Så har jag skickat min roman Silvermannen till förlag med hopp om snar utgivning. Tills dess får ni hålla till godo med ett litet smakprov.

Det gick verkligen inte att sova. Det var tredje dygnet utan sömn, bortsett från de korta stunder han domnat bort i en taxi, men det var mer som en slags medvetslöshet snarare än vila. Drömmarna störde honom till och med när han var vaken. Det var som filmer som etsat sig fast mot hans näthinna och spelades på repeat. Allt det som varit borta i nästan trettio år hade kommit tillbaka för ett par år sen.

Mikael kunde se henne tydligt genom sina femtonåriga pojkögon. Det var hans första egna catch. Hon låg precis som de andra, fasttejpad med silvertejp mot stålplattan i hangaren. Det hade varit frost hela natten så det hade till en början varit svårt att få tejpen att fästa. Liz hade skrikit och gått på mer än vanligt. Antagligen hade hon snortat mer än en lina för mycket, men han kände ingen som tålde kokain lika bra som Liz. Om hon dött hade man kunnat utvinna kokain ur hennes blod för flera hundra tusen, brukade Sven säga.

Hon hette Christine. Mikael hade gjort misstaget att fråga efter hennes namn. Han visste inte varför. Det var några av de första sakerna Sven hade lärt honom. Inga namn och ingen ögonkontakt. Han hade gjort allt fel. Man fick inte heller improvisera. Allt skulle följa en på förhand uppgjord plan. Mikael hade planerat allt i minsta detalj, men när han fångat in henne fick han en total blackout. Många år senare hade han sett fenomenet vid ett flertal tillfällen, inte hos sig själv, men hos andra. Övertänd hade han lärt sig att det kallades.

Sven hade sett det på honom så fort han kommit med flakmopeden in i hangaren. Han var sen och lådan var inte låst. Hur kunde han ha glömt att låsa? Hon sparkade och slog som en vildkatta när de drog ut henne ur den isolerade lådan. Den var så trång att det inte gick att röra sig i den alls och den var tjockt madrasserad på insidan. Han hade fått specialbygga den inför premiären. De andra hade bil, men han var bara femton och Sven tillät honom inte att köra bil utan körkort.

Sen gick allt fel. Han hade glömt körschemat hemma och i huvudet var det fortfarande blankt. Det enda han hade med sig var frågorna. Han hade rivit ur dem och lagt dem i bakfickan, men det var en stund kvar innan de skulle användas. De måste först invänta de andra. Det var så det var sagt, alla skulle vara med på Mikaels premiär. Det hade bara handlat om att få tiden att gå. Han var spänd och nervös, ville bara få det gjort. Något i honom hade sett fram emot den här dagen. Det var som att äntligen bli en i gänget, att bli accepterad, bli vuxen. Men mest ville han att det aldrig skulle ske, trots att han knappt vågade erkänna det ens för sig själv. Han ville inte verka feg.

Det var ok att titta på. Det gick på något sätt, även om han aldrig förstod vad det handlade om. Varför de gjorde det de gjorde. Det snackades det aldrig om. Ingen skulle ens ha kommit på tanken att fråga. Men inte heller Sven hade någonsin verkat särskilt motiverad. Liz kallade honom the Garbageman. Han samlade ihop skiten efteråt och skötte brännugnen.

Mikael hade lutat sig över henne och bett henne vara lugn och tyst och hon hade gjort som han sagt när han ryckte bort tejpen från munnen. Han hade mött hennes blick och frågat vad hon hette. Hon hade berättat att hon skulle gifta sig och att hon var nitton. Samtalet bröts när Anders tejpade fast elkablarna på hennes bröst. Det var inget de hade kommit överens om, men det var Anders grej. Han brukade visa kablarna för sina tjejer och kontakten i andra änden och sen hälla fotogen över dem. Sen hände inget mer. Det var en strategi han och Liz hade utvecklat för att ta det en nivå upp, som de sa. Det fungerade i och för sig. Det var då skräcken satte sig i deras ögon, när de plötsligt insåg att de med stor sannolikhet skulle dö på ett fruktansvärt och smärtsamt sätt.

Christine försvann från honom när Anders hällde fotogenet över henne. Mikael blev vansinnig. Den jävla idioten. Christine var hans. Det var han som skulle sätta dagordningen. Han skulle styra. Han och ingen jävla nolla till knarkare. De hade börjat bråka, men Sven hade gått mellan dem och lugnt sagt att Mikael skulle börja med frågorna. Äntligen.

Det gick bra. Hon hade svarat på de första frågorna och sakta börjat komma tillbaka. De hade pratat med varandra. Hon verkade smart, mycket smartare än de andra. Mikael hade känt sig stolt över att ha valt en smart tjej. Hon kanske skulle klarat sig. Hon skulle kanske svarat rätt på alla frågorna. I så fall hade hon blivit den första. Så kom Bosco, den klumpige jäveln. Han släppte järnröret på stålplattan precis bakom hennes huvud. Slamret var så högt att till och med Mikael kastade sig bakåt och pressade händerna för öronen. På en mikrosekund förändrades hela scenariot.

Mikael kunde återigen höra skriket i huvudet. Avgrundsvrålet som etsat sig fast i hans undermedvetna och som nu kommit tillbaka upp till ytan.