Min första roman Så ta nu mina händer kommer att publiceras på L.C. förlag. Här är den tredje delen om min resa dit. Dela gärna i sociala medier om du vill.

Det tog ett par år innan jag bestämde mig för att låta min första roman (som egentligen var tänkt som min högst privata och personliga utbildning att skriva fiktion) pröva sina vingar och låta sig läsas och kritiseras av andra än mig själv. Hugaligen, hade antagligen min farmor sagt. Uppmuntrande ord från människor jag litar på har förstås betytt mycket, men framför allt har min självförtroende stärkts av de kurser och workshoppar jag gått.

Sommaren 2013 fick jag en skrivarkurs i födelsedagspresent av min fru. Det var fem dagar i oktober med Ann Ljungberg och den skulle hållas i New York. Helt fantastiskt! I gåvan ingick även personlig coachning, som jag skrev om i det förra blogginlägget. Förutom Ann var vi åtta författare med mycket varierad skriverfarenhet, allt från rookies till författare med två utgivna romaner. Det finns mycket att skriva om veckan i NY, men om jag håller mig till ämnet så var det en fantastisk start på den satsning jag sen valde att göra – att skriva min första roman och försöka få den utgiven. Upplägget var smart. Vi träffades tre timmar dagligen och utförde övningar i struktur, fördjupning av karaktärer, perspektiv, tempus, gestaltning och en del annat. Varje dag fick vi läxor att arbeta med under dygnets övriga timmar, som vi läste upp dagen efter och gav varandra konstruktiv feedback.

Jag har gått fler kurser för Ann med ungefär samma upplägg som för mig fungerat som vitamininjektioner i skrivandet, utom vid ett tillfälle, då tajmingen var katastrofal både för mig personligen och för var jag befann mig i processen med nästa roman. Kursen var lika bra som vanligt, men jag lärde mig att jag behöver välja rätt tidpunkter för att en kurs ska kicka till skrivprocessen uppåt. För mig är det framför allt i början av ett nytt projekt och om jag känner att jag kört fast. När jag är inne i en produktiv fas där berättelsen nästan flyter på av sig själv, så kan en kurs eller workshop nästan ge motsatt effekt.

thaiboxning

Thaiboxning på skrivarkurs på Koh Lanta.

Bara några månader efter veckan i NY åkte familjen till Koh Lanta i Thailand i tre månader. Det var en blandning av semester och arbete på distans. När vi planerade resan upptäckte jag att Camilla Lebert Hirvi anordnade en lite udda skrivkurs på Koh Lanta med Alexandra Pascalidou som ledare. Det var en veckas skrivande kombinerat med fysiska aktiviteter, såsom yoga, thaiboxning, showdans och promenader. Vi startade alltid med ett fysiskt pass för att kicka igång endorfiner och rensa hjärnan. Alexandra är en naturkraft som man får energi från bara genom att vara i hennes närhet. Förutom att jag boosta självförtroendet till ytterligare en nivå, anammade jag hennes metod efter mitt eget behov. När jag kör fast i skrivandet, eller tappar lusten, så tar jag en timmes snabb promenad och fortsätter därefter direkt att skriva. Det fungerar varje gång.

Det finns minst tre bra skäl att åka på en kurs eller workshop för att skriva. Det kan ge kickar för självförtroendet och för din skrivprocess; det kan fördjupa dina kunskaper och färdigheter hur du arbetar med språk och ord, hur du lägger upp en skrivprocess som passar dig och hur du får din berättelse trovärdig och intressant; det kan ge dig ett användbart och trevligt kontaktnät (kom ihåg bara att ge minst lika mycket som du får). Det är ganska kostsamt att åka på kurser utomlands, men det finns en mängd kurser och författarträffar på betydligt närmare håll och även distanskurser som arrangeras av högskolor, folkhögskolor och studieförbund. Om man vill komma igång, men inte vet riktigt hur, eller om man har kört fast kan en kurs, en skrivworkshop eller något liknande, bli skillnaden för ditt fortsatta skrivande.

I nästa del återkommer jag till arbetet med Så ta nu mina händer och det kommer att handla en del om att skriva synopsis.

Free your mind!

2877 Visningar totalt 4 Visningar idag