Jo, jag gjorde det – raderade mitt facebookkonto! Säkert helt galet då det var min viktigaste marknadsföringskanal som författare. Men det var också den största enskilda orsak till den senaste tidens extrema stress.

Det har på flera sätt varit ett helvetiskt år sen senaste blogginlägget (ja, det var faktiskt ett helt år sen). Samtidigt har det paradoxalt nog också varit en bra period. Man skulle kunna kalla det ett synnerligen maxat år, som något förenklat kan sammanfattas i tolv punkter:

  • Min första ljudbok SYND släpps i april – grymt!
  • Djävulsk hälsporre efter krigsdans på manshelg i maj – är det vanligt?
  • Renoverar ledsen segelbåt som ska säljas – ps. segelbåt lönar sig inte ekonomiskt!
  • Obeskrivbart magisk resa till Färöarna – åk dit!
  • Första romanen ”Så ta nu mina händer” släpps i september – hur wow är inte det?
  • Första bokmässa som författare – blandade känslor.
  • Totalrenovering av vårt hus börjar i oktober – vi håller fortfarande på!
  • Upptäcker att jag har blivit en facebookjunkie! – raderar kontot och känner mig befriad!
  • Jobbar som konsult på tre arbetsplatser samtidigt – roligt, men är jag inte för gammal för det?
  • Skriver färdigt min andra roman och får underbar feedback från redaktören – yezz!
  • Får en TIA (minipropp i hjärnan) och ligger på sjukhus en vecka – oväntat?
  • Skriver på kontrakt för hyreslägenhet med havsutsikt – nytt liv?

Jag fyller 55 i sommar. För länge sedan, när jag uppfattade att mitt liv var som mest hektiskt, trodde jag i min enfald att allt skulle bli lugnare och skönare efter femtio. Nu vet jag att det inte blir så av sig självt. Det blir vad man väljer att göra det till. Vissa saker är förstås svårare att påverka, men mycket går att förändra, om man vill. Nu händer det! En mängd måsten ska försvinna och ersättas av liv och lust.

Det är obeskrivligt skönt att avsluta, ta bort sådant som tynger och belastar i livet. Radera facebookkonto, sälja båt och hus, ge bort saker, minimera bagage, förenkla. Inte på bekostnad av kvalitet förstås, inte som ett självändamål, utan för att må bra, ha en skön känsla i kroppen och sinnet. Det är lustigt hur de tankarna tagit sig i uttryck den senaste tiden. Numera väljer jag oftast saker som väger extremt lite när jag behöver något nytt. Mina favoritbyxor väger 326 gram, favoritskorna 200 gram, reseryggsäcken 800 gram – ja, ni förstår. Att bära saker som väger lite får mig att känna att livet är lättare, både fyskiskt och mentalt. Att bära färre saker likaså. Jag har samtidigt märkt att jag börjar bli en funktionsjunkie som har lätt att frossa i funktionskläder, och prylar som är bra för ett lätt och rörligt liv. Köpte precis ett myggnät för huvudet som väger 11 gram. Behöver jag verkligen det? Ja, kanske…

När det varit som tyngst det senaste året har jag läst om minihus (tiny houses ger fler träffar på internet). Små hus, oftast på hjul, som innehåller det viktigaste en bostad behöver. Lite som en hemtrevligare variant av husvagn. Jag har ingen aning om jag skulle trivas att bo så, men det finns något lockande i att ha hemmet med sig vart man än åker och att bara bära med sig precis det man behöver, eller absolut inte kan och vill vara utan. Lite som familjen Pip-Larsson i Kastrullresan. Kanske kan en en liten husbil vara något att komplettera den nya lägenheten med?

Just nu är garaget (som vi äger ett litet tag till) fyllt med byggavfall och utsorterade prylar. Imorgon börjar jag att köra allt till återvinningen. Det kommer antagligen att ta tre dagar heltid, men jag tror att jag kommer att ha ett svagt leende på mina läppar hela tiden, bredare för varje sak som töms ur släpvagnen.

Ps. Min bok ”Så ta nu mina händer” hittar du på AdLibris, Bokus, Storytel, BookBeat m.fl. ställen där böcker säljs. Fråga också gärna efter den på bibliotek eller din lokala bokhandel.

Ha en helt underbar dag // AgentStefan