Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Den där outsinliga längtan bort. Det dröjer inte många timmar efter att jag kommit hem tills jag längtar till nästa resa. Många gånger hör jag att det är fråga om rastlöshet, eller en rotlöshet. En känsla av att ”gräset är grönare på andra sidan”. Det som slår mig är att det oftast är kommentarer med en försiktig biton av att det inte är bra, att det till och med skulle kunna handla om något sjukligt, något man borde ta tag i, rentav bota.

Lecco_e_il_suo_lago2

Självklart är jag priviligerad som har möjlighet att resa och se mig om i världen. Men handlar det egentligen om hur mycket pengar jag har? Jag har träffat många som ständigt är ute och reser, men som nästan inte har något alls. De finner arbete där de är och tjänar så pass mycket att de klarar sig för dagen och så att de kan resa vidare. De har förvisso sitt svenska medborgarskap och kan alltid åka hem om de blir sjuka. Det finns ett skyddsnät för dem som gör att de vågar kasta sig ut. Visst är det så. Men ändå. Är det bara pengar det handlar om som gör det möjligt för mig och som får mig att våga längta mig iväg hela tiden? Jag vet inte. Kanske är det så att jag inte hade rest lika mycket om jag inte visste att det kommer in lön på mitt konto varje månad. Det är i alla fall så det låter. ”Du har ju råd”, eller ”det är ju lätt för dig som är egenföretagare.”

Att inte vara anställd är en förutsättning för att jag ska kunna resa och drömma om att resa som jag gör. Numera planerar jag och min fru resor som sträcker sig över månader. Det hade jag aldrig vågat drömma om tidigare, men vi har gjort det möjligt. Det har i sig varit en lång resa, om än i huvudet snarare än geografiskt. Numera berättar jag sällan för någon om vilka resor vi planerar. Det är trist, men det är enklast så. Det är inte normalt att göra tre, fyra, fem större resor på ett år, utöver de korta helgresorna. Man gör inte så.

 lecco

Nej, så gör man kanske inte. Men jag är över femtio nu, så jag skiter faktiskt i vad man får göra eller inte göra, så länge det inte skadar någon. Jag började skriva romaner och noveller för några år sen. Jag vet inte om det kommer att bära frukt, men det får gå som det går. Det är en passion, precis som resandet (och att leva med min fru) och vad ska man leva för om inte för sina passioner. I maj åker jag till London på en romanverkstad för att få fart på min andra roman och i höst bär det av till Lecco i Italien, där jag varit många gånger förr. En stor del av romanen utspelar sig där och jag har ett behov av att finnas där den utspelar sig, åtminstone någon vecka eller två.

Vilka passioner har du och hur ska du få dem att bli din verklighet – a tt leva dina passioner?

2649 Visningar totalt 2 Visningar idag