Ett svart hål är en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljuset, kan ta sig därifrån. Det som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen.

Tänk så mycket man kan läsa in i den definitionen. Har du varit djupt deprimerad, inne i ditt eget svarta hål, så förstår du precis. Det är som om ingenting kan tränga ut och allt som kommer innanför slukas upp av allt det svarta. Det är den totala förintelsen av allt du är, upplösningen av jaget, ett slags kontradiktion till cogito ergo sum – jag tänker, men finns inte. För visst tänker man, hela tiden. Ord och meningar överbelastar dina synapser och inte sällan orsakar det en mental kortslutning, då allt plötsligt inte längre är svart, utan transparent, som en såpbubbla, fast ogenomtränglig. Det som i alla år spelats i ultrarapid går på repeat i allt långsammare tempo och dina synapser har ännu inte saktat ner.

När jag söker på svarta hål slås jag av att nästan alla bilder är vackra, inte sällan i regnbågsfärger eller som eld med varma nyanser och effektfull dramatik.

Screen-Shot-2015-04-20-at-08.33.59

Så ser inte mina svarta hål ut. De är grå och alltid fulla av lerigt regn eller snöslask. Det är smutsigt, kallt och luktar metalliskt. Om de svarta hålen vore som på bilden ovan, så hade de kanske till och med känts välkomna, som en varm, omhuldande famn. Som en vän, en bror, någon att lita på, att anförtro sig till, en känsla av hopp.

1975 upptäckte Stephen Hawking att svarta hål kan utstråla värmestrålning, fast extremt långsamt. På min fyrtioförsta födelsedag föreslog Hawking dessutom att svarta hål till slut sänder ut information om vad de dragit in i sitt inre, och ändrade sin tidigare modell om att inget kan ta sig ut. Om jag hade varit mer uppmärksam på naturvetenskapliga nyheter hade då min fyrtioförsta, de kommande födelsedagarna och alla dagar däremellan sett annorlunda ut. Antagligen inte. Oavsett vilket så är det där jag är nu, i apans år. Det uppfinningsrika, kreativa, men också uthålliga och nöjda djuret i den kinesiska zodiaken. Samtidigt är nog apor precis som vi – avundsjuka, sårbara, lättpåverkade varelser med bräcklig självkänsla och färgade solglasögon. Det vet bara inte om det – precis som vi.

Det kan alltså sippra ut information, utanför händelsehorisonten. Tack Stephen, det räcker långt för mig.

3121 Visningar totalt 10 Visningar idag