig. Hela det livet kändes verkligt. Fiskaren, kvinnan i brödbutiken, de gamla männen på torget. De kändes så levande. Jag kunde fortfarande känna formen på hennes bröst och den lena huden. Jag visste vilket schampoo hon använde och att hon efter varje dusch smorde in sin kropp med en duscholja som doftade lavendel. Det var en vacker dröm, men för mig hade den för länge sen blivit en mardröm.

Jag hade aldrig varit i Italien och hade inte heller några planer på att åka dit, men bilden av Italien och framför allt Sicilien hade blivit oerhört verklig för mig. Jag kunde känna dofterna, vindens smekning mot min hud och rösterna, språket. Hur kunde jag höra den sicilianska dialekten i mitt huvud? Jag bestämde mig för att låna en resehandbok om Sicilien på biblioteket. Jag var tvungen att kontrollera om mina bilder stämde. Bar citronträden mest frukt i april? Det enklaste hade förstås varit att söka på internet, men jag hade vare sig dator eller internetabonnemang. Dessutom hade jag en bok som måste lämnas tillbaka.

Det hade slutat regna, men vinden verkade aldrig vilja upphöra. Det hade blåst från norr i ett par veckor och det var en fuktig, kall vind som letade sig genom alla lager kläder som jag svept runt min kropp. Det hade nu gått tre år sen Mona lämnade mig och hon hade lämnat kvar alla sina saker. Hon tyckte att de hade smittats ner med min bitterhet och den ville hon inte ha med sig. Hon sa något om att det kom bittervätska ur mina ögon och vällde ner i flyttlådorna. Hon visade med överdrivna gester hur det vällde ut ur ögonen. Sen släppte hon en av lådorna så det skramlade till mot golvet och bara försvann.

Biblioteket hade en resebok om Sicilien och den var relativt nyutgiven. Jag bestämde mig för att inte låna den direkt utan satte mig ner i bibliotekets café för att titta i den först. Det var det enda caféet i stan som man fick sitta i utan att beställa något. Jag brukade ta ett glas vatten, en sockerbit och en servett. Sicilien var som en förstorad tåspets på Italien, som en böld som hängde lite löst från resten av foten. Syrakusa låg alldeles vid havet på öns östra sida. Så kom drömmen tillbaka, fast i verkligheten. Där fanns Piazza Duomo och San Pietrostatyn och caféet med det roliga namnet Giufá, som jag alltid skrattat åt i drömmen. Fästningen längst nere på den lilla ön Ortigia där vi spenderat så många timmar tillsammans. Plötsligt föll boken ner mot golvet med en ljudlig duns. Jag tittade ner mot den som förstenad. Hur kunde det där finnas i mina drömmar? Hur hade det hittat in där? Hur kunde jag känna till alla de där platserna och ha bilder om hur det såg ut? Frågorna vällde fram okontrollerat och osammanhängande.

”Vill du ha den här?” hördes en röst bryta igenom sammelsuriet av ord och tankar. Rösten skingrade dimman och jag tittade upp. Det var hon. Kvinnan i mina drömmar. Min kvinna som inte hade något namn. Vi levde ihop i Syrakusa och vi älskade varandra, men vi kände inte varandra. Inte på riktigt. Vi hade aldrig träffats, men det var som att jag känt henne i hela mitt liv och hon var mitt allt. Och hon doftade lavendel. Höll jag på att bli tokig?

”Vem är du?” var jag tvungen att fråga, men jag var inte säker på om jag verkligen ville veta.

”Jag heter Eleonora. Jag jobbar här på biblioteket. Jag har sett dig några gånger, men du brukar vara rädd om våra böcker vad jag minns, nästan vördnadsfull.”

”Har du varit i Italien?”

Jag visste inte varför jag frågade, men på något sätt ville jag få min dröm bekräftad, eller inte. Det var som en déjà-vu av Schrödingers katt, eller inte. Jag visste varken ut eller in längre.

”Ja, jag är faktiskt född i Italien. Varför frågar du?”

”Jag skulle gärna vilja berätta, men inte här. Om det inte är för påfluget, skulle vi kunna ses efter att du slutat, på ett café eller en restaurang eller nåt?”

”Oj, nej det går nog tyvärr inte…”

Jag förstod inte ens hur jag kunde komma på tanken att fråga. Hon måste ha blivit livrädd. En vilt främmande man som ställer underliga frågor. Jag tog boken och försökte räta ut de sidor som råkat vikas när den slog emot betonggolvet.

”…men i morgon är jag ledig och då skulle det kunna gå bra. Ska vi säga på Café Mignon vid torget vid tretiden?”

Den natten var drömmen annorlunda. Den var mer diffus. Ansiktena var inte lika klara och tydliga och hon hade ett namn – Eleonora. Jag duschade länge och rakade mig mer noggrant än på mycket länge. Kläderna var ett större problem. Jag hade inte köpt nya kläder på över tre år och de få plagg jag ägde hade fått en gemensam grå nyans efter att ha tvättats och slitits tillsammans alltför ofta. Jag hade egentligen pengar, men jag ville inte slösa dem på onödiga saker. Det här kändes allt annat än onödigt.

Kvinnan i klädbutiken var mycket hjälpsam och förstod genast att jag inte var intresserad av det senaste modet. Det hon plockade fram var enkelt och trevligt. En vit skjorta, svarta jeans och en enkel svart linnekavaj. När jag såg mig själv i spegeln var det nästan obehagligt. Det var precis så jag såg ut i drömmen. Rakad, ganska snygg skulle jag tro. Proper och trevlig. Den bittre Mikael var som bortblåst. Det var inte tokigt alls, men lite spöklikt.

Trots att jag bjudit in till detta märkliga möte så visste jag inte alls vad jag skulle säga, vad vi skulle prata om. Hon skulle givetvis tro att jag var en galning och jag var själv inte helt övertygad om motsatsen. Vad skulle jag våga berätta? Att hon fanns med i min dröm? Skulle hon ens dyka upp?

Jag gick till caféet en dryg halvtimme innan vår avtalade tid. Jag hade ingen lust att gå hem till min ungkarlslägenhet innan och jag hade ingen annanstans att ta vägen, utom möjligen biblioteket, men det kändes fel den här gången. När jag sneddade över torget såg jag att hon redan stod och väntade på plats. Var hon så angelägen? Det kändes smickrande men också ovant. Jag var alltid den som brukade vänta.

”Hej, jag blev lite tidig”, sa hon och lät blyg och nästan lite förlägen, ”men det är ju du med.”

”Det gör inget, någotdera alltså, eller både och.”

Jag trasslade in mig i orden som jag så ofta brukade när jag var bland människor jag inte kände. Vi gick in och satte oss vid ett runt bord vid fönstret direkt innanför entrén. Det doftade av kanelbullar, kaffe och räksmörgåsar. Vi beställde varsitt wienerbröd och en svart kopp kaffe. Hon envisades med att vilja betala.

”Du kanske undrar varför jag ville träffa dig?” frågade jag så snart vi hade satt oss ner.

”Jo, lite, men jag ville träffa dig också, så det hela är lite underligt faktiskt.”

Jag tittade på henne en lång stund utan att säga något. Hon ville träffa mig. Varför då?

”Du har drömt om mig eller hur?”

Frågan kom nästan som ett knytnävslag i ansiktet. Hur fan kände hon till min dröm?

”Hur vet du..?”

”Jag har samma dröm tror jag, eller jag vet inte om det är samma, men när du sa det där om Italien, eller frågade om jag varit där, så förstod jag nästan, eller anade, eller hoppades kanske. Jag vet inte, jag är bara så förvirrad.”

Orden rann ur henne som en nyutsläppt fontän på våren som kastar ut sina första vattendroppar utan kontroll och utan riktning. Jag tittade fortfarande på henne. Vem var hon?

”Hur kan du… jag menar hur kan vi?”

Vi satt där på caféet länge och berättade om våra drömmar, om Syrakusa, om citronträden. Vi hade drömt om samma terrass och vi hade älskat i varandras drömmar. Vi var båda förlägna när vi berättade om just den delen. Efter flera timmar hade all nervositet släppt, men ingen av oss förstod vad som hänt. Hon hade sett mig några gånger på biblioteket, men inte vågat komma fram. Jag hade inte sett henne tidigare. Allt väcktes av boken som föll till golvet.

Eleonora och jag bestämde att vi skulle ses redan nästa dag. Under tiden gick jag hem och kastade ut det mesta i mitt hem. Allt mitt gamla liv och Monas lådor ramlade ner i fem stora soptunnor nere på gården. Jag behöll bara det som betydde något för mig.

Vi träffades varje dag i flera veckor och till slut tog jag mod till mig och frågade om vi inte skulle åka till Syrakusa och se om vi kände igen oss. Eleonora var född i norra Italien nära den slovenska gränsen. Hon hade inte varit på Sicilien och jag hade aldrig ens varit utanför Sverige, förutom en kort tripp till Grenå för att köpa billigt vin. Vi bestämde oss för att åka i april.

Eleonora lyckades hitta en lägenhet med terrass nära Piazza Duomo via en sida på internet som förmedlade privata boenden. Vi träffades fortfarande dagligen och på något sätt hade vi blivit ett par utan att någon av oss märkt när det hände. Vi hade inte älskat med varandra, bara hållit om varandra och utbytt försiktiga avskedskyssar när vi lämnade varandra för kvällen.

Flygresan ner var nervös. Jag var inte flygrädd, men jag var orolig för vad som skulle hända, vad vi skulle uppleva, vad vi skulle se. Ingen av oss kunde ännu förstå vad som hade hänt, men vi njöt båda av ögonblicket och av varandras sällskap. Resan från flygplatsen i Trapani gick med både tåg och buss och tog över åtta timmar. Det var mörkt när vi nådde Syrakusa, men jag kunde trots det känna dofterna av citrus. Efter en kort taxifärd var vi framme vid huset där vi skulle dela bostad för första gången. Vi hade redan vid avfärden kommit överens om att vi båda skulle sova i den dubbelsäng lägenheten var utrustad med. Eleonora bytte några ord med den sicilianske hyresvärden och därefter bar vi upp våra väskor de fyra våningarna. Ingen av oss lyckades finna några strömbrytare i mörkret så vi lät det svaga ljuset från månen leda oss fram till sängen där vi föll ihop av trötthet.

En försiktig vind väcker mig långsamt ur en drömlös sömn. Jag sätter mig upp i sängen. Eleonora sover fortfarande djupt med kläderna på. Jag smyger försiktigt ut ur sovrummet in i vardagsrummet. Solens strålar värmer redan den rosa marmorn som täcker hela golvet och övergår i en stor terrass utanför. Jag öppnar upp den glasade vikdörren och andas in den ljumma vårmorgonluften. Jag går bort mot det blanka räcket och lutar mig ut för att se ner mot gatan. En man går med raska steg bort mot torget med den vita statyn. Jag sätter mig i den svarta metallstolen och funderar om det här är min dröm eller min verklighet.

”Är du vaken?”

Eleonora står i det öppna glaspartiet. Hon har bytt till en vit klänning som lyser intensivt av solens gulvita strålar.

”Jag vet inte”, svarar jag, ”men det spelar inte längre någon roll.”

”Kom”, viskar hon, tar min hand och drar in mig till vardagsrummet. Hon har lagt ut det vita sidentäcket på golvet och först nu ser jag att hon är naken under klänningen.

Trots det löser sig det mesta på något sätt

Jag tänker inte påstå att jag kan något om det thailändska kynnet, för det gör jag inte. Thailand har aldrig egentligen lockat mig som resmål eller att bo och leva i. Det var mer eller mindre än tillfällighet att vi hamnade här i tre månader förra vintern. Nu är vi här på semester, dels för att jag blev helt såld på dykning här och dels för att det är behagligt att återkomma till en plats, åtminstone en gång till. Sammanlagt har jag varit i Thailand (på ett enda ställe) i drygt tre månader och när vi åker hem i januari kommer det upp till fyra månader. Det är inte mycket för att lära känna en plats och dess människor. Men det jag vet är det jag ser och känner den stund jag får möjlighet att dimpa ner i den här delen av världen.

IMG_5088

Livet på ön Koh Lanta är i mångt och mycket en enorm kontrast till livet i Sverige. Åtminstone om man försöker sig på att inte bara besöka de restauranger, barer och stränder dit bara andra svenska går. Idag slank jag in på en väg ner mot stranden som efter en stund verkade vara en slags bakväg dit.

IMG_5086

Det fanns ingen annan som gick på den leriga, trasiga vägen. En och annan bil passerade. På sidorna fanns ömsom höns, tuppar och kycklingar som gömde sig mellan palmer och trasiga toalettstolar. Det mesta jag ser här andas tillfälligt, övergivet och nytt om vartannat. Sen åtta månader tillbaka sen vi lämnade ön har förvånansvärt mycket förändrats. Rester av restauranger jag drack limejuice på förra året ger mig en känsla av vemod. Det är en väldigt svensk känsla i mig tror jag. Behovet av det oföränderliga, det stabila, det trygga. Samtidigt blir jag inte ledsen. Allt verkar förändras här och ingen av de bofasta verkar känna samma vemod som jag. De verkar leva i och vara förberedda på ständig förändring.

IMG_5087

För tio år sen drabbades den här delen av världen av en naturkatastrof som tog många liv och rev sönder många människors tillvaro. Trots det är de flesta restauranger här byggda av träpelare, bambu, rostiga plåtskivor, presenning, palmblad och annat som kan blåsa omkull och svepas bort av betydligt mindre oväder än en tsunami. Det tillfälliga har en annan trygghet. Det är ingen ekonomisk katastrof om det rasar och det är enkelt att bygga upp igen.

IMG_5085

När jag gick den där leriga vägen ner till stranden såg jag högar av skräp på sidorna. Övergivna barnvagnar, tunnor, trasiga cyklar, sönderslagna toaletter. Ingen verkar bry sig. Vad kan det bero på? Jag vet förstås inte, men jag får ibland en känsla av att man prioriterar annat. Att det är viktigare att umgås, att kicka lite boll på en parkeringsplats, att samlas nere vid skogsdungen och ha picknick, än att röja och rensa bakgator. Bra eller dåligt? Ja vem vet. Jag vet bara att jag blir lugn här. Alla måsten försvinner på ett ögonblick, trots att jag både jobbar och bloggar här på min ”semester”. Tempot är lägre och jag känner inte att jag måste någonting alls. Trots det löser sig det mesta på något sätt.

 

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑