Det finns få saker som är så känsliga att diskutera fritt och öppet som förhållandet till blodsbanden. Så upplever jag det i alla fall. Det är för det mesta känsligt, komplicerat och ofta förknippat med en massa förutbestämda synpunkter om vilka man ska älska och vilka man ska avsky och vilka övriga åsikter som man förväntas ha. Vad man ska tycka om vissa släktingar, hur den fastern är, vem som borde skämmas, vilka som inte var bjudna till det bröllopet, har du ringt och tackat gammelfarmor, tänk att hon var otrogen med grannen, och deras pojkar är så otacksamma. And you know what? I am so fed up with it!!! Intresseklubben antecknar! I couldn’t care less!

 

Det här handlar inte bara om min släkt. Lite gör det nog det, men jag stöter på det här hos så otroligt många. Det verkar ha spridit sig som ett virus över hela Sverige, ja kanske hela världen. Känner du igen dig? Det brukar dessutom ofta kryddas med förfalskade minnesbilder om barndomen, om bröllop, om skiljsmässor, om allt möjligt och omöjligt. Förfalskade bilder i form av försköning eller förfulning, beroende på om syftet är att upphöja den del av släkten man av olika anledningar föredrar, eller om det handlar om att trycka ner de som lyckats för mycket eller för lite. Jag har aldrig riktigt förstått varför en del hamnar i skuggan och varför en del placeras i solskenet. Själv brukar jag ofta föredra de som inte är välkomna. Jag vet inte varför, men det är inte sällan som det är just de som är mest ödmjuka, intressanta och sköra.

 

Det verkar ofta som att det är en slags informell släkttävling om vem som lyckats mest, vem det är mest synd om, vem som är mest arbetarklass, vem som har flest högskolepoäng, högst lön, eller nåt helt annat. Titlar är nästan mest intressant av allt. Ingenjör och läkare brukar ofta smälla högt, men de titlarna kan i fel släkt få helt motsatt effekt, där varvsarbetare, svarvare och bilmekaniker kan bli mer rätt. Nån som gör nåt med händerna och inte bara vänder papper vid ett skrivbord. När blir man rätt? När duger man och passar in? Ska man hellre ligga lågt och inte berätta vem man är och vad man gör? Och måste man tycka om någon bara för att man bär delar av samma DNA?

 

Jag träffar på många som inte duger i sin släkt. Tyckarna brukar sällan tro själva att de exkluderar utan istället tycka att det är andra i släkten som håller på med sånt. Jag tror det är lite som kejsarens nya kläder. De flesta vill att allt ska vara underbart, bra eller åtminstone ok att mötas på släktträffar, på julaftnar och vid midsommarfirande. För en del är det så förstås, men för väldigt många infaller aldrig några Fanny-och-Alexander-tillfällen. I bästa fall är alla tysta med hur man känner och tänker vid såna tillfällen. I värsta fall faller alla in i gnäll- och exkluderingskören och tycker illa vara om alla och envar i tur och ordning med alla och envar. Men någon enstaka exklusiv gång är det någon som inte håller med. Någon som inte alls hatar moster Ingrid, eller som inte tycker att faster Lillian är en slampa, eller att kusin Rolf är en snobbig överklass-wannabe, eller att morbror Göran är en äcklig gubbe som gift sig med en ung kvinna från ryssland, som inte ens kan tala svenska eller vet vad Sveriges kronprinsessa heter. Nån som plötsligt utbrister: ”Nej nu får du lägga av, han har faktiskt gjort allt han kan…” eller ”Hur kan du snacka så mycket skit om alla?” Någon som plötsligt stoppar in en nål och spränger den hårt uppblåsta ballongen av avundsjuka, missunnsamhet och girighet.

 

Så till jul skulle jag vilja ge alla modiga sanningsälskande människor Bilbos svärd Sting, smidd av Gondolinalverna under den första åldern, som lyser med ett starkt blått sken så snart den kommer nära idiotiska fördomar, missunnsamhet och känslomässig snålhet, att sticka hål på alla uppblåsta ballonger och gnistra och glimma med glädje, generositet och översvämma världen med empati och lycka!

Free your mind och God Jul!

 

1480 Visningar totalt 2 Visningar idag