agentstefan

med rätt att leva

Författare: agentstefan (sida 2 av 7)

Att skriva en bok – del 1

Vad har jag att komma med, som ännu inte fått en roman utgiven på ett förlag? Ja, det är förstås en bra fråga. Har jag något att komma med, en rookie?

Jag har nyligen skrivit ett avtal med L.C förlag om utgivning av min första roman Så ta nu mina händer. Det har som för de allra flesta författare (och kanske särskilt för debutanter) varit en inte helt smärtfri eller rätlinjig resa. Nåväl, jag är inte helt och hållet en nybörjare när det kommer till att skriva. Det ingår mycket skrivande i mitt andra jobb som arkitekt och samhällsplanerare, två fackböcker har jag skrivit och ett drygt dussin noveller har blivit utgivna i olika antologier. Men jag har inte tidigare givit ut en hel roman.

Det fanns från början inget mål att ge ut Så ta nu mina händer. Jag såg den snarare som en skola för det som senare förhoppningsvis skulle bli min första bok. Därför har framväxten av historien om Mikael varit rätt märklig. Jag tänkte ägna några blogginlägg att berätta om min skrivprocess och hur berättelsen efter hand landade i att jag till slut bestämde mig för att låta den pröva sina vingar fullt ut. Om du vill får du gärna hänga med.

Free your mind!

Och livet rullar på

Jag brukar bli upprymd, glad och rörd när jag hör om människor som gör viktiga saker. Sådant som betyder något för andra, för samhället, för mänskligheten, för naturen, för nästan vad som helst som kan anses vara bra i vid bemärkelse och i all sin otydlighet. Samtidigt blir jag lika ofta nedstämd, uppgiven och ibland till och med deprimerad. Inte för att saker och ting i världen är orättvisa och illa ställt med, utan enbart för att jag själv inte finns med där i den goda kampen. Glädjen övergår inte sällan i en självömkande och självanklagande känsla. Varför står inte jag där på barrikaderna?

Det finns förstås hur många förklaringar som helst och de har varierat över tid: för ung, för rädd, måste studera klart, har barn att försörja, har dyra lån som måste betalas, har inte tid, mår inte bra, hinner inte idag… Även om jag aldrig uttalat dem så hör jag mig tänka förklaringarna varje gång jag hamnar i känslan. Sen rullar livet på. Arbetsnarkomani blir en bra diagnos att gömma sig bakom. Depression blir också bra och behov att hitta sig själv. Det rullar vidare. Nu måste vi renovera köket, vinterkonservera båten, resa till Medelhavet, byta bil, nya jobbprojekt. Livet rullar vidare.

Drömmen om att bli en superhjälte och att ”rädda världen” som man hade när man var barn försvinner inte när man blir äldre. Den blir bara grumligare och dimman runt den allt tätare. Så ibland skingras molnen och bilden blir glasklar. Som idag när jag var på ett samtal mellan Alexandra Pascalidou (denna naturkraft), Naser Ferozi, Ulrika Andersson och Ellinor Hermansson om flyktingfängelser i Sverige. Ulrika och Ellinor har skrivit en bok om flyktingfängelser, platser i Sverige där människor fängslas utan att ha begått något brott. De har varit där, intervjuat, hållit skrivworkshoppar för att samla in de förvarades berättelser. Naser är en av dem, som flydde från Afghanistan med drömmar om fred, frihet och demokrati. Istället hamnade han i ett flyktingfängelse i Åstorp, Skåne. Efter en tid lyckades han fly därifrån. Det har nu gått tre år sen han kom till Sverige. Han har egen bostad, fast jobb och stod idag på scenen på Bokmässan för att berätta sin historia, på svenska.

flyktingfangelser

Jag lyssnade på deras berättelser, deras engagemang. De gör skillnad, de lämnar alla spår av godhet och förändrar världen till något som är lite bättre. Jag ville vara en del av dem, en av dem som gör världen bättre.

Nu ska jag snart äta middag med förlaget som ska ge ut min debutroman. Det ska bli riktigt härligt, både middagen och bokutgivningen. Sen tar jag tåget hem, somnar och vaknar upp till söndagen den 25 september – en av mina döttrars födelsedag. Det går en dag till och sen är det en ny dag på jobbet. Livet rullar på. Sen dör vi.

Alla har en skyldighet att vara lyckliga

Jag såg en film nyss – Hector and the search for happiness. Den var söt, med duktiga skådespelare, bra manus, om än lite tillrättalagd. Det var några saker som fastnade, som klister, eller tjära. Som en parentes innan jag går in på det vill jag bara säga … lycka har sällan varit något positivt. Lycka kan vara tämligen fruktansvärd. Kanske inte lyckan i sig, men sökandet efter den, smärtan att inte veta vad det är, vad det innebär, misstagen man gör när man gör fel val, trots att man gör det för att man vill vara, vill bli … lycklig.

Lycka kan inte hittas. Den är inte som ett lotteri där man plötsligt vinner. Den finns inte i de löften som ges av människor som påstår sig sitta inne med svar. De har för övrigt inga svar, bara fler frågor, eftersom de själva fortfarande söker. De har bara lyckats hitta vägar att tjäna pengar på sitt eget sökande. Inget fel i det, men de har inte svaren. De har sina erfarenheter, sina tankar och funderingar, sin kamp, sina sorger, sina stunder av glädje. Att söka efter lycka är som att leta efter ett stycke luft på västkusten när det stormar, ösregnar och åskar.

Om du liksom jag tycker om att laga mat och gör det ofta, så har du kanske upplevt det där ögonblicket när dina luktreceptorer förnimmer en doft, bara ett ögonblick, sen är den borta. Du försöker förtvivlat leta i ditt minne och vet att du har känt den innan, att du vet vad det är, men du kan inte komma på det. Så försvinner det korta minnet av ögonblicket som varade nyss. Doften som du nästan kom på vad det var, men inte fann minnet, ordet. Den är som lycka. Den kan kännas som om den ibland finns där, inom räckhåll. Så kommer en liten virvelvind och drar den bort. Du kan nästan se den vinka, som om den ville bli funnen.

Vid ett tillfälle, jag var kanske 17, satt jag på bussen till skolan. Det var en mil att åka varje dag och jag satt alltid för mig själv. Jag tyckte om att vara i fred med mina tankar. Även om jag annars hade svårt att trivas i mitt eget sällskap, så trivdes jag med mina tankar. Jag minns inte vilken veckodag det var, men det var definitivt på morgonen, sannolikt runt åttatiden. Jag kommer ihåg att jag satt och tänkte på hur livet och allt hängde samman, precis som i Liftarens guide till galaxen, även om jag ännu inte hade läst den då. Plötsligt kom jag på hur allt hängde ihop. Det var redan kända resonemang om mikro- och makrokosmos som jag hade hört och läst, men det var något mer. Det var den nyckel som saknades för att allt skulle falla på plats helt och fullt. Eller snarare en glimt av nyckeln, eller doften av den. En svag förnimmelse. Så blåste det till, en liten virvelvind i mina tankar. Jag såg nyckeln vinka till mig genom bussens smutsiga, immiga fönster. Sen var den borta.

Jag hade förstås inte kommit på något exceptionellt. Det fanns givetvis ingen nyckel. Jag vet inte vad det var och det kom aldrig tillbaka. Jag minns besvikelsen över att nästan ha det i min hand, ett stycke luft. En inte speciellt smart kille, som inte visste särskilt mycket om livet, som mestadels var rädd och ensam, hade begåvats med den viktigaste insikten och kunskapen i världen … och tappat bort den. Det var verkligen fruktansvärt. Det jag inte förstod då var att det jag egentligen känt, det jag faktiskt upplevt, var lycka. Det var för ett ögonblick en euforisk känsla av att vara en del av något, att vara någon. Kalla det närvaro, kärlek eller vad du vill. I filmen sägs just det, att lycka är något som sveper förbi när du som minst anar det och när du inte söker. Det är som en smekning eller en väldoftande andedräkt hos någon som går förbi.

Hector besöker en munk som får honom att förstå att alla har en skyldighet att vara lyckliga. Men hur blir man då lycklig om man inte kan hitta lyckan, om du inte kan söka upp den? Svaret finns förstås i frågan, lika mycket som det inte finns något svar. Sök inte lycka! Men när tillfället kommer, när du står där och delar basilikablad eller skär en nyplockad tomat i skivor, andas in doften av den, håll kvar känslan och glädjen av att du får uppleva den, även om det bara är för ett flyktigt ögonblick och vinka skrattande tillbaka när den försvinner bort i vinden.

Svarta hål

Ett svart hål är en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljuset, kan ta sig därifrån. Det som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen.

Tänk så mycket man kan läsa in i den definitionen. Har du varit djupt deprimerad, inne i ditt eget svarta hål, så förstår du precis. Det är som om ingenting kan tränga ut och allt som kommer innanför slukas upp av allt det svarta. Det är den totala förintelsen av allt du är, upplösningen av jaget, ett slags kontradiktion till cogito ergo sum – jag tänker, men finns inte. För visst tänker man, hela tiden. Ord och meningar överbelastar dina synapser och inte sällan orsakar det en mental kortslutning, då allt plötsligt inte längre är svart, utan transparent, som en såpbubbla, fast ogenomtränglig. Det som i alla år spelats i ultrarapid går på repeat i allt långsammare tempo och dina synapser har ännu inte saktat ner.

När jag söker på svarta hål slås jag av att nästan alla bilder är vackra, inte sällan i regnbågsfärger eller som eld med varma nyanser och effektfull dramatik.

Screen-Shot-2015-04-20-at-08.33.59

Så ser inte mina svarta hål ut. De är grå och alltid fulla av lerigt regn eller snöslask. Det är smutsigt, kallt och luktar metalliskt. Om de svarta hålen vore som på bilden ovan, så hade de kanske till och med känts välkomna, som en varm, omhuldande famn. Som en vän, en bror, någon att lita på, att anförtro sig till, en känsla av hopp.

1975 upptäckte Stephen Hawking att svarta hål kan utstråla värmestrålning, fast extremt långsamt. På min fyrtioförsta födelsedag föreslog Hawking dessutom att svarta hål till slut sänder ut information om vad de dragit in i sitt inre, och ändrade sin tidigare modell om att inget kan ta sig ut. Om jag hade varit mer uppmärksam på naturvetenskapliga nyheter hade då min fyrtioförsta, de kommande födelsedagarna och alla dagar däremellan sett annorlunda ut. Antagligen inte. Oavsett vilket så är det där jag är nu, i apans år. Det uppfinningsrika, kreativa, men också uthålliga och nöjda djuret i den kinesiska zodiaken. Samtidigt är nog apor precis som vi – avundsjuka, sårbara, lättpåverkade varelser med bräcklig självkänsla och färgade solglasögon. Det vet bara inte om det – precis som vi.

Det kan alltså sippra ut information, utanför händelsehorisonten. Tack Stephen, det räcker långt för mig.

Den du borde frukta

IngridElfberg_DenDuBordeFrukta_framsidaDen tredje psykologiska thrillern Den du borde frukta av Ingrid Elfberg (Bokfabriken) är en behaglig utveckling av författaren. Handlingen utspelar sig i Elfbergs egen hemstad Göteborg och inleds med att en välkänd företagare hittas flytande (mördad) i Göta Älv. Hans exklusiva lägenhet är tömd på värdefulla föremål, men den ser till en början ändå orörd ut.

Vi möter också den snart femtioåriga Zora som i ett enda slag får sparken både från jobb, pojkvän och lägenhet i Stockholm. Arbets- och bostadslös åker hon till sin bror utanför Göteborg där hon får tillfälligt husrum.

Det jag tycker är särskilt intressant med Den du borde frukta är hur författaren leder in mig i två parallellberättelser, där jag länge inte vet om de kommer att vävas samman mer än att Zoras bror är polis och deltar i utredningen av det inledande mordet. De löper som två tydliga skidspår, men utan kopplingar. Så småningom dras även Zora in i en allt märkligare värld i ett möte med en man som hon funnit via en dejtingsajt. Det är just nätdejting som är bokens röda tråd och det som till slut också binder samman berättelserna.

Man anar en kvinnlig skurk i bakgrunden och Elfberg bjuder på återkommande kursiva glimtar ur hennes tankar. Det är ett genialiskt drag eftersom de inte bara är störande, obegripliga inspel, som det ofta är i andra romaner som använder samma grepp, utan tydligt, starkt och framåtdrivande. För min del hade det kunnat finnas mer av det i boken.

En rolig detalj, som författaren bjuder sina trogna läsare på, är att man perifert återfinner karaktärer från hennes förra roman Tills döden skiljer oss åt.

Elfberg lägger ner mycket möda på research och det märks. Vi får starka karaktärsbeskrivningar, miljöer som doftar, smakar och känns och gestaltningar av hög klass i Den du borde frukta. Det är en bok som jag gärna sett som en del i en serie eftersom jag kommer på mig att sakna både Zora och inspektör Torbjörn Stark. Jag ser med spänning och nyfikenhet fram emot nästa roman.

Valet

valetJag har läst romanen Valet av Elisabeth Akteus Rex (Ordberoende förlag). Den har beskrivits som en erotisk version av Sliding doors, men med tre alternativa slut. Till en början retade jag mig en del på att det erotiska enbart var så fysiskt och nästan porrigt utan att det egentligen tillförde berättelsen något kopplat till just det. Så småningom kom jag på mig att bli alltmer berörd (grät högljutt på tåget när hon ringde sin mor) och tagen av berättelsen om Sara och Kim (ett könsneutralt namn, som här är en tämligen maskulin man). Det erotiska är för mig underordnat i något som egentligen handlar om kommunikation, eller snarare brist på. Författarens skildring av hur de ständigt lyckas missförstå och feltolka varandra är både riktigt bra och gripande. Jag tycker det är synd att hon inte grävt ännu djupare i det. De erotiska inslagen är många och förstärker oftast bilden av deras oförmåga att kommunicera. Jag är inte helt säker på om det var författarens avsikt, men det spelar ju ingen roll. 

Som nästan alltid finns det saker som jag fastnar i, sånt som skaver. Sara går en kurs där hon får djupa insikter om sig själv. I den sista slutversionen påverkar de insikterna hennes val, men så småningom verkar hon helt glömma bort sina nya insikter och hon förändras på ett sätt som säkert är realistiskt, men inte så trovärdigt för hennes karaktär. Kim är både fördomsfull, fyrkantig, sexfixerad, kärleksfull och tänkande på ett sätt som jag inte riktigt får ihop. Det babblas även en hel del i huvudpersonernas tankar, vilket ibland blir upprepande och tråkigt. Jag får då associationer till hur jag själv tänkte och resonerade med mig själv när jag var en mycket omogen 20-åring (Sara och Kim är 35). Nu slut på gnället.

Jag gillar konceptet. Akteus Rex har lyckats balansera och förpacka tre olika slut på ett bra sätt. Jag måste säga att jag var skeptisk innan. Hon har tidigare gett ut tre thrillers och en underbart underhållande och nyttig gestaltningsbibel. Det märks att det är författarens första bok i genren, men här finns helt klart potential till stark utveckling. Saknaden av större djup balanseras av att Sara är en intressant och komplex person att följa. Trots att jag själv är man har jag betydligt lättare att förstå och acceptera henne som karaktär och hennes val än hennes älskare Kim. Klart läsvärd.

Deep blue sea

Deep blue sea är en feelgoodnovell som jag skrev 2014. Den har publicerats i novellsamlingen Över en fika, från Ariton förlag.

– – –

I nästan fem år hade Mona suttit vid samma bord mellan klockan ett och fem och betraktat sin omgivning. Det hade inte börjat så bra. Den trettionde april tjugohundrafem hade hon arbetat sin sista dag som administratör på Universal Lab i Märsta. En lång tids skandaler med mutor och fantasifull hantering av företagets bokföring slutade med en lika skandalös konkurs. Kvällstidningarna skrev i veckor om hur ägarna plockat ut pengar ur företaget och flyttat dem till bankkonton i länder där de kunde föra en mer dold tillvaro. Mona visste inte vad som vad sant eller inte, men hon hade blivit upprörd över det hon läst i tidningarna, även om hon inte förstått ens hälften. Hennes kolleger hade blivit arga och hennes förre man hade öst sin galla över ägare och chefer i största allmänhet. I själva verket hade Mona tyckt att det var skönt att bli tvingad att sluta. Hon hade velat ta det steget i flera år, men hon hade jobbat där i nästan tjugo år och trodde inte att hon skulle kunna få något annat jobb. Självkänslan saknades helt för att det skulle bli av. Och vad skulle hon göra istället, om hon inte fick jobb någon annanstans som administratör? Mycket hade förändrats sen dess.

Kaffet var verkligen gott här. Det var en blandning av bönorna Arabica och Robusta som var perfekt. Det hade caféets barista Linda lärt henne. Men det var inte bara blandningen utan också hur bönorna förvarats och rostats. Sen var det oerhört viktigt att espressomaskinen och alla dess delar var rena. Gammalt ingrott kaffe kunde förstöra de mest perfekta bönorna. Och så sist men inte minst förstås – hantverket. Alla baristor vill givetvis låta påskina att deras insats är avgörande för hur kaffet smakar. Mona tyckte framför allt den skillnaden märktes mest på den skummade mjölken. Hon ville ha den tjockt skummig med mycket små luftbubblor, annars kändes det mest som disklödder.

Hon tittade bort mot det runda bordet som stod som en pendang till det bord hon själv satt vid bortanför andra änden av disken. Det var ett betydligt större bord och ofta satt där stora sällskap av unga människor, mestadels unga kvinnor, som hellre verkade vilja ta en kaffe latte istället för skolmatsalens lunch. De konverserade alltid oavbrutet om allt och ingenting. Det förvånade henne att de inte alls bara pratade om ytliga saker, som hon trott innan. Ofta dök det upp diskussioner om riksdagsvalet, om gudstro och om att driva eget företag. Mer sällan var det snack om killar, smink och musik, även om det också förekom. Där satt en ensam kvinna i hennes egen ålder. Hon tittade tillbaka och vände inte bort blicken. Det var inte direkt obehagligt, men väldigt ovant. Mona försökte hålla kvar sin egen blick och log. Kvinnan verkade trevlig och hade ett leende ansikte. De nickade båda mot varandra och det blev naturligt att byta blickfång.

När hon skrapade ur den sista skummade mjölken ur den höga koppen bildades ett gnisslande ljud mellan skedens metallkant och porslinet. Det var ett svagt men omisskännligt ljud. Det nästan lät gott. Som när en vass kniv skär genom en saftig vattenmelon, eller när man mosar ner smör i en varm potatis. Det är ljud som låter gott och bådar om njutning. Den sista mjölken var kall, men den hade kvar stänk av stelnad kanel på toppen som gav en underbar blandning av bitterhet och sötma mot tungan och gommen. Mona suckade djupt av välbehag när skedens innehåll skrapades av mot insidan av hennes underläpp.

Den blinde mannen kom in genom dörren. Han kom alltid klockan två, med en nästan skrämmande punktlighet. Flera gånger hade hon tagit fram sin telefon och sett siffrorna slå över till 14:00 i exakt samma ögonblick som dörren öppnades och den vackert gyllengula ledarhunden stack in sin nos i öppningen. När hon för fem år sen började komma hit varje dag hade hon tyckt det varit så underligt att hon bott, gått i skolan och arbetat i Märsta i hela sitt liv, men under de år hon nu suttit på det här caféet i centrum hade inte en enda människa hon kände kommit dit. Hur kom det sig att man kunde befinna sig på en så avgränsad plats i över fyrtio år och kunna så lite om den och de människor som fanns där? Den blinde mannen satte sig vid sitt bord och Linda kom genast fram till honom och tog upp beställningen, trots att hon redan visste vad han ville ha – en köttbullesmörgås med rödbetssallad, en lättöl på flaska utan glas och en kopp svart kaffe, som skulle serveras efteråt för att det inte skulle hinna bli kallt.

Hon hade skrivit om honom och nästan alla de som besökt caféet. Både stamgäster och tillfälliga besökare. De tillfälliga blev mer stereotypa principkaraktärer om de inte utmärkte sig på något sätt, medan de återkommande kunde få ett helt kapitel. Första dagen som arbetslös hade varit fruktansvärd. Bara att säga ordet arbetslös hade varit plågsamt. Hon hade aldrig varit det. Efter det förnedrande besöket på Arbetsförmedlingen, eller Arbetsförnedringen som flera av hennes gamla arbetskamrater kallade det, hade hon ett stort behov av gott kaffe. Café Lindros låg på vägen tillbaka till lägenheten. Ägaren Linda Lindros, som senare visat sig vunnit priser i flera nationella och internationella baristatävlingar, gjorde en gudomlig cappuccino. Mona hade suttit kvar i över en timme och läppjat på den himmelska drycken och ville aldrig att den skulle ta slut. Dagen efter kom hon tillbaka igen och nästa dag och nästa.

Det hade börjat med en liten anteckning på en servett. Det var knappt egentligen meningen, men mannen som suttit två bord bort hade varit så magiskt vacker. En bildskön grekisk gud med en kraftigt markerad haka med några dagars stubb. Den vita kraglösa skjortan hade varit uppknäppt till långt ner på det håriga bröstet och hon kunde till och med se de styva bröstvårtorna på den välvda bröstkorgen. Hon hade kommit på sig själv med att flämta till lite för högt, men det hade inte verkat som om han märkte det. När sen den gamla kvinnan kommit in, som antagligen var Vin:s mor – hon kallade honom så efter skådespelaren Vin Diesel – så hade hon inte kunnat titta längre. Det hade blivit för mycket. En grekisk gud som älskade och tog hand om sin gamla mamma. Hon hade skrivit ’Hihi den mannen vill jag ha’ på den vita servetten med en ögonpenna från Kicks med färgen deep blue sea. Hon hade tittat på det hon skrivit och lett ett snett och något osäkert leende. Nästa dag hade hon tagit med sig en riktig penna, en korsordstidning och ett anteckningsblock.

Det hade inte kommit några jobberbjudanden från Arbetsförnedringen. Hon hade gått ett antal kurser som sades vara meriterande och som skulle hjälpa henne att hitta ett nytt jobb, men de över tvåhundra jobb hon hade sökt den första månaden gav inget resultat. De hade börjat prata om förtidspensionering och omskolning. Vilka märkliga alternativ. Fick man välja eller skulle de välja åt henne? Hon hade inget emot att studera, men hon visste inte vad hon i så fall skulle skola om sig till. Vad mer än administration skulle hon kunna lära sig efter tjugo år som administratör?

Efter två lösta korsordstidningar hade hon inte lust att köpa en till. Hon älskade korsord, men till och med det kunde bli för mycket. Hon hade plockat fram sin anteckningsbok och tittat i den. Den var tom så när som på den vita servetten hon skrivit på ett par veckor tidigare mellan två vita sidor med tunna grå horisontella ränder. Ögonpennans bokstäver hade kletat av sig i en spegelvänd text på en av sidorna. De hade förvridits och smetats ut något, så att det nu såg ut som att det ungefär stod ’aha! live damned it!’ med lite fantasi. Utropstecknen var lite utdragna på bredden och det var lite knorrar på några bokstäver, men i alla fall. Lev för fan! Hon hade tagit pennan och skrivit ’JA FÖR FAN!’ över tre rader med stora bokstäver och breda utropstecken. Hon hade efter det skrivit ner två frågor – ’Vad ska jag göra?’ och ’Vad gör jag här?’ Hon hade senare lagt till ’Vad vill jag egentligen?’ under och suttit tyst en stund och sippat på sin cappuccino. Hon hade så länge hon kunde minnas tyckt att doften av kanel var både avslappnande och livgivande, men där och då hade den blivit som en eld som gjorde hennes sinnen skärpta och hon vaknade till, trots att hon egentligen inte sov.

’Jag ska skriva! Jag sitter här för att jag ska skriva! Jag vill skriva!’ hade hon skrivit som svar på sina frågor. Hon hade inte haft en aning om var det kommit från. Vad skulle hon skriva? Hon hade i och för sig skrivit hela sitt liv, men det hade bara varit sammanställningar av offerter, styrelseprotokoll och liknande där allt var förutbestämt hur det skulle stå. Vad skulle hon skriva? Trots sin osäkerhet och velighet hade hon ändå bestämt sig. Det var det hon skulle göra där på Lindros. Dessutom hade hon börjat känna att hon behövde en starkare ursäkt att gå dit till caféet än att bara dricka cappuccino i fyra timmar varje dag.

”Hur går det?” frågade Linda. ”Är du klar nu?” Linda kom fram till Mona och torkade av bordet.

”Jo”, svarade Mona med ett både nöjt och lite trött leende tillbaka. De hade med åren blivit riktigt goda vänner. Linda fanns med i fyra kapitel i boken och ett av dem var mer eller mindre tillägnat henne. Hon hade blivit så stolt och glad av det att hon bestämde sig för att lära Mona alla sina hemligheter om hur man gör en perfekt cappuccino. Nu visste hon hur man gjorde och hon hade till och med hjälpt till bakom disken några gånger när Linda varit tvungen att skjutsa något av sina barn till träning när hennes man varit bortrest.

”Jo, det är klart nu.”

”Fasen det måste vi fira. Barbro, hämta ut tårtorna nu och Proseccon!” ropade hon så det skallrade till i vinglasen som hängde i sina rostfria ställningar över disken.

”Jag har förberett förstår du. Kände på mig att du skulle bli klar idag.”

Mona skrattade till. Hela Lindas liv bestod av förberedelser, tänkte hon. Mona tyckte att Linda och hennes man verkade ha ett rätt så jämställt förhållande. Han verkade ta ett större ansvar för barnen eftersom han hade ett arbete med mer regelbundna tider och färre arbetstimmar. Det brukade sällan vara så. Hon visste inte hur många familjer hon sett komma in i caféet där mannen satt sig ner medan hon fördelade ut barnen, lugnade ner dem, tog upp allas beställningar, beställde i kassan, bar kaffe, kakor, bullar och saft, betalade och avslutade med en utskällning för att man råkat hälla i kall mjölk i hans kaffe. Mona hade också haft det så, fast utan barn, men det var över sen några år.

De skålade i bubblande iskall Prosecco och åt av den ljuvligaste Pavlova med lime- och passionscurd. Så kom han in, den grekiske guden Vin. Han hade kommit till caféet då och då under de år Mona suttit där och skrivit, men han fanns inte med i hennes bok. Hon hade inte klarat av det. Han var för vacker, för mycket, för perfekt. Han satte sig ner på sin vanliga plats vid fönstret. Han hade åtsmitande svarta jeans och ett vitt tunt, nästan transparent linne. Eftermiddagssolen smekte hans bara axlar och gjorde att hans hår skimrade som av silver. Dammkornen i rummet bildade ett lekande hav av sprittande glitter i solstrålarna. Mona satte sig ner vid sitt bord.

”Visst är han vacker?” Linda kom och satte sig jämte henne. Mona upptäckte att hon dreglade bokstavligen. Saliv hade börjat rinna sakta nerför hennes haka och munnen var öppen. Hon kände sig otroligt fånig.

”Han heter Göran”, sa hon, ”och är en arbetslös elektriker här från Märsta. Han brukar hjälpa mig ibland. Ja med det elektriska alltså. Han är riktigt trevlig. Du borde prata med honom.”

Göran. Vad var det för jävla namn? Mona skrattade plötsligt till åt det hon just tänkt och Göran tittade åt hennes håll. Deras ögon möttes och verkade fastna i varandra. Han log mot henne. Hur gammal kunde han vara? Kanske i hennes egen ålder. Runt fyrtiofem, eller något yngre. Plötsligt ställde hon sig upp och gick fram till honom.

”Vill du ha tårta och bubbel?” sa hon och ångrade genast sitt ordval. Bubbel, så fånigt. Kunde hon inte sagt Prosecco?

”Gärna”, svarade han med sitt underbara varma leende och ställde sig upp, vänd mot henne. Hon hade råkat blockera vägen mot bordet där tårtan och bubblet stod, så han lade sin vänstra hand på hennes högra höft för att försöka glida förbi henne. Istället stannade de båda upp och hans andedräkt bildade imma på hennes glasögon.

”Vi kanske ska sitta här istället”, sa han plötsligt och tog hennes arm och vände sig, som om de precis hade avslutat en dans.

”Här… javisst… absolut.”

Hon gick bort och hämtade tårta, två glas och en flaska Prosecco och satte sig ner mittemot den grekiske guden Göran. Cafédörren öppnades och in tittade den gyllengula hunden. Den blinde mannen kom strax efter. Göran reste sig hastigt och gick bort till mannen och viskade några ord i hans öra. De kom båda bort till deras bord och hunden lade sig diskret vid sidan och verkade nästan somna direkt.

”Det här är min pappa, Erik”, berättade Göran med en något teatralisk gest mot den blinde mannen. Nu först kunde hon se tydliga likheter mellan de båda männen. De hade aldrig varit på caféet samtidigt. Inte förrän nu. Göran hade alltid varit där med sin mamma, eller den hon trodde var hans mamma. Mona förstod nu att de stämt träff och därför hade Erik kommit ytterligare en gång samma dag för att träffa sin son.

”Och det här är Mona”, sa han och lade Eriks hand på hennes.

”Jag vet”, sa han. ”Det är hon som sitter och skriver. Hon skriver för hand med en Ballografpenna har jag hört. Det är den som river lite mot papperet när man skriver och sen ligger den inte så bra i handen, så man lägger ofta pennan lite snett mot underlaget. Det förstärker ljudet förstår du. Jag ser inte alls, men jag hör mycket bra.”

”Vilken färg är det?” frågade Göran.

”Vadå?” svarade Erik.

”På pennan förstås. Vilken färg?”

”Du är inte klok. Det går inte att höra.”

”Nej, men du kan känna förnimmelsen av den koboltblå färgen på att färgpigmentet får en svag doft av löv när den blandats med triphenylmetanen.”

”Äh du hittar på”, fräste Erik leende.

De skrattade alla tre och tömde glasen medan de följande samtalen gled mellan Monas bok, Görans försök att lära sig spela saxofon och hunden Ginas gurglande mage. Så småningom reste sig Erik upp. Gina ställde sig direkt upp och placerade sig blixtsnabbt under Eriks vänstra hand. Han berättade att han måste hinna förbi apoteket innan det stängde, men frågade om det gick att ses snart igen. De bestämde att de skulle ses redan nästa dag på Lindros. Mona lovade att servera dem varsin perfekt cappuccino och Erik lovade att han skulle försöka även om han alltid drack sitt kaffe svart. Göran och Mona satt kvar en stund till. Han såg nu plötsligt mänsklig ut. Fortfarande vacker, men inte längre en grekisk gud. Han hade ett namn och en röst och ett liv. Ett liv som nu var en del av Monas, åtminstone i korta sekvenser, över en kopp kaffe, så länge det varade. Men det räckte för henne så länge.

Linda hade lyckats få henne att skicka sin bok till flera förlag. Mona tyckte det kändes jobbigt, men Linda hade insisterat. Det var inget hon hade tänkt. Att bli publicerad. Eller framför allt inte att bli recenserad och refuserad.

”Det är skitbra, fattar du det, riktigt bra. Särskilt delarna om mig”, sa hon och skrattade som en skränande fiskmås.

”Okej, men inte mer än två, tre förlag.”

Det blev tolv. Linda packade och skickade. Hon skrev till och med följebreven åt Mona. Det kom inget refuseringsbrev. Inget annat heller. Istället hade de ringt och velat träffas. De ville alla ge ut hennes bok. Det som hade börjat med en fnittrig anteckning med en ögonpenna i färgen deep blue sea, om hennes Göran – den grekiske guden som blev en människa och som blev hennes.

Mona fångar upp den sista skummade mjölken med kanelstänk ur muggen. Ett svagt gnisslande ljud bildas när den rostfria skeden skrapar mot porslinet. En hand glider plötsligt in under hennes armbåge och lägger sig runt hennes handled. Hon reser sig upp och vänder sig om.

”Ska vi gå hem?” Göran ler mot henne.

Mona vinkar åt Linda som står bakom disken. Göran har hjälpt henne att boka in ett par intervjuer i morgon inför att hennes nya bok ska släppas. Hon tror knappt att det kan vara sant. Fortfarande får hon nypa sig för att förstå att hennes debutroman har sålt över femtiotusen exemplar. Det som började på en servett här på Café Lindros. Det är dessutom deras ettåriga bröllopsdag i morgon och hon vet att Linda har förberett något. De ler alla mot varandra. Livet blev inte alls vad hon hade tänkt. Det blev så mycket bättre.

När lögn är mer sannolik än sanning

Du som är så världsvan och som glider runt som en kung bland alla människor … du som pratar med allt och alla … du som inte har någon scenskräck och som aldrig blir nervös och som verkar helt oblyg.

Jag söker mig fram till en kvinna som tittar ängsligt mer i sin kaffemugg. Hon har stått där en stund. Jag frågar om hon gillade föreläsningen, pratar om det fantastiska sommarvädret som drabbat Stockholm sista helgen i augusti. Hon bryter svagt på finska och säger att hon är född och uppvuxen i Trollhättan. Hon frågar om jag skriver och jag drar den invanda ramsan om mina noveller och den roman jag hoppas ska bli utgiven. Behovet av ett toalettbesök med preventivt syfte får henne att lämna vårt korta möte. Jag står kvar och tittar ner på min kaffemugg.

Det är är inte helt lätt att beskriva vad som händer inuti. För det är där det sker. Jag är helt frisk både fysiskt och psykiskt, åtminstone enligt min egen kanske bristfälliga självbild. Jag har vad jag vet inga bokstavskombinationer eller något annat som jag kan skylla på. Jag har inte heller någon scenskräck så länge jag gör något jag kan och behärskar och om det skulle överskölja mig vid något tillfälle så är det ju trots allt fullt normalt.

När jag påstår att jag har mingelskräck, så framstår det alltid som en lögn. Jag har inte träffat någon som verkar tro mig. De har i och för sig inte varit med när jag flytt från mingeltillställningar med panikångest och hjärtklappning. Jag gör det alltid obemärkt och dagen efter skyller jag på trötthet, plötslig huvudvärk eller illamående, eller någon annan lögn. De tror på mina lögner, för de verkar mer sannolika än sanningen. För jag är ju en så trevlig och glad person i alla lägen. Jodå, jag har lärt mig en del knep.

Det enklaste är att söka sig till någon jag känner i massan av upptagna frisyrer. Hittar jag en bekant så kan det fungera ända tills de minglar vidare. Jag har ännu inte lärt mig hur jag ska kunna följa efter som en blodigel utan att verka obehaglig. En annan metod är som inledningen här ovan, att hitta någon som ser extremt vilsen ut. Det finns nästan alltid fler som jag, men samtalsämnena brukar sällan räcka till mer än det tar att dricka ur en mugg kaffe, eller klämma i sig några snittar. Är maten särskilt ovanlig, äcklig eller god kan kommentarerna om den räcka ytterligare någon minut.

Numera undviker jag alltid tillfällen som inkluderar någon form av mingel, men ibland vill jag ändå delta på konferenser och kurser där det ingår på ett eller annat sätt, i form av luncher och kaffepauser. Gemensamma middagar går vanligtvis att undvika. Det är inget jag dör av, jag överlever. Det som är svårast är inte minglandet eftersom jag alltid har möjligheten att lämna och gå därifrån. Det svåra är människor tror att jag ljuger, för det gör nästan alla. Men det är inte synd om mig, för jag har inte flytt hals över huvud från krig och jag har inte förlorat min familj, min släkt och allt jag äger. Det är synd om människor som har förlorat förmågan att vilja se andra människors sanna jag. Det är det som är själva hjärtat av det som är  medkänsla och samhörighet.

 

Alena

Novellen finns publicerad i novellsamlingen Insikter från Ariton Förlag. Jag överväger att arbeta vidare med den till en roman, men vart ska den ta vägen? Vad är Ralfs öde?

Hon hade bara stått och tittat i skyltfönstret och långsamt backat. Så stod hon plötsligt på gatan, fortfarande med blicken mot de rosafärgade linnena täckta med stora tryck av världsartister på framsidan. Det var allt från Justin Bieber och Lady Gaga till Madonna och Nirvana i turkos, mintgrönt och kycklinggult och deras ögon var beströdda med glitter. Nu kunde man bara se hennes bleka ben sticka fram under den blå Toyotan. Människor samlades runt henne. Tittade. Undrade. Någon ropade. Pekade. Inget hände. Ralf stod först också bara och tittade, bakom. Men han var lång, betydligt längre än alla andra som nu trängdes runt bilen och benen, så han kunde se. Inget hände. Så en rörelse i det ena benet. Långsamt och nästan omärkbart. Men Ralf kunde tydligt ana en ryckning i knäet. Han var inte säker på om ryckningen var ett tecken på hopp om liv eller säker död. Så rörde sig knäet lite igen. Och det andra. Benen drogs långsamt uppåt. Han tog ett kliv framåt, särade flocken. Lade axeln mot motorhuven och tryckte bilen bakåt. Där låg hon nu, tittade rakt uppåt, mot skocken, med stirrande blick. Levande. Vid liv. Så gjorde Ralf något han egentligen inte tänkt. Det kom som en plötslig ingivelse. Han steg fram, tog ett försiktigt tag under hennes axlar och nacke med ena handen och greppade under knäna med andra armen och lyfte. Hon vägde nästan ingenting. Kanske som en kasse med mat, eller en back öl. Sjukhuset låg bara två kvarter därifrån och Ralf brukade passera akutmottagningen varje dag på väg till affären, så han visste precis hur han skulle gå. Han hade aldrig varit därinne, men mottagningen hade glasade dörrar ut mot gatan och Ralf brukade ibland bli stående där och titta de gånger en ambulans var på ingång precis när han passerade. Det hade genom åren blivit ganska många gånger. Sextioåtta för att vara exakt.

Sjukhuspersonalen bad honom vänta. Varför då? Han kände henne inte och hon kände inte honom. Men han hade inte orkat argumentera emot. Han väntade. Ralf hade å andra sidan väntat i hela sitt liv, på absolut ingenting. Och han hoppades snart att hans väntan skulle vara över. Han var evigt trött på att vänta. Han var trött på att finnas. Bara trött. Han ville inte vara trött längre. Han ville bara att det skulle gå över. Han hade funderat många gånger på att skynda på livet och få det avklarat lite fortare. Men han hade inte kommit på hur det skulle gå till. Han tyckte inte heller att det var hans uppgift att ända livet. Det var någon annan som skulle göra det, eller något annat. Ralf var inte kristen, eller religiös på något annat sätt. Han trodde inte på liv efter döden. Det fanns bara det här och det var inget vidare. ”Du skulle ha väntat in ambulans istället för att lyfta upp henne. Hon kunde haft skador på ryggen eller i nacken.” Ralf vände sig om och såg en lång smal kvinnlig läkare. Hon hade en blek hy, men det var november så det var inte så ovanligt. Men hon hade ett vänligt ansikte som ramades in av en försiktig, men vacker sminkning och ett par eleganta glasögon i grönt och pärlemor.

”Men ingen hade tydligen larmat in olyckan, så det var tur ändå att du gjorde det.” Hon log mot honom nu. Ett varmt leende. ”Du kan gå in till henne nu.”

”Men… jag…”

”Ja, fast bara en liten stund. Hon är väldigt trött. Det var en lång och svår operation och det är fortfarande kritiskt. Hon hade stora inre blödningar. Är du hungrig förresten. Du måste ju ha väntat här i över ett dygn nu.”

”Jag… nä… eller…”

Han visste inte vad han skulle svara. Hade det gått ett helt dygn? Han hade inte ens märkt. Vad skulle han där och göra? De kände inte varandra. Hon skulle säkert bli livrädd. ”Följ med in en stund. Hon kommer nog inte att vara vaken så länge. Så ordnar vi mat till dig sen.”

Gratis mat. Ja det kunde vara värt att stanna för. En stund till. Rummet var kalt och lyste svagt med ett nedtonat gulvitt sken. Där låg hon i en alldeles för stor säng med ett alldeles för stort nattlinne, med sjukhusets emblem. Flickan tittade på honom med stora grönfärgade ögon. Så log hon mot honom, mot Ralf. Hon sträckte fram sin vänstra hand mot hans stora hängande labb. Han brukade aldrig hälsa. Aldrig. Men den lilla handen verkade dra till sig hans enorma med en kraft, som när ett rymdskepp fångar in ett annat med en fångststråle och drar det in i sitt inre. Plötsligt låg den där. Hennes bleka i hans väderbitna. Hon log fortfarande.

Han hade av någon anledning lovat att komma tillbaka dagen efter. Han var inte säker på om det var ett löfte han ville hålla, men trots sin bitterhet hade han ett stort rättspatos. En insamlad pantburk var redan tingad. Man tog inte tingade burkar. Ett löfte är ett löfte och en hederskod är en hederskod. Han hade fått med sig ett foto på flickan. De hade förstått att hon inte var hans, men hon hade frågat efter honom, på ryska. Hon var tydligen därifrån. Ralf visste ingenting om Ryssland, förutom att det var grått och kallt nästan alltid. Det hade Ryss-Hugo berättat och han kom ju därifrån, eller åtminstone hans föräldrar. Hon hade kallat honom något som kunde översättas ungefär som ”nästan-pappa”. Hon hade sagt så. De hade haft en tolk på sjukhuset. Fotona lät han kopiera på biblioteket. Han kände till en kopiator som stod nere i källaren och fungerade som reservskrivare för vaktmästarna. På lunchtid rörde sig ingen i källarkorridorerna. Ralf hade vetat om det i flera år och utnyttjat det när han behövde. Han hade skrivit ”saknar nån denna ryska flicka?” under bilden och lämnat telefonnumret till stadsmissionen. Då skulle han dessutom få en anledning att sitta där hela dagen och kanske till och med få sova över om de var schyssta. Det var varmt på stadsmissionen. Han hann inte mer än sätta upp ett tjugotal bilder i affärer runt om i centrum innan det hade ringt på stadsmissionens telefon. Personalen var lite irriterad på att Ralf inte hade

förvarnat dem om efterlysningen, men de smälte när de såg fotot. Hon var söt, nästan transparent i hyn. Det ringde igen. En man med rysk brytning frågade vad han ville ha för flickan. Ralf höll luren i tystnad och väntade tills den andre lade på. Några samtal till av samma sort, men de frågade inte efter ett pris, bara en massa andra konstiga saker. Om hon var villig att göra det ena och det andra. ”Hon är sjuk” svarade Ralf. De lade alla på. Han väntade hela natten, men inget mer.

”Hon har frågat efter dig hela natten, nästan inte sovit något alls.” Ralf förvånade sig själv med att faktiskt gå tillbaka till sjukhuset som de hade bett honom göra. Hon log när han kom in genom dörren. Hur kunde hon le mot honom? Han såg förskräcklig ut i sitt toviga, spretiga hår, slarvigt rakade ansikte och bistra uttryck. Han hade i och för sig alltid hela och rena kläder, även om de var köpta på Myrornas second hand. Men hon log, nästan skrattade när han kom in. ”Hon heter Alena”, sa sköterskan och fortsatte utan avbrott, ”tolken berättade det och hon kommer från Ryssland, från Sankt Petersburg, inte så långt från Finland faktiskt, det var där som…”

Han hade tappat henne vid Sankt Petersburg, men sköterskan fortsatte att prata på. Ralf väntade tålmodigt tills hon var klar och försökte le och nicka emellanåt, men han var rädd att det mest såg ut som att han visade tänderna. Alena skrattade. Hon förstod. Hon förstod honom. Radion utanför rummet, vid receptionsdisken, spelade en gammal Elvis-låt, men Ralf uppfattade att det var Dolly Parton som sjöng. ”Please release me, let me go”, skallrade det fram i den spruckna högtalaren. Ralf älskade Dolly Parton, men det var länge sen han hade hört hennes underbara röst. Han slöt ögonen och väntade på att sköterskan skulle bli klar. “To waste our lives would be a sin. Oh, release me and let me love again”. Så kände han handen igen, i sin. Trots att den var kall så kändes den på något sätt varm i hans hand.

Han stannade hela dagen ända till kvällen. Han hade inte sagt något, men Alena hade pratat oavbrutet. Tolken hade haft ledigt den dagen, så han hade inte fått möjlighet att förstå vad hon sagt. Hon hade en vacker och klar röst och han skulle gärna ha hört henne sjunga, men han visste inte hur han skulle be henne. Hennes blick var sorgsen när hon förstod att han var tvungen att gå. Han kunde inte och fick inte stanna över natten. De hade inte plats och Ralf ville se om det hade ringt någon mer. Han hade sagt hennes namn högt när han gick och hon hade lett stort mot honom när hon hörde sitt namn och hennes smaragdgröna ögon hade bett honom att komma igen nästa dag. Han försökte le tillbaka. ”I promise”, slank det ur honom samtidigt som han insåg att hon antagligen inte förstod engelska.

Fyra samtal till hade kommit när han var borta. Alla var från obehagliga män som sannolikt ville utnyttja, och inte alls hjälpa henne. Ralf började förstå mönstret. Det var antagligen ingen som saknade Alena. Han visste hur det var. Han hade i och för sig haft föräldrar i den åldern. Skit-föräldrar, men i alla fall. Hon hade ingen. Bara Ralf. Fan! Den insikten gjorde ont. Han ville inte ha något besvär. Han ville absolut inte ha en unge på halsen.

Fan, fan!

Han fick sova på stadsmissionen en natt till, men det skulle vara den sista. Det var inget härbärge hade de sagt. Det visste han redan. Han hade lånat med sig ett par böcker från en god vän som drev ett antikvariat i Gamla stan. Den ena var en kartbok och den andra en reseguide till Sovjet. De hade några år på nacken och det tog ett tag innan Ralf kunde hitta Sankt Petersburg på kartan. Det stod inom parentes under Leningrad. Det gjorde det i alla fall möjligt att hitta staden i reseguiden. Det var en stor stad, som låg i Finska viken. Boken var torftig och beskrev mest den industriella utvecklingen och Lenins storhet. Kunde det verkligen vara en reseguide?

Han somnade på den hårda britsen med glasögonen nedhalkade på nästippen och böckerna på magen. Han drömde om en grå och regnig stad. Militärer marscherade omkring i gyttja och människor tittade rädda fram från gränder och sprang snabbt över gator med gömda knyten i famnen. Alena var också där, med sin mor. De kom ifrån varandra i ett tumult med människor som flydde skott-lossning och explosioner. Alena, i mitten av ett stort torg. Ensam med sina stora gröna ögon. Så började hon sjunga. Hennes röst ljöd över hela kvarteret och spred sig över hela staden. ”Please release me, let me go!”

Plötsligt föll hon ihop. Hon var träffad. Leende sjönk hon långsamt ner mot asfalten.

Ralf satte sig upp med ett häftigt ryck så att både glasögon och böcker föll till golvet med en häftig duns. Han samlade ihop sina saker och gav sig genast iväg ut i den tidiga fuktiga gryningen. Staden hade ännu inte vaknat, men några av de hemlösa hade redan börjat leta efter nattens tomburkar i soptunnorna. Dörren till sjukhuset var inte låst. Det var det enda stället i hela staden där man alltid var välkommen, om man var sjuk. Uppe på avdelning sju verkade allt först vara som vanligt. Men sköterskorna log inte mot honom, som de gjort dagen innan. Något var fel. Alenas dörr var öppen, men sängen var tom. Hon var borta. Så kände han en hand på sin vänstra axel. Det var den pratsamma sköterskan. Men idag sade hon ingenting. Hon såg bara ledsen ut och var helt tyst. Hon tog Ralf under armen, så där som man brukar göra med en gammal eller sjuk människa. Vad hade hänt? Hon ledde honom in till ett kontorsrum. Läkaren som han träffat första dagen satt bortvänd från dörren och skrev på ett tangent-bord. Till och med Ralf kunde se att datorskärmen var hopplöst gammal med sitt tjocka påhäng bakom den välvda skärmen. Hon avslutade sin mening och vände sig om. När hon såg att det var Ralf vändes hennes annars så leende ansikte till en gammal kvinnas fårade ledsamhet. Hon bad honom sätta sig.

”Hon är tyvärr borta. Det tillstötte komplikationer under natten och hon var så skadad inuti att vi inte kunde rädda henne. Jag är hemskt ledsen.”

Det var tre meningar som förmedlade död och hopplöshet. Tre meningar som berättade att den lilla flickan med de stora gröna ögonen och det vackra leendet inte längre fanns. Han skulle aldrig få höra henne sjunga. Ingen saknade henne. Ingen som verkade vilja henne väl hade i alla fall svarat på hans efterlysning och ingen hade letat efter Alena på sjukhuset.

Ralf satt på sin favoritbänk i Kungsträdgården. Han hade fått med sig en liten låda från sjukhuset. Den var fylld med Alenas saker. Hennes klänning, en liten börs med pengar, ett halsband och två hårspännen. Det var allt. Halsbandet hade en öppningsbar medaljong. Den såg ut att vara av silver men var antagligen gjord i någon slags silverfärgad metall. I medaljongen fanns två bilder. En med Alena och en kvinna. Det var antagligen hennes mor eftersom de liknade varandra. Den andra var en bild där Alena satt ner och höll om en stor vit hund. Det stod också några små ryska bokstäver på båda bilderna som han inte kunde läsa.

”Fan, fan, fan”, hörde han sig säga högt. Även om hans liv hade varit uselt och trist, så hade det i alla fall inte varit smärtsamt. Skulle man ändå bara vänta på döden kunde det ju göras så smärtfritt som möjligt, hade varit hans outtalade motto. Nu gjorde det ont.

”Jävla Alena!” tänkte han om och om igen. Han gick tillbaka till sitt kalla, fuktiga rum på ungkarlshotellet, där han nu inte varit på flera dagar. Han drog fram sängen, skrapade bort fog med en sked runt en av tegelstenarna nere vid golvet och drog ut den med några enkla knyck med högra handen. Innanför låg ett kuvert i flera lager plastpåsar. På kuvertet stod ”Att öppnas efter min död”, undertecknat ”Ralf”. I kuvertet låg ytterligare ett kuvert adresserat till hans syster i Göteborg. Det innehöll alla hans sparade pengar och ett brev som förklarade varför han försvann en gång för över trettio år sen.

Femtiotusen kronor hade det blivit med åren. Läkaren hade berättat att flickan kom från en by norr om Sankt Petersburg, alldeles intill Ladogasjön. Byn hette Pyatirechye och var nästan omöjlig att uttala även för den begåvade läkaren, men tolken hade skrivit ner namnet på ett papper, som läkaren sen gett till Ralf. Han försökte smaka på namnet några gånger, men gav snart upp. För säkerhets skull hade tolken även skrivit det med ryska bokstäver. Ralf hade inte förstått vad han skulle med det till. Inte då. Men nu var han glad att de hade envisats.

Det hade inte gått att boka en resa direkt till Pyatirechye. Flickan på resebyrån hade inte lyckats hitta det i sina databaser. Inte ens när Ralf visade upp sin lånade kartbok från 1963 gick det bättre. Hon hade istället ordnat en resa till Sankt Petersburg, så fick han ta sig vidare därifrån sen med buss eller något. Det blev enkel biljett. Tur och retur hade inte varit så mycket dyrare, men han ville spara så mycket pengar som möjligt om det skulle ta lång tid. Nu stod han där på båten och tittade ut över havet. Han hade aldrig varit på havet förr, men han njöt verkligen av den salta doften och att känna vinden i sitt hår. Majvor på stadsmissionen hade hjälpt honom att reda ut tovorna och strukit hans skjorta. Ralf hade ingen aning vad som väntade honom. Alenas föräldrar var kanske inte i livet, eller så bodde de inte i Pyatirechye längre. Men det spelade egentligen ingen roll.

Solen var på väg ner och Ralf hade en hytt bokad på nedre däck. Han hade varit där nere och tittat precis när han gick ombord. Sängen var mjuk och skön och det kom värme från motorrummet intill. Men inget skulle kunna få honom att lämna den mörkblå lysande stjärnhimlen och det brusande svall som bildades av den stora båtens framfart. Han tittade ner på den vita urnan som han tagit med sig. Han hade packat den i bubbelplast och nu låg den där inlindad i ett rosa linne med tryck av Justin Bieber på magen med glittriga ögon, i en vit tygkasse från stadsmissionen. Han hade kostat på sig en pärlemorvit urna smyckad med en grön smaragd-imitation på locket. Alena var på väg hem och Ralf skulle se till att hon kom fram. Även om ingen släkting saknade henne så visste han att sjön hade saknat hennes sång och att gräset saknat stegen från hennes bleka, lätta fötter. Han tog fram den begagnade bärbara cd-spelaren han fått av sin vän på antikvariatet innan han åkte och satte i den enda skivan han köpt i sitt liv. Han hittade den dagen innan på rea i den mataffär han hade besökt i över trettio år. Som om den väntat på honom. Genom hörselgångarna porlade Dolly Partons röst och nådde hans trumhinnor med en ljuv smekning. ”Oh, I have found a new love dear, and I will always want her near. Her lips are warm while yours are cold. Oh, release me, my darling let me go.”

Fuck positivitetskonsulter!

 

Det här inlägget är inte särskilt insmickrande, inte alls medhårstrykande eller duckande. Stor risk finns att några av mina vänner på facebook unfriendar mig, som det heter så vackert på svengelska.

Jag är jävligt trött på att höra att allt är möjligt. Positivitetskonsulter som försöker få mig och en massa andra människor att tro att allt löser sig och att ditt liv kommer att fyllas med både lycka och pengar bara du tror på dig själv och dina förmågor. Det funkar inte ett skit. Det enda som funkar är att samma konsulter tjänar en rätt mycket pengar på värdelösa e-kurser och workshoppar. Men de gör dig varken lycklig eller rik. Jag har själv gått på det snacket i några år och nu har jag äntligen lärt mig att det är bullshit, men att det lurar tillräckligt många att det fortfarande går att tjäna pengar på det.

För några år sen läste jag Timothy Ferriss bok Fyra timmars arbetsvecka. Det var en skithäftig bok och jag läste den från pärm till pärm säkert tre gånger. Den går ut på att man genom att några enkla knep kan skapa automatiserade intäkter med extremt lite arbetsinsatser. Det skulle också gå väldigt fort, bara på några veckor. Det han inte berättade var att man dessutom måste ha en lysande affärsidé med varor eller tjänster som någon måste vilja köpa, eller övertalas att köpa. Där spricker det direkt. Det finns inte många som bara så där på ett kick hittar den där lysande idén. Det kräver ett enormt arbete, kanske månader eller år. Men bara jag tänker positivt så löser det sig … NOT!

Jag har gått ett otal e-kurser som talat om för mig hur enkelt det är att starta upp verksamheter som ska generera pengar helt av sig själv. De handlar nästan alltid om hur man skapar en webbshop för varor eller tjänster och hur man marknadsför den. Men innan man är där måste man ha den där lysande idén. Var kommer den från? Bara man tror på sig själv så löser det sig … NOT!

Nu har jag startat ett flertal affärsidéer och flera av dem har gått i stöpet för att jag har kommit på att de är för kassa helt enkelt. Ingen kommer att vilja ha det jag erbjuder. En av idéerna kostade dessutom drygt hundratusen kronor och ett års hårt arbete. att arbeta fram. Surt? Ja visst, men för mig en viktig läxa. Läropengar kan man väl säga.

Vad krävs då? Ja, jag är ju inte helt framme än, men jag ger som vanligt aldrig upp. Nu har jag en idé som förvisso har krävt en del tid, men nästan inga pengar alls. Skillnaden är att jag tittat på ett behov ur mina blivande kunders perspektiv. Vad skulle de vilja ha löst för att förenkla deras vardag och vad kan det få kosta. Plötsligt har min idé inte blivit så viktig, utan lösningen på ett behov. Och nej, jag har inte trott på mig själv på den här resan. Nästan inte alls. Jag har tvivlat som fan nästan hela tiden på min förmåga, men räddats av min envishet och min naivitet. Jag har inte heller varit särskilt positiv. Det är snarare en slags skräck som drivit mig. Skräcken för att fastna i träsket av likgiltighet och leda.

Jag tror inte att allt är möjligt. Jag tror att lite är möjligt, kanske till och med tillräckligt. Och Olof Röhlander, allt blir inte som man tänkt sig. Det är bara dumt att påstå något sådant, men en del kanske blir som man tänkt sig, kanske till och med tillräckligt mycket. Så mitt råd till er alla sökande, desperata människor, som vill förändra  och finna ett lyckligare och rikare liv: Skit i alla kurser och läs inga böcker! Grunna istället länge och strukturerat på hur du skulle kunna göra vardagen lite bättre för andra människor, kollegor och vänner (och dig själv förstås) utifrån det du kan och vet och fundera på hur mycket de är beredda att betala för dina lösningar på deras behov. Hur då? Prata med dem!

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑