agentstefan

med rätt att leva

Alla har en skyldighet att vara lyckliga

Jag såg en film nyss – Hector and the search for happiness. Den var söt, med duktiga skådespelare, bra manus, om än lite tillrättalagd. Det var några saker som fastnade, som klister, eller tjära. Som en parentes innan jag går in på det vill jag bara säga … lycka har sällan varit något positivt. Lycka kan vara tämligen fruktansvärd. Kanske inte lyckan i sig, men sökandet efter den, smärtan att inte veta vad det är, vad det innebär, misstagen man gör när man gör fel val, trots att man gör det för att man vill vara, vill bli … lycklig.

Lycka kan inte hittas. Den är inte som ett lotteri där man plötsligt vinner. Den finns inte i de löften som ges av människor som påstår sig sitta inne med svar. De har för övrigt inga svar, bara fler frågor, eftersom de själva fortfarande söker. De har bara lyckats hitta vägar att tjäna pengar på sitt eget sökande. Inget fel i det, men de har inte svaren. De har sina erfarenheter, sina tankar och funderingar, sin kamp, sina sorger, sina stunder av glädje. Att söka efter lycka är som att leta efter ett stycke luft på västkusten när det stormar, ösregnar och åskar.

Om du liksom jag tycker om att laga mat och gör det ofta, så har du kanske upplevt det där ögonblicket när dina luktreceptorer förnimmer en doft, bara ett ögonblick, sen är den borta. Du försöker förtvivlat leta i ditt minne och vet att du har känt den innan, att du vet vad det är, men du kan inte komma på det. Så försvinner det korta minnet av ögonblicket som varade nyss. Doften som du nästan kom på vad det var, men inte fann minnet, ordet. Den är som lycka. Den kan kännas som om den ibland finns där, inom räckhåll. Så kommer en liten virvelvind och drar den bort. Du kan nästan se den vinka, som om den ville bli funnen.

Vid ett tillfälle, jag var kanske 17, satt jag på bussen till skolan. Det var en mil att åka varje dag och jag satt alltid för mig själv. Jag tyckte om att vara i fred med mina tankar. Även om jag annars hade svårt att trivas i mitt eget sällskap, så trivdes jag med mina tankar. Jag minns inte vilken veckodag det var, men det var definitivt på morgonen, sannolikt runt åttatiden. Jag kommer ihåg att jag satt och tänkte på hur livet och allt hängde samman, precis som i Liftarens guide till galaxen, även om jag ännu inte hade läst den då. Plötsligt kom jag på hur allt hängde ihop. Det var redan kända resonemang om mikro- och makrokosmos som jag hade hört och läst, men det var något mer. Det var den nyckel som saknades för att allt skulle falla på plats helt och fullt. Eller snarare en glimt av nyckeln, eller doften av den. En svag förnimmelse. Så blåste det till, en liten virvelvind i mina tankar. Jag såg nyckeln vinka till mig genom bussens smutsiga, immiga fönster. Sen var den borta.

Jag hade förstås inte kommit på något exceptionellt. Det fanns givetvis ingen nyckel. Jag vet inte vad det var och det kom aldrig tillbaka. Jag minns besvikelsen över att nästan ha det i min hand, ett stycke luft. En inte speciellt smart kille, som inte visste särskilt mycket om livet, som mestadels var rädd och ensam, hade begåvats med den viktigaste insikten och kunskapen i världen … och tappat bort den. Det var verkligen fruktansvärt. Det jag inte förstod då var att det jag egentligen känt, det jag faktiskt upplevt, var lycka. Det var för ett ögonblick en euforisk känsla av att vara en del av något, att vara någon. Kalla det närvaro, kärlek eller vad du vill. I filmen sägs just det, att lycka är något som sveper förbi när du som minst anar det och när du inte söker. Det är som en smekning eller en väldoftande andedräkt hos någon som går förbi.

Hector besöker en munk som får honom att förstå att alla har en skyldighet att vara lyckliga. Men hur blir man då lycklig om man inte kan hitta lyckan, om du inte kan söka upp den? Svaret finns förstås i frågan, lika mycket som det inte finns något svar. Sök inte lycka! Men när tillfället kommer, när du står där och delar basilikablad eller skär en nyplockad tomat i skivor, andas in doften av den, håll kvar känslan och glädjen av att du får uppleva den, även om det bara är för ett flyktigt ögonblick och vinka skrattande tillbaka när den försvinner bort i vinden.

2613 Visningar totalt 4 Visningar idag

2 kommentarer

  1. Katarina Castelius

    28 augusti, 2016 at 21:14

    Kan inte låta bli att referera Mikael Persbrandt; Lyckan är jävligt överskattad, man får vara nöjd om man är lite glad ibland.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑