agentstefan

med rätt att leva

Kategori: Ansvar

Ansvar

Inte jag, det var någon annan!

Varför finns det så få som vågar stå för sina åsikter, eller sina misstag och varför är så många så snabba att hugga på andras misstag? Trots att så få står upp för sina åsikter har människor ofta många och klara åsikter om det mesta i omgivningen och de kastas ut till höger och vänster oavsett om man har bett om en åsikt eller ej. Alla tycker något om flyktingar även om de inte känner någon. Alla tycker något om politiker trots att de inte träffat personerna eller läst något partiprogram. Många gånger framkommer inte åsikter och synpunkter tydligt utan vävs in i spydigheter och hänvisningar till någon slags allmängiltigt tyckande. Ännu märkligare är det när någon gjort ett misstag och försöker lägga över skulden för felet på någon annan eller något annat. Gärna en kollega som slutat och inte kan försvara sig, på någon organisation där man svårligen kan kontrollera källan, på dåliga rutiner (som chefen eller någon annan borde tagit fram) och så vidare.

En gång i tiden var jag med och byggde en ekoby och byggde ett eget hus av bland annat lera och halm i byn. Det kom förstås många besökare och en gång fick vi besök av en grupp som gick en utbildning i självhushållning på en folkhögskola. Vi hade förberett ett mellanmål till gruppen som vi skulle bjuda på. Det var bullar där alla ingredienser var KRAV-godkända och kom från gårdar och odlingar inom en mil från där vi bodde. Vi bjöd på kaffe och te som var både KRAV- och rättvisemärkt, egen honung och mjölk från gården 800 meter från där vi bodde. Vi ansträngde oss verkligen. När gruppen sen kom in i vårt kök hade vi redan dukat fram allt. En av de unga männen stack in sitt huvud och såg det framdukade bordet och fällde kommentaren: ”Jaså, ni använder vetemjöl?” Tror ni att resten av dagen gick bra? Inte direkt. Tror ni att jag tog emot fler grupper? Inte direkt. Åsikter, åsikter, åsikter!

Till och med stora organisationer brukar skylla sina egna tillkortakommanden på andra. Jag vet inte hur många gånger som jag hört chefer och politiker på kommuner skylla på länsstyrelsen, Trafikverket eller andra förvaltningar inom den egna organisationen att ett ärende drar ut på tiden. Ibland kan felen ligga utanför den egna kontrollen, men det är mycket sällan någon tar tag i det och kontaktar den eller de som stoppar upp en process för att se vad man kan ändra på. Många gånger vill man ha något att skylla på så incitamentet att få till en förändring kanske inte är så stort. Om alla andra blir bättre så blir jag ensam kvar med mina misstag och tillkortakommanden utan någon annan att skylla på.

Utgången av Nuon-affären är ännu inte klar, men mycket tyder på att all skuld kommer att läggas på en föredetting. En som inte längre betyder något för regeringen och inte kan påverka valutgången i höst. Det är mycket möjligt att Reinfeldt inte har känt till förloppet till fullo, men bilden är så klassisk. Någon har skitit i det blå skåpet och ingen vill få smuts på fingrarna. Istället kastas all skit på någon som utan risker kan offras. Det funkar nästan alltid. Inom politiken är det bara pinsamt när man istället för att framhålla de egna åsikterna trycker ner andra. Så har det förstås alltid vari

Varför skyller alla ifrån sig på någon eller något annat, helst någon osynlig organisation där man svårligen kan kontrollera källan.

T.ex kommunen som skyller på Länsstyrelsen. Exploatörer som skyller på kommunen, bygglov som skyller på torftiga eller dåliga planer.

 

Positiva klubben

Har du någonsin fått höra att du är för positiv, direkt eller indirekt? Med uttryck som ”positiva klubben”, ”priviligerad” eller till och med ”ytlig”. Att vara positiv är för en del tydligen samma som att vara ytlig och priviligerad. Jag har fått höra det många gånger. Jag har också mött många människor som verkar ha som livsuppgift att vara negativ och att försöka få människor i deras omgivningar nedstämda, osäkra och olustiga. Vi har haft det positiva privilegiet att vara i Thailand i tre månader. Att så få är intresserade av vad vi upplevt och gjort där förvånar mig inte. Det är en ganska vanlig reaktion när man kommer hem efter spännande upplevelser. Man är helt uppe i och fylld av det man varit med om, men det är mina och våra upplevelser som är väldigt svåra att få andra att förstå och känna. Jag har vänner som berättat att de upplevt samma sak.

Under vår tid där gick min dotter i svensk skola. Det var ganska komplicerat att få till en vettig skolövergång från ”hemmaskolan” till ”bortaskolan” och tillbaka igen. Skolan i Thailand är vana med att det ofta är så. Skälet till att detta var så svårt var att hemmaskolan inte ville ta på sig ansvaret när min dotter var borta. Det är begripligt, men inbakat i det beskedet fanns en stor misstänksamhet och en ännu större missunnsamhet. Intressant är då att till skolan i Thailand söker årligen ungefär 400 legitimerade svenska lärare till de tjugo tjänster som finns där under högsäsong. Sannolikheten för att de håller en mycket hög nivå är rimligtvis ganska stor. Lyckligtvis var hennes kontaktlärare och ytterligare en lärare på hemmaskolan mycket positiv personligen. Intressant var också att de båda har en annan härkomst än svensk, men det har antagligen inget med saken att göra. Jag kan bara konstatera.

Under de tre månaderna har följande hänt i skolan: min dotter har blivit en extremt positiv och glad person, hon har fått en enorm lust att lära sig saker, att studera, att gå i skolan. Tidigare handlade det mer om att hänga med kompisar. När perioden var slut låg hon långt före sina hemmakamrater i alla ämnen utom några få, där hon låg lika. Väl hemma började hon åter i samma klass med samma lärare. En liten parentes är att hon inte fick ha med sig sin skoldator till Thailand eftersom den då kunde bli stulen. Det höll vi med om att det var en onödig risk. Den blev nu istället stulen i det skåp den förvarades i på skolan. Nåväl! Tillbaka på skolan har hon mötts av en stor skepsis och misstänksamhet av flera lärare. Har hon verkligen gjort alla uppgifter själv? Har thailärarna inte varit lite väl hjälpsamma kanske? Kan hon ha stickat det där själv? Hon krävs på dokumentation och uppföljningar som hon gärna kunnat ordna om hon bara vetat innan att det skulle ställas som krav. Långsamt försöker de nu bryta ner henne till att återigen bli en nedstämd, osäker och olustig svensk elev. Och vi sliter som galningar för att det inte ska ske.

Här hemma i Sverige har jag börjat engagera mig lite i en förening som försöker bygga upp ett natthärbärge för i första skedet tiggande rumänska romer. Det politiska motståndet mot vår verksamhet är enat och massivt. Ingen vill detta.

”Man vet ju hur de är de där romerna. De är otacksamma och ohederliga. De stjäl och misshandlar folk. Akta dig, han kan ha kniv! Mobiltelefoner har de ju råd med verkar det som.”

”Hur vet du det? Har du pratat med någon av dem? Har du pratat med Vasile?”

”Vem då?”

”Han som sitter därborta utanför Ica. Han som är gift med Rosa och har en fyraårig dotter i Bukarest. Han som älskar våra svenska köttbullar och är en jävel på att spela kula. Han som har en mobiltelefon för att jag gett honom en.”

Rumänien borde ta sitt ansvar. Det är bättre att hjälpa dem i hemlandet. Det är inte vårt fel att deras land sviker dem… Ja så är det kanske, att Rumänska staten borde ta ett större ansvar. Men ingen har någonsin tagit något ansvar när det gäller romer. De har alltid varit utanför, utsatta, diskriminerade, utstötta. Varför skulle det ändras nu? Varför kan inte vi ta vårt ansvar som medmänniskor här och nu? Eller åtminstone som européer? Det ska ju vara en fri rörlighet i allas vårt gemensamma Europa. Eller?

Varför är det så svårt att lita på människor, särskilt unga människor? Varför är det så självklart att de ljuger och bedrar med allt de gör? Varför tål så många människor inte när andra är engagerade, glada och öppna? Ja frågorna hopar sig förstås när man som positiv, glad, öppen och hudlös människa möter den destruktiva klagokören. Jag är tyvärr född som hedersmedlem i positiva klubben. Det är en defekt jag får leva med. Jag tror gott om människor oavsett om de kommer från Strandvägen i Stockholm eller i Ferentari i distrikt 5 i Bukarest. Ni får gärna försöka bryta ner mig. Jag vet att ni kommer att misslyckas, men ni ska ge fan i min dotter, för då blir jag skoningslös och inte särskilt lustig!

Free your mind!

 

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑