agentstefan

med rätt att leva

Månad: november 2016

Att skriva en bok – del 6 Bok nr 2

Som jag skrivit tidigare så har min första roman inte ens nått bokhandlarnas hyllor. Trots det började jag för ett bra tag sen att skriva på nästa roman och har påbörjat synopsis för nummer tre. Det finns förstås flera anledningar till det. Den viktigaste för mig är att skrivandet i sig är en drivkraft. Det går helt enkelt inte att sitta och vänta på resultatet av nummer ett. Det finns dessutom en stor risk att den inte blir min storsäljare, av det uppenbara skälet att jag förhoppningsvis blir bättre på hantverket ju mer jag skriver. Eftersom det för många, inklusive mig tar upp till ett par år att få en roman helt färdig för att skickas iväg till förlag, så finns det definitivt ingen anledning att vila på hanen.

För min del handlar det också om att ha något att längta till, en ny berättelse, nya människor, fantasivänner, livsöden. Den roman jag arbetar med nu handlar om en flicka som heter Alice. Berättelsen om Alice startade för några år sen med en kortnovell, som publicerades i en antologi. Där hade hon ett annat namn och var äldre. Jag fascinerades av henne som person och började fundera på hur hon skulle vara, vad hon hade för uppväxt och vad det var som drev henne till att göra det hon gjorde i novellen. Jag verkligen längtade att få väva livet kring henne, ge henne vänner, familj, men också en inre konflikt. Romanen har arbetsnamnet Alice och odjuret.

Jag skrev tidigt en synopsis för berättelsen, långt innan jag färdigställde Så ta nu mina händer. Den har efterhand skrivits om många gånger. Även hennes familj och uppväxt har ändrats. Nu har jag skrivit drygt halva romanen och har efter många bearbetningar kommit fram till en synopsis jag verkligen tror på. Detaljer kommer att fortsätta ändras, men jag tror faktiskt att skelettet kommer att bestå. Under arbetet med Alice liv har jag parallellt börjat arbeta med nästa roman om uteliggaren Ralf. Det är bara en lös synopsis, då jag vill inte blanda in honom för mycket än, men när det kommer upp tankar om vem han och vad han gör är så skriver jag ner det. Det skapar en längtan och gör att det förhoppningsvis inte blir alltför stor sorg att så småningom lämna Alice. Förra veckan var jag i den italienska staden Lecco, där stora delar av romanen utspelar sig, för att göra efterforskningar och att skriva, men också för att spela in korta filmsnuttar i viktiga miljöer och fotografera inför kommande marknadsföring. Det gör arbetet så mycket roligare och varierande att jobba med alla delar parallellt och få glida in i Alice-bubblan.

img_7870

Den italienska staden Lecco, vid Lago di Como, där stora delar av Alice och odjuret utspelas.

Det brukar beskrivas som det allra svåraste att skriva den andra boken efter att den första gjort succé. Därför är det otroligt smart att påbörja nummer två långt innan man har den minsta aning om någon annan än den närmaste släkten kommer att vilja läsa den första överhuvudtaget. Något jag uppfattat som svårt för egen del är att arbeta med marknadsföring av Så ta nu mina händer när jag nu är så inne i en annan karaktärs värld. Mikael är just nu långt borta och Alice tar hela min uppmärksamhet som författare. Det blir nästa nöt för mig att knäcka och när jag har erfarenhet av hur det fungerar så får jag återkomma.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 5 Hjälp!

Under arbetet med romanen Så ta nu mina händer fick jag hjälp av flera personer för att förbättra berättelsen och språket, men också mitt skrivande generellt. Ofta behöver man hjälp i olika skeden och på olika nivåer för att man effektivt ska kunna utvecklas i hantverket och för att romanen ska bli så bra som möjligt, förhoppningsvis antas av ett förlag och så småningom uppskattas av många läsare. Några av de som kan vara involverade och påverka både skrivprocessen och det färdiga resultatet är lektörer, redaktörer, skrivcoacher, korrekturläsare och så kallade betaläsare (eller testläsare).

En lektör är en professionell läsare som går igenom din text, ger råd och tips för att texten ska bli bättre och tar betalt för det. Ett lektörsutlåtande ska gå igenom texten i olika perspektiv och tydliggöra manusets styrkor och svagheter. Det viktiga är att det sker på många plan, från den övergripande idén, själva storyn, ned på språknivå. Det leder inte sällan till stora omarbetningar av texten. I arbetet med Så ta nu mina händer fick jag hjälp av Ann Ljungberg i tidigt skede, i samband med en skrivkurs i New York, som jag skrev om i Att skriva en bok – del 3. Eftersom jag inte hade särskilt mycket textmaterial framme då, så fokuserade hon istället på hur jag kunde arbeta med att bygga upp trovärdiga karaktärer och att planera mitt skrivande. När jag trodde att jag i princip var klar anlitade jag Joanna Björkqvist som fick mig att inse att jag ännu hade en lång resa innan romanen var redo att klättra uppför de höga förlagsmurarna. Du kan läsa mer om det i Anlita lektör eller inte?

Skillnaden mellan en lektör och en skrivcoach är att den senare, utöver det som även lektören gör, löpande följer med under skrivprocessen som en personlig tränare, inspirerar, hjälper till vid skrivkramp och när man är helt ute och cyklar. Det kan alltså vara en och samma person, men det måste givetvis inte vara så. Jag har själv ännu inte tagit hjälp av någon skrivcoach.

Testläsaren är vanligtvis den första som läser din text, förutom du själv förstås. Det är ofta någon eller några närstående, en författarkollega eller en skrivgrupp där deltagarna samarbetar och hjälper varandra. Testläsaren går sällan på djupet, men är många gånger viktig som representant för framtida potentiella läsare, varför det är nödvändigt att välja personer som gillar den genre du skriver i. Det är bra att ge testläsaren tydliga instruktioner för vad den ska uppmärksamma när den läser och vilka kommentarer du vill ha. Jag tycker att det är bra om testläsaren ringar in textdelar med kommentarerna ”här förstår jag inte”, ”här blir det segt/tråkigt/pratigt…” och ”här fungerar det inte”, men utan att ge svar på varför. På så sätt kan du tidigt få hjälp att identifiera logiska luckor och när berättelsen fastnar. Ge inte testläsaren ett färdigt manus, utan leverera mindre delar efterhand, exempelvis några kapitel i taget. Då kan du få respons snabbare och har lättare att få dina vänner att ställa upp.

Korrekturläsaren gör en genomgång av språkriktighet, feltryckta tangenter och konsekvensproblem i din text och kommer därför in i ett sent skede. Jag gjorde korrekturläsningen i huvudsak själv, men fick god hjälp av lektör och av min fru, som har tvingats utstå mycket under arbetet med boken. Det är bra att göra korrektur både innan du skickar iväg materialet till förlag och självklart innan boken går i tryck. Vid det senare tillfället får man ofta hjälp av förlaget.

lc

Om du är debutant så kommer redaktören in relativt sent eftersom det är en person som är anställd på förlaget. Eftersom förlaget redan har antagit ditt manus när du kommer i kontakt med en redaktör, så är risken mindre att deras arbete leder till stora förändringar. Redaktören kan framgent även bli din lektör om du skriver fler böcker och fortsätter samarbeta med samma förlag. Nästa steg inför utgivningen av Så ta nu mina händer kommer att bli att arbeta tillsammans med en redaktör på L.C. Förlag, vilket ska bli mycket spännande.

Boken är i slutfasen av att bli en färdig produkt, vilket inte innebär att arbetet är över. Att vara författare innebär inte bara att skriva berättelser, utan lika mycket handlar det om att paketera, marknadsföra och sälja dem. Det kommer jag att återkomma till längre fram. I del 6 kommer jag istället att berätta om att skriva bok nummer två och att se längre framåt.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 4 Synopsis

När jag tog de första stapplande stegen med att skriva min första roman Så ta nu mina händer, visste jag knappt vad en synopsis var. Jag hade arbetat med synopsis lite inom teater och ljussättning på åttiotalet, men jag visste inte att det är ett viktigt verktyg också när man skriver romaner. En synopsis (fungerar även med ett enligt SAOL) är ett ramverk, ett skelett, en sammanfattning. Det finns givetvis ingen regel för att du måste skriva en synopsis för din story eller hur, men för mig blev arbetet enormt mycket lättare när jag väl testade att göra det första gången. Jag skulle vilja beskriva det som att det var först då som min roman började få en kropp, en helhet.

Min första synopsis var inte särskilt bra. Jag insåg då att berättelsen inte alls hängde ihop. Hur jag än vände och vred på berättelsen så blev den osammanhängande, ointressant eller osannolik på fel sätt. Det enda jag egentligen hade var en person och inte ens han kändes särskilt trovärdig. Jag var tvungen att börja med honom, Mikael. Vem var han; var kom han från; hur växte han upp; vilka personer, händelser och vändpunkter i livet formade honom; vad gör han nu; vad driver honom; vem är han? Jag behövde svara på de frågorna innan jag kunde gå vidare. I arbetet med Mikael föddes hans mor Ann-Louise. I början hade han en syster, men jag behövde ta bort henne ur storyn. Han var ett ensambarn, åtminstone till synes. Hans toffel till far fick plötsligt liv. Så småningom hade jag en hel ensemble att arbeta med. Alla kanske inte skulle få plats till slut och säkert skulle några nya komma till, men det var något att börja med. På sätt och vis blev detta min första del i skelettet. Nu kunde jag arbeta vidare.

Jag minns att jag googlade på synopsis och hittade en del tips på hur andra författare arbetar. Ett vanligt sätt är att göra en innehållsförteckning med tillfälliga kapitelrubriker och sen sammanfatta varje kapitel med några rader. Någon författare begränsade det till högst fem meningar, någon till två rader. Jag prövade den metoden och den hjälpte något. Efter en del experimenterande och många synopsis i den digitala papperskorgen har jag kommit fram till en metod som jag gillar. Det är en kombination av kapitelsynopsis, kronologisk synopsis och karaktärsynopsis.

Kapitelsynopsis är precis det jag beskrev innan. Den ändrar jag ofta under arbetet med romanen och återkommer till den hela tiden, ifrågasätter kapitlen och innehållet, skriver om, flyttar och så vidare. Det är mitt mest levande arbetsredskap. Principen för karaktärssynopsis har jag också redan varit inne på. De är lite olika för de olika personerna, beroende på hur mycket jag behöver veta om dem för att förstå deras roller och drivkrafter i berättelsen. I bilden nedan beskriver jag Mikaels mor som psykopat och sadist. I Mikaelperspektivet är hon det, men i hennes karaktärsbeskrivning är det betydligt mer nyanserat eftersom jag där ser det ur hennes perspektiv, för att försöka förstå vem hon var och är.

namnlost-2

Utdrag ur karaktärsbeskrivning av Mikael. Något modifierad här för att inte avslöja för mycket.

namnlost-2namnlost-2Den kronologiska delen är helt enkelt en tidsaxel. Jag väljer när jag vill att den ska starta, oftast långt innan själva berättelsen börjar. I Så ta nu mina händer börjar den när Mikaels mor är fyra år. Den delen lade jag till mycket sent och kom till slut att bli en viktig del i berättelsen. Tidsaxeln är alltså också levande, men det är mer sällan jag ändrar i den. Den innehåller också alla viktiga datum, när personer föds, dör, börjar skolan, när någon flyttar, när de viktiga vändpunkterna i romanen sker. Jag fyller efterhand på med allt jag tycker är relevant. Utan min tidsaxel skulle jag tappa bort mig helt.

Att skriva synopsis kan vara ett bra sätt att överhuvudtaget komma igång att skriva. Jag skriver inte längre alltid i kapitelordning. Om jag plötsligt behöver gräva djupare i en karaktär eller göra mer efterforskningar i ett kapitel, men inte just för tillfället, brukar jag ofta tillfälligt hoppa till en helt annan del i romanen. När jag har min synopsis kan jag enkelt göra det utan att tappa bort mig. Känner jag mig trött eller okoncentrerad kan jag skriva de delar jag har mest lust med just nu, eller så ser jag över mina synopsis. Att använda synopsis (ett ord jag använt på tok för många gånger i detta inlägg) gör det helt enkelt roligare och friare att skriva.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 3 Kurser

Min första roman Så ta nu mina händer kommer att publiceras på L.C. förlag. Här är den tredje delen om min resa dit. Dela gärna i sociala medier om du vill.

Det tog ett par år innan jag bestämde mig för att låta min första roman (som egentligen var tänkt som min högst privata och personliga utbildning att skriva fiktion) pröva sina vingar och låta sig läsas och kritiseras av andra än mig själv. Hugaligen, hade antagligen min farmor sagt. Uppmuntrande ord från människor jag litar på har förstås betytt mycket, men framför allt har min självförtroende stärkts av de kurser och workshoppar jag gått.

Sommaren 2013 fick jag en skrivarkurs i födelsedagspresent av min fru. Det var fem dagar i oktober med Ann Ljungberg och den skulle hållas i New York. Helt fantastiskt! I gåvan ingick även personlig coachning, som jag skrev om i det förra blogginlägget. Förutom Ann var vi åtta författare med mycket varierad skriverfarenhet, allt från rookies till författare med två utgivna romaner. Det finns mycket att skriva om veckan i NY, men om jag håller mig till ämnet så var det en fantastisk start på den satsning jag sen valde att göra – att skriva min första roman och försöka få den utgiven. Upplägget var smart. Vi träffades tre timmar dagligen och utförde övningar i struktur, fördjupning av karaktärer, perspektiv, tempus, gestaltning och en del annat. Varje dag fick vi läxor att arbeta med under dygnets övriga timmar, som vi läste upp dagen efter och gav varandra konstruktiv feedback.

Jag har gått fler kurser för Ann med ungefär samma upplägg som för mig fungerat som vitamininjektioner i skrivandet, utom vid ett tillfälle, då tajmingen var katastrofal både för mig personligen och för var jag befann mig i processen med nästa roman. Kursen var lika bra som vanligt, men jag lärde mig att jag behöver välja rätt tidpunkter för att en kurs ska kicka till skrivprocessen uppåt. För mig är det framför allt i början av ett nytt projekt och om jag känner att jag kört fast. När jag är inne i en produktiv fas där berättelsen nästan flyter på av sig själv, så kan en kurs eller workshop nästan ge motsatt effekt.

thaiboxning

Thaiboxning på skrivarkurs på Koh Lanta.

Bara några månader efter veckan i NY åkte familjen till Koh Lanta i Thailand i tre månader. Det var en blandning av semester och arbete på distans. När vi planerade resan upptäckte jag att Camilla Lebert Hirvi anordnade en lite udda skrivkurs på Koh Lanta med Alexandra Pascalidou som ledare. Det var en veckas skrivande kombinerat med fysiska aktiviteter, såsom yoga, thaiboxning, showdans och promenader. Vi startade alltid med ett fysiskt pass för att kicka igång endorfiner och rensa hjärnan. Alexandra är en naturkraft som man får energi från bara genom att vara i hennes närhet. Förutom att jag boosta självförtroendet till ytterligare en nivå, anammade jag hennes metod efter mitt eget behov. När jag kör fast i skrivandet, eller tappar lusten, så tar jag en timmes snabb promenad och fortsätter därefter direkt att skriva. Det fungerar varje gång.

Det finns minst tre bra skäl att åka på en kurs eller workshop för att skriva. Det kan ge kickar för självförtroendet och för din skrivprocess; det kan fördjupa dina kunskaper och färdigheter hur du arbetar med språk och ord, hur du lägger upp en skrivprocess som passar dig och hur du får din berättelse trovärdig och intressant; det kan ge dig ett användbart och trevligt kontaktnät (kom ihåg bara att ge minst lika mycket som du får). Det är ganska kostsamt att åka på kurser utomlands, men det finns en mängd kurser och författarträffar på betydligt närmare håll och även distanskurser som arrangeras av högskolor, folkhögskolor och studieförbund. Om man vill komma igång, men inte vet riktigt hur, eller om man har kört fast kan en kurs, en skrivworkshop eller något liknande, bli skillnaden för ditt fortsatta skrivande.

I nästa del återkommer jag till arbetet med Så ta nu mina händer och det kommer att handla en del om att skriva synopsis.

Free your mind!

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑