Novellen finns publicerad i novellsamlingen Insikter från Ariton Förlag. Jag överväger att arbeta vidare med den till en roman, men vart ska den ta vägen? Vad är Ralfs öde?

Hon hade bara stått och tittat i skyltfönstret och långsamt backat. Så stod hon plötsligt på gatan, fortfarande med blicken mot de rosafärgade linnena täckta med stora tryck av världsartister på framsidan. Det var allt från Justin Bieber och Lady Gaga till Madonna och Nirvana i turkos, mintgrönt och kycklinggult och deras ögon var beströdda med glitter. Nu kunde man bara se hennes bleka ben sticka fram under den blå Toyotan. Människor samlades runt henne. Tittade. Undrade. Någon ropade. Pekade. Inget hände. Ralf stod först också bara och tittade, bakom. Men han var lång, betydligt längre än alla andra som nu trängdes runt bilen och benen, så han kunde se. Inget hände. Så en rörelse i det ena benet. Långsamt och nästan omärkbart. Men Ralf kunde tydligt ana en ryckning i knäet. Han var inte säker på om ryckningen var ett tecken på hopp om liv eller säker död. Så rörde sig knäet lite igen. Och det andra. Benen drogs långsamt uppåt. Han tog ett kliv framåt, särade flocken. Lade axeln mot motorhuven och tryckte bilen bakåt. Där låg hon nu, tittade rakt uppåt, mot skocken, med stirrande blick. Levande. Vid liv. Så gjorde Ralf något han egentligen inte tänkt. Det kom som en plötslig ingivelse. Han steg fram, tog ett försiktigt tag under hennes axlar och nacke med ena handen och greppade under knäna med andra armen och lyfte. Hon vägde nästan ingenting. Kanske som en kasse med mat, eller en back öl. Sjukhuset låg bara två kvarter därifrån och Ralf brukade passera akutmottagningen varje dag på väg till affären, så han visste precis hur han skulle gå. Han hade aldrig varit därinne, men mottagningen hade glasade dörrar ut mot gatan och Ralf brukade ibland bli stående där och titta de gånger en ambulans var på ingång precis när han passerade. Det hade genom åren blivit ganska många gånger. Sextioåtta för att vara exakt.

Sjukhuspersonalen bad honom vänta. Varför då? Han kände henne inte och hon kände inte honom. Men han hade inte orkat argumentera emot. Han väntade. Ralf hade å andra sidan väntat i hela sitt liv, på absolut ingenting. Och han hoppades snart att hans väntan skulle vara över. Han var evigt trött på att vänta. Han var trött på att finnas. Bara trött. Han ville inte vara trött längre. Han ville bara att det skulle gå över. Han hade funderat många gånger på att skynda på livet och få det avklarat lite fortare. Men han hade inte kommit på hur det skulle gå till. Han tyckte inte heller att det var hans uppgift att ända livet. Det var någon annan som skulle göra det, eller något annat. Ralf var inte kristen, eller religiös på något annat sätt. Han trodde inte på liv efter döden. Det fanns bara det här och det var inget vidare. ”Du skulle ha väntat in ambulans istället för att lyfta upp henne. Hon kunde haft skador på ryggen eller i nacken.” Ralf vände sig om och såg en lång smal kvinnlig läkare. Hon hade en blek hy, men det var november så det var inte så ovanligt. Men hon hade ett vänligt ansikte som ramades in av en försiktig, men vacker sminkning och ett par eleganta glasögon i grönt och pärlemor.

”Men ingen hade tydligen larmat in olyckan, så det var tur ändå att du gjorde det.” Hon log mot honom nu. Ett varmt leende. ”Du kan gå in till henne nu.”

”Men… jag…”

”Ja, fast bara en liten stund. Hon är väldigt trött. Det var en lång och svår operation och det är fortfarande kritiskt. Hon hade stora inre blödningar. Är du hungrig förresten. Du måste ju ha väntat här i över ett dygn nu.”

”Jag… nä… eller…”

Han visste inte vad han skulle svara. Hade det gått ett helt dygn? Han hade inte ens märkt. Vad skulle han där och göra? De kände inte varandra. Hon skulle säkert bli livrädd. ”Följ med in en stund. Hon kommer nog inte att vara vaken så länge. Så ordnar vi mat till dig sen.”

Gratis mat. Ja det kunde vara värt att stanna för. En stund till. Rummet var kalt och lyste svagt med ett nedtonat gulvitt sken. Där låg hon i en alldeles för stor säng med ett alldeles för stort nattlinne, med sjukhusets emblem. Flickan tittade på honom med stora grönfärgade ögon. Så log hon mot honom, mot Ralf. Hon sträckte fram sin vänstra hand mot hans stora hängande labb. Han brukade aldrig hälsa. Aldrig. Men den lilla handen verkade dra till sig hans enorma med en kraft, som när ett rymdskepp fångar in ett annat med en fångststråle och drar det in i sitt inre. Plötsligt låg den där. Hennes bleka i hans väderbitna. Hon log fortfarande.

Han hade av någon anledning lovat att komma tillbaka dagen efter. Han var inte säker på om det var ett löfte han ville hålla, men trots sin bitterhet hade han ett stort rättspatos. En insamlad pantburk var redan tingad. Man tog inte tingade burkar. Ett löfte är ett löfte och en hederskod är en hederskod. Han hade fått med sig ett foto på flickan. De hade förstått att hon inte var hans, men hon hade frågat efter honom, på ryska. Hon var tydligen därifrån. Ralf visste ingenting om Ryssland, förutom att det var grått och kallt nästan alltid. Det hade Ryss-Hugo berättat och han kom ju därifrån, eller åtminstone hans föräldrar. Hon hade kallat honom något som kunde översättas ungefär som ”nästan-pappa”. Hon hade sagt så. De hade haft en tolk på sjukhuset. Fotona lät han kopiera på biblioteket. Han kände till en kopiator som stod nere i källaren och fungerade som reservskrivare för vaktmästarna. På lunchtid rörde sig ingen i källarkorridorerna. Ralf hade vetat om det i flera år och utnyttjat det när han behövde. Han hade skrivit ”saknar nån denna ryska flicka?” under bilden och lämnat telefonnumret till stadsmissionen. Då skulle han dessutom få en anledning att sitta där hela dagen och kanske till och med få sova över om de var schyssta. Det var varmt på stadsmissionen. Han hann inte mer än sätta upp ett tjugotal bilder i affärer runt om i centrum innan det hade ringt på stadsmissionens telefon. Personalen var lite irriterad på att Ralf inte hade

förvarnat dem om efterlysningen, men de smälte när de såg fotot. Hon var söt, nästan transparent i hyn. Det ringde igen. En man med rysk brytning frågade vad han ville ha för flickan. Ralf höll luren i tystnad och väntade tills den andre lade på. Några samtal till av samma sort, men de frågade inte efter ett pris, bara en massa andra konstiga saker. Om hon var villig att göra det ena och det andra. ”Hon är sjuk” svarade Ralf. De lade alla på. Han väntade hela natten, men inget mer.

”Hon har frågat efter dig hela natten, nästan inte sovit något alls.” Ralf förvånade sig själv med att faktiskt gå tillbaka till sjukhuset som de hade bett honom göra. Hon log när han kom in genom dörren. Hur kunde hon le mot honom? Han såg förskräcklig ut i sitt toviga, spretiga hår, slarvigt rakade ansikte och bistra uttryck. Han hade i och för sig alltid hela och rena kläder, även om de var köpta på Myrornas second hand. Men hon log, nästan skrattade när han kom in. ”Hon heter Alena”, sa sköterskan och fortsatte utan avbrott, ”tolken berättade det och hon kommer från Ryssland, från Sankt Petersburg, inte så långt från Finland faktiskt, det var där som…”

Han hade tappat henne vid Sankt Petersburg, men sköterskan fortsatte att prata på. Ralf väntade tålmodigt tills hon var klar och försökte le och nicka emellanåt, men han var rädd att det mest såg ut som att han visade tänderna. Alena skrattade. Hon förstod. Hon förstod honom. Radion utanför rummet, vid receptionsdisken, spelade en gammal Elvis-låt, men Ralf uppfattade att det var Dolly Parton som sjöng. ”Please release me, let me go”, skallrade det fram i den spruckna högtalaren. Ralf älskade Dolly Parton, men det var länge sen han hade hört hennes underbara röst. Han slöt ögonen och väntade på att sköterskan skulle bli klar. “To waste our lives would be a sin. Oh, release me and let me love again”. Så kände han handen igen, i sin. Trots att den var kall så kändes den på något sätt varm i hans hand.

Han stannade hela dagen ända till kvällen. Han hade inte sagt något, men Alena hade pratat oavbrutet. Tolken hade haft ledigt den dagen, så han hade inte fått möjlighet att förstå vad hon sagt. Hon hade en vacker och klar röst och han skulle gärna ha hört henne sjunga, men han visste inte hur han skulle be henne. Hennes blick var sorgsen när hon förstod att han var tvungen att gå. Han kunde inte och fick inte stanna över natten. De hade inte plats och Ralf ville se om det hade ringt någon mer. Han hade sagt hennes namn högt när han gick och hon hade lett stort mot honom när hon hörde sitt namn och hennes smaragdgröna ögon hade bett honom att komma igen nästa dag. Han försökte le tillbaka. ”I promise”, slank det ur honom samtidigt som han insåg att hon antagligen inte förstod engelska.

Fyra samtal till hade kommit när han var borta. Alla var från obehagliga män som sannolikt ville utnyttja, och inte alls hjälpa henne. Ralf började förstå mönstret. Det var antagligen ingen som saknade Alena. Han visste hur det var. Han hade i och för sig haft föräldrar i den åldern. Skit-föräldrar, men i alla fall. Hon hade ingen. Bara Ralf. Fan! Den insikten gjorde ont. Han ville inte ha något besvär. Han ville absolut inte ha en unge på halsen.

Fan, fan!

Han fick sova på stadsmissionen en natt till, men det skulle vara den sista. Det var inget härbärge hade de sagt. Det visste han redan. Han hade lånat med sig ett par böcker från en god vän som drev ett antikvariat i Gamla stan. Den ena var en kartbok och den andra en reseguide till Sovjet. De hade några år på nacken och det tog ett tag innan Ralf kunde hitta Sankt Petersburg på kartan. Det stod inom parentes under Leningrad. Det gjorde det i alla fall möjligt att hitta staden i reseguiden. Det var en stor stad, som låg i Finska viken. Boken var torftig och beskrev mest den industriella utvecklingen och Lenins storhet. Kunde det verkligen vara en reseguide?

Han somnade på den hårda britsen med glasögonen nedhalkade på nästippen och böckerna på magen. Han drömde om en grå och regnig stad. Militärer marscherade omkring i gyttja och människor tittade rädda fram från gränder och sprang snabbt över gator med gömda knyten i famnen. Alena var också där, med sin mor. De kom ifrån varandra i ett tumult med människor som flydde skott-lossning och explosioner. Alena, i mitten av ett stort torg. Ensam med sina stora gröna ögon. Så började hon sjunga. Hennes röst ljöd över hela kvarteret och spred sig över hela staden. ”Please release me, let me go!”

Plötsligt föll hon ihop. Hon var träffad. Leende sjönk hon långsamt ner mot asfalten.

Ralf satte sig upp med ett häftigt ryck så att både glasögon och böcker föll till golvet med en häftig duns. Han samlade ihop sina saker och gav sig genast iväg ut i den tidiga fuktiga gryningen. Staden hade ännu inte vaknat, men några av de hemlösa hade redan börjat leta efter nattens tomburkar i soptunnorna. Dörren till sjukhuset var inte låst. Det var det enda stället i hela staden där man alltid var välkommen, om man var sjuk. Uppe på avdelning sju verkade allt först vara som vanligt. Men sköterskorna log inte mot honom, som de gjort dagen innan. Något var fel. Alenas dörr var öppen, men sängen var tom. Hon var borta. Så kände han en hand på sin vänstra axel. Det var den pratsamma sköterskan. Men idag sade hon ingenting. Hon såg bara ledsen ut och var helt tyst. Hon tog Ralf under armen, så där som man brukar göra med en gammal eller sjuk människa. Vad hade hänt? Hon ledde honom in till ett kontorsrum. Läkaren som han träffat första dagen satt bortvänd från dörren och skrev på ett tangent-bord. Till och med Ralf kunde se att datorskärmen var hopplöst gammal med sitt tjocka påhäng bakom den välvda skärmen. Hon avslutade sin mening och vände sig om. När hon såg att det var Ralf vändes hennes annars så leende ansikte till en gammal kvinnas fårade ledsamhet. Hon bad honom sätta sig.

”Hon är tyvärr borta. Det tillstötte komplikationer under natten och hon var så skadad inuti att vi inte kunde rädda henne. Jag är hemskt ledsen.”

Det var tre meningar som förmedlade död och hopplöshet. Tre meningar som berättade att den lilla flickan med de stora gröna ögonen och det vackra leendet inte längre fanns. Han skulle aldrig få höra henne sjunga. Ingen saknade henne. Ingen som verkade vilja henne väl hade i alla fall svarat på hans efterlysning och ingen hade letat efter Alena på sjukhuset.

Ralf satt på sin favoritbänk i Kungsträdgården. Han hade fått med sig en liten låda från sjukhuset. Den var fylld med Alenas saker. Hennes klänning, en liten börs med pengar, ett halsband och två hårspännen. Det var allt. Halsbandet hade en öppningsbar medaljong. Den såg ut att vara av silver men var antagligen gjord i någon slags silverfärgad metall. I medaljongen fanns två bilder. En med Alena och en kvinna. Det var antagligen hennes mor eftersom de liknade varandra. Den andra var en bild där Alena satt ner och höll om en stor vit hund. Det stod också några små ryska bokstäver på båda bilderna som han inte kunde läsa.

”Fan, fan, fan”, hörde han sig säga högt. Även om hans liv hade varit uselt och trist, så hade det i alla fall inte varit smärtsamt. Skulle man ändå bara vänta på döden kunde det ju göras så smärtfritt som möjligt, hade varit hans outtalade motto. Nu gjorde det ont.

”Jävla Alena!” tänkte han om och om igen. Han gick tillbaka till sitt kalla, fuktiga rum på ungkarlshotellet, där han nu inte varit på flera dagar. Han drog fram sängen, skrapade bort fog med en sked runt en av tegelstenarna nere vid golvet och drog ut den med några enkla knyck med högra handen. Innanför låg ett kuvert i flera lager plastpåsar. På kuvertet stod ”Att öppnas efter min död”, undertecknat ”Ralf”. I kuvertet låg ytterligare ett kuvert adresserat till hans syster i Göteborg. Det innehöll alla hans sparade pengar och ett brev som förklarade varför han försvann en gång för över trettio år sen.

Femtiotusen kronor hade det blivit med åren. Läkaren hade berättat att flickan kom från en by norr om Sankt Petersburg, alldeles intill Ladogasjön. Byn hette Pyatirechye och var nästan omöjlig att uttala även för den begåvade läkaren, men tolken hade skrivit ner namnet på ett papper, som läkaren sen gett till Ralf. Han försökte smaka på namnet några gånger, men gav snart upp. För säkerhets skull hade tolken även skrivit det med ryska bokstäver. Ralf hade inte förstått vad han skulle med det till. Inte då. Men nu var han glad att de hade envisats.

Det hade inte gått att boka en resa direkt till Pyatirechye. Flickan på resebyrån hade inte lyckats hitta det i sina databaser. Inte ens när Ralf visade upp sin lånade kartbok från 1963 gick det bättre. Hon hade istället ordnat en resa till Sankt Petersburg, så fick han ta sig vidare därifrån sen med buss eller något. Det blev enkel biljett. Tur och retur hade inte varit så mycket dyrare, men han ville spara så mycket pengar som möjligt om det skulle ta lång tid. Nu stod han där på båten och tittade ut över havet. Han hade aldrig varit på havet förr, men han njöt verkligen av den salta doften och att känna vinden i sitt hår. Majvor på stadsmissionen hade hjälpt honom att reda ut tovorna och strukit hans skjorta. Ralf hade ingen aning vad som väntade honom. Alenas föräldrar var kanske inte i livet, eller så bodde de inte i Pyatirechye längre. Men det spelade egentligen ingen roll.

Solen var på väg ner och Ralf hade en hytt bokad på nedre däck. Han hade varit där nere och tittat precis när han gick ombord. Sängen var mjuk och skön och det kom värme från motorrummet intill. Men inget skulle kunna få honom att lämna den mörkblå lysande stjärnhimlen och det brusande svall som bildades av den stora båtens framfart. Han tittade ner på den vita urnan som han tagit med sig. Han hade packat den i bubbelplast och nu låg den där inlindad i ett rosa linne med tryck av Justin Bieber på magen med glittriga ögon, i en vit tygkasse från stadsmissionen. Han hade kostat på sig en pärlemorvit urna smyckad med en grön smaragd-imitation på locket. Alena var på väg hem och Ralf skulle se till att hon kom fram. Även om ingen släkting saknade henne så visste han att sjön hade saknat hennes sång och att gräset saknat stegen från hennes bleka, lätta fötter. Han tog fram den begagnade bärbara cd-spelaren han fått av sin vän på antikvariatet innan han åkte och satte i den enda skivan han köpt i sitt liv. Han hittade den dagen innan på rea i den mataffär han hade besökt i över trettio år. Som om den väntat på honom. Genom hörselgångarna porlade Dolly Partons röst och nådde hans trumhinnor med en ljuv smekning. ”Oh, I have found a new love dear, and I will always want her near. Her lips are warm while yours are cold. Oh, release me, my darling let me go.”

3559 Visningar totalt 2 Visningar idag