Bloggkollegan Ensamma Mamman har i två intressanta blogginlägg resonerat kring frågor om skiljsmässa och kanske framför allt om hur omgivningen ser på och reagerar på när man själv eller de själva går igenom en skiljsmässa. Ett uttryck som hon stött på många gånger är att det är det största misslyckandet i deras liv. Just för stunden kan det säkert kännas så, men jag tror att de allra flesta som väljer att skiljas inte gör det utan eftertanke och att ett så modigt beslut oftast snarare borde ses som det största lyckandet i livet. Att våga ta ett beslut som är så stort och livsavgörande och sen genomföra det är i sig själv att lyckas. Åtminstone om huvudskälet inte är att skada någon, utan att undvika att någon tar skada i längden – du själv, din partner eller barn.

 

Jag känner många människor som lever i relationer som är nästan helt döda eller åtminstone unkna, som ensamma mamman kallar det. En del sådana relationer går säkert att reparera, men då måste båda ju också vara beredda på att göra något för att få relationen levande igen. En klarar inte av att göra det själv. En av mina väninnor är gift med en man sen många år och de har utflugna barn. Hon älskar att dansa, framför allt till dansbandsmusik, och vill gärna göra det med sin man. Han vägrar förstås. Samtidigt tillåter han inte henne att gå ut och dansa själv med sina vänner eftersom han är så otroligt svartsjuk. Hon däremot följer ibland med honom som sällskap när han vill spela golf och se på fotboll, något hon avskyr, men gör det för att de ändå gör det tillsammans. Problemet är här bara att de inte gör det tillsammans. Han spelar golf medan hon tittar på (han vill inte att hon sinkar honom och han vill inte skämmas över hennes eventuellt usla spel eller ta risken att hon kanske skulle vara bättre) och när de ser på fotboll är alltid hans manliga vänner med och hon sitter för sig själv. Parterapi är förstås uteslutet eftersom det här sitter i hennes huvud, inte i hans. Vad säger man här? GET A LIFE!!! Lev inte ihop med den där idioten. Han vill ju inte ha dig. Han vill ha en hushållerska, men det blir billigare om han anlitar ett hemserviceföretag till det. Han vill också ha en vacker fru att visa upp vid representativa tillfällen. Men han vill för guds skull inte att du ska leva och som det verkar så vill inte han det heller!

 

Det låter kanske hårt och har jag verkligen på fötter för att föreslå en skiljsmässa? Nej, naturligtvis inte, men jag har på fötter när det gäller att man måste reflektera över sin situation, sitt liv och bestämma sig för om man vill leva eller skrumpna ihop och vänta på döden. Sen måste du agera, antingen tillsammans med din partner eller själv om det blir tvunget. Jag kan ibland få en känsla av panik när jag förstår att jag snart fyller femtio (om jättemånga sekunder) och har så mycket jag vill göra och uppleva att jag vet att jag inte kommer att hinna. Den känslan kan särskilt dyka upp när jag känner att jag sitter fast i ett jobbprojekt som jag inte ser slutet på. Och då har jag ett fantastiskt liv med en fantastisk partner där vi hela tiden pratar med varandra om detta och en massa annat som är viktigt i relationen och i livet. Hur ska det inte kännas för en människa som är totalt fastlåst, fastkedjad i en relation där det inte finns något utrymme att föverkliga ens den minsta lilla dröm. Där en dröm om att få några timmar egen tid i veckan kan vara helt utom räckhåll. Den typen av panik och låsningar brukar förstås sällan bara bero på en person i en relation. Många gånger har båda på olika sätt skuld i att en relation låser sig eller dör. Om inte annat så genom att man tiger om problemet.

 

En vanlig anledning till att man håller ihop trots att relationen är död och skapar trötthet och bitterhet är att det är viktigt att hålla ihop för barnens skull. Ensamma mamman beskriver det så bra: ”Många gånger skiljer man sig för att orka leva, för det är bättre att vara två lyckliga människor var för sig än två olyckliga varelser tillsammans (ja, eller bättre med en lycklig till och med…). Man skiljer sig FÖR barnens skull!” Jag tror man håller ihop av helt andra skäl, men att barn är enkelt att skylla på. Egentligen handlar det vanligtvis om att man inte vågar ta tag i problem, konflikträdsla, att man kanske till och med är rädd för sin partners reaktion, att man är rädd för förändringar, orolig för att ekonomin inte ska gå ihop, rädd för att det ska bli en strid om barn, bostad och ägodelar, rädd för vad vänner och släkt ska säga och att man kanske ska förlora vänner. Ni märker att den gemensamma nämnaren är rädsla. Jag tror det är så. Man är helt enkelt rädd för vad som ska hända, hur det ska bli, vad man riskerar att förlora. Det har mycket lite med barnen att göra. Om man bara tänkte på dem skulle många nog skilja sig både oftare och snabbare. Jag tror det bara handlar om rädsla.

 

Innan jag själv tog upp frågan om skiljsmässa med mina barns mor för snart nio år sen var jag livrädd. Jag visste att det var det enda rätta, det enda möjliga, men jag drog ut på det i flera månader, för jag var skitskraj. Inte alls på vad vänner och släkt skulle säga. Inte alls på hennes reaktion eftersom jag visste att hon är en genuint god människa. Inte för att jag att jag var orolig för ekonomi eller att jag skulle mista något då jag aldrig varit särskilt fäst vid saker. Jag var bara rädd för förändringen. Tjugo år i en relation skapar ett mönster som gör ont att bryta, hur illa mönstret än är och hur nödvändigt det än må vara. Jag visste ju inget annat än att leva i en relation. Jag mindes inte hur det var att leva själv. Det var som att kasta sig utför en klippavsats där man inte kan se någon botten. Men jag minns känslan när jag hade kastat mig ut, att mina vingliga vingar faktiskt bar och att det gick att landa på en klippavsats och andas lite, plåstra några sår efter att ha stött i klippväggen lite och sen ta ny sats och kasta mig ut igen, något lite säkrare denna gången. Jag flög! Inte snabbt och självsäkert. Tekniken var katastrofal. Det gjorde ont i muskelfästena då vingarna var helt otränade, men det gick! Jag var inte en falk eller någon svala, men jag flög, som en humla, med alldeles för stor kropp och för små vingar.

 

Free your mind!

 

2175 Visningar totalt 4 Visningar idag