Kategori: Hälsa

Hälsa

När lögn är mer sannolik än sanning

Du som är så världsvan och som glider runt som en kung bland alla människor … du som pratar med allt och alla … du som inte har någon scenskräck och som aldrig blir nervös och som verkar helt oblyg.

Jag söker mig fram till en kvinna som tittar ängsligt mer i sin kaffemugg. Hon har stått där en stund. Jag frågar om hon gillade föreläsningen, pratar om det fantastiska sommarvädret som drabbat Stockholm sista helgen i augusti. Hon bryter svagt på finska och säger att hon är född och uppvuxen i Trollhättan. Hon frågar om jag skriver och jag drar den invanda ramsan om mina noveller och den roman jag hoppas ska bli utgiven. Behovet av ett toalettbesök med preventivt syfte får henne att lämna vårt korta möte. Jag står kvar och tittar ner på min kaffemugg.

Det är är inte helt lätt att beskriva vad som händer inuti. För det är där det sker. Jag är helt frisk både fysiskt och psykiskt, åtminstone enligt min egen kanske bristfälliga självbild. Jag har vad jag vet inga bokstavskombinationer eller något annat som jag kan skylla på. Jag har inte heller någon scenskräck så länge jag gör något jag kan och behärskar och om det skulle överskölja mig vid något tillfälle så är det ju trots allt fullt normalt.

När jag påstår att jag har mingelskräck, så framstår det alltid som en lögn. Jag har inte träffat någon som verkar tro mig. De har i och för sig inte varit med när jag flytt från mingeltillställningar med panikångest och hjärtklappning. Jag gör det alltid obemärkt och dagen efter skyller jag på trötthet, plötslig huvudvärk eller illamående, eller någon annan lögn. De tror på mina lögner, för de verkar mer sannolika än sanningen. För jag är ju en så trevlig och glad person i alla lägen. Jodå, jag har lärt mig en del knep.

Det enklaste är att söka sig till någon jag känner i massan av upptagna frisyrer. Hittar jag en bekant så kan det fungera ända tills de minglar vidare. Jag har ännu inte lärt mig hur jag ska kunna följa efter som en blodigel utan att verka obehaglig. En annan metod är som inledningen här ovan, att hitta någon som ser extremt vilsen ut. Det finns nästan alltid fler som jag, men samtalsämnena brukar sällan räcka till mer än det tar att dricka ur en mugg kaffe, eller klämma i sig några snittar. Är maten särskilt ovanlig, äcklig eller god kan kommentarerna om den räcka ytterligare någon minut.

Numera undviker jag alltid tillfällen som inkluderar någon form av mingel, men ibland vill jag ändå delta på konferenser och kurser där det ingår på ett eller annat sätt, i form av luncher och kaffepauser. Gemensamma middagar går vanligtvis att undvika. Det är inget jag dör av, jag överlever. Det som är svårast är inte minglandet eftersom jag alltid har möjligheten att lämna och gå därifrån. Det svåra är människor tror att jag ljuger, för det gör nästan alla. Men det är inte synd om mig, för jag har inte flytt hals över huvud från krig och jag har inte förlorat min familj, min släkt och allt jag äger. Det är synd om människor som har förlorat förmågan att vilja se andra människors sanna jag. Det är det som är själva hjärtat av det som är  medkänsla och samhörighet.

 

Var inte så jävla positiv – tänk på att du är svensk!

Det är en odödlig replik i filmen ”Den ofrivillige golfaren” av och med Lasse Åberg. Det är väl lite så det är, man ska inte vara för positiv, för lycklig, för lyckad eller för lyckligt lottad. Jag märker det tydligt själv. Missunnsamhet är sällan en medveten känsla, jag tror inte det i alla fall. Det liksom bara kommer, väller ut och sprider sig. Är du inte som en gås i ordstävet som också inkluderar vatten, så fäster det och tränger sig in. Jag kan själv ibland kräkas på allt det klämkäcka som skrivs i sociala medier, alla länkar till föredrag på Youtube om hur enkelt det är att ställa om sitt liv, hur allt bara är en inställningsfråga. Om du bara tror på dig själv och dina förmågor så kommer du att bli framgångsrik och fri. Men det är bara skitsnack att det räcker! Du och jag, livet och verkligheten är alltid betydligt mer komplicerad och komplex än så.

Golfaren

Det finns flera sidor av det här. En av dem handlar om hur man själv mår, hur man ser på sig själv och hanterar sina mörka sidor. En annan är hur andra ser på dig när du uttrycker starka känslor. Det senare får jag skriva om vid ett annat tillfälle. Jag har genom livet haft många lågperioder, som jag brukar kalla dem. En psykolog eller psykiater skulle antagligen kalla de djupare skoven för depressiva episoder eller recidiverande depression. Jag är inne i en lättare sådan just nu. Numera är det nästan alltid lätta och ytliga som jag kan hantera, men förr fick det ofta stora konsekvenser. Jag gjorde ingenting under de perioderna, bara höll mig undan, var tämligen okontaktbar och oftast mycket otrevlig. De kunde sträcka sig från några veckor till upp till ett par månader och de gick olika djupt. Jag har aldrig pratat med någon om det, förutom med min fru. Jag har de här perioderna fortfarande, men de är inte lika belastande längre. Jag kan se dem mer utifrån, mer objektivt. Det går oftast att se vad som händer och hur jag reagerar på intryck och varför. Förutom samtalen med min fru har också skrivandet hjälpt till. Det har tränat mig att se vad som sker, som en författare som betraktar och beskriver sina romanfigurer. De får ofta mina känslor och stämningar. De blir inte jag, men de tilldelas eller ärver delar av mig.

Förr (och det är inte särskilt länge sedan) försökte jag hantera mina lågperioder genom att ”tänka positivt”, försöka lägga det jobbiga åt sidan, tänka på och göra roliga saker. Det fungerade suveränt, ett litet tag. Nästa hål blev djupare och kom snabbare, tills det till slut inte räckte med vare sig affirmationer eller choklad. De där svackorna är en del av mig och på något märkligt sätt känner jag att jag behöver dem, för att komma ur dem och ta mig upp igen. Det är svårt att förklara, men det är lite som en återfödelse, som att resa sig ur askan, som Fenix. Knepet har varit – och är ibland fortfarande – att hantera perioderna och få livet och vardagen att fungera trots dem, eller kanske tack vare dem. Att skapa utrymme att dra sig undan, att få vara i sin bubbla ett tag, att bli accepterad för alla sina sidor, men kanske viktigast av allt: att slippa vara så jävla positiv hela tiden.

En vit medelålders man

Jag är en vit, medelålders man. Då var det sagt, så att jag inte behöver be om ursäkt för det mer. Varför var då det så viktigt att konstatera? Tja, det kanske var onödigt, men ibland behöver jag göra den snabba reflektionen själv för att sätta saker i sitt rätta sammanhang. Allting i livet kan inte jämföras med allting annat. Även om exempelvis barn överges, utnyttjas och till och med mördas (bara att skriva det skapar imaginära men ytterst påtagliga klumpar i kroppen) i världen, så kan jag reflektera över mitt eget liv och hur jag själv har det i världen, i Sverige, i Varberg, i mitt vardagsrum, i soffan. Trots att mina fredagsfunderingar ofta är av tydlig i-landskaraktär, så är de viktiga för mig. Men vad innebär det att vara just en vit, medelålders man?

Vit är ju förstås i sammanhanget en benämning på min hudfärg, men som kopplas ihop med en mängd saker såsom kultur, arv, privilegier med mera. Det är inte heller svårt att associera den vita färgen till kolonialism och erövringar, trots att det inte alls har något med färgen i sig att göra. Det har förekommit och förekommer i hela världen hos människor med alla hudfärger. En av de största erövrarna i världen var mongol. Trots det hoppar mina tankar snabbt iväg åt det hållet. När jag tittar på mig själv har jag svårt att kalla mig vit, ens som metafor. Mina gyllenbeiga hudtoner känns betydligt mer besläktade med min grannes gyllenbrunsvarta än med de kritvita lakan som ligger på hyllan jämte mig och pockar på uppmärksamhet eftersom jag borde ha vikt dem för flera dagar sen. Insidan av hans handflator är nästan blekare än mina. Ändå är jag vit och han är svart och det betyder något för både mig och honom. Det finns mer än våra hudfärger som skiljer sig (trots att jag ser mer likheter än skillnader). Våra hudfärger har olika historia. Femtio nyanser av beige kan också innebära femtio nyanser av möjligheter, eller omöjligheter – minst.

hander416x133

Medelåldern är ett gyllene helvete. Det är verkligen så. Jag känner att jag blir både visare och mer tillfreds med mig själv med åren, åtminstone beträffande det som försigår i mitt huvud. Det betyder inte att jag ser mig som en klok människa i alla avseenden, men mycket går i huvudsak åt rätt håll (hoppas jag). Min mångåriga yrkeserfarenhet ger mig numera många fördelar och jag behöver inte längre jaga runt en massa för att försörja mig. Jag är välutbildad och har jobbat i snart tjugofem år som arkitekt. Det går bra. Det nuvarande helvetet handlar nästan uteslutande om att den kropp som bär mina tankar och min så långt uppnådda (möjligen något inbillade) klokhet runt i världen har bestämt sig för att inte längre vara så generös som förr. Jag började märka det runt 45. Inget stort, men ändå stort på något sätt. Förr kunde jag äta två pizzor direkt efter varandra, vräka i mig godis i mängder, hoppa från höga stenar, gräva i timmar, jobba tre dygn med sammanlagt tre timmars sömn, utan att något hände. Återhämtningstiden var åtta timmars sömn, sen var jag på banan igen. Nu är jag snart femtiotvå och kan knappt böja mig ner för att knyta skorna utan att behöva en kiropraktor efteråt. Jo jag överdriver lite, men det har hänt saker. Jag vaknar klockan fyra, fem varje morgon och måste gå på toaletten. Och en sak tänker jag bara viska lite tyst (och sprid det inte vidare snälla så att någon mer får veta): urinläckage vet jag numera vad det betyder. Nåja, lite sporadisk träning, omläggningen av kosten (t.ex. inget gluten längre) och regelbunden yoga har gjort livet betydligt lättare, men jag förstår nu att inget längre kommer gratis när det gäller fysiken. Jag är definitivt medelålders.

Att vara man innebär med automatik en mängd fördelar såsom att andra män tittar mig i ögonen när de pratar med mig istället för på mina välformade bröst. Jag skulle också ha högre lön än kvinnor med samma utbildning, erfarenhet och befattning om jag vore anställd. Det innebär också att jag förväntas bete mig på ett visst sätt och tycka om särskilda saker, såsom sport, motorer, krigs- och actionfilmer, rockmusik, jazz eller blues och grillat kött. Jag ska i huvudsak ha svarta, blå eller beiga kläder och får enbart vara fåfäng när det gäller min bil (och möjligen motorcykel och båt). Jag ska tycka illa om glitter, glamour och melodifestivalen. Det jag absolut inte får vara är svag eller sårbar. Här finns ett undantag, då jag som man får visa en viss sårbarhet tillsammans med kvinnor. ”De gillar sånt.” Jag avskyr könsuppdelning. Jag avskyr de förväntningar och krav som finns på människor hur de/vi ska vara. Under en period i tidig tjugoårsålder experimenterade jag en del med hur jag såg ut. Jag sydde mina egna kläder och de var verkligen unika och färgstarka. Letade upp gamla mönster i uppslagsverket Klädedräktens historia och transformerade in dem i 80-talet. Jag blekte också mitt hår och klippte det i en tidstypisk, men vågad frisyr à la Grace Jones. Det var kul, men det varade inte länge. Ganska snart föll jag in i blåjeans-och-svart-skjorta-normen. Jag blev det jag förväntades vara.

Grace Jones

Och vad är då alternativet förutom att sitta här och gnälla över det faktum att jag är en vit, medelålders man? Ja det torde uppta betydligt mer än ett blogginlägg att ge sig in i någon slags svar på. Det är lätt att konstatera att det finns kulturella och sociala förväntningar på hur jag ska vara och se ut och att jag har särskilda privilegier enbart genom att ha fötts i det här landet, den här tiden och med det kön jag har (och säkert av fler anledningar). Jag vet inte om jag längre är så rebellisk att jag vågar och orkar göra uppror mot ytliga normer såsom kläder och frisyrer. Dessutom tillåter inte mitt tunna hår längre att jag imiterar Grace Jones. Men trots att kroppen påminner mig om att det har gått en tid sen jag var fysiskt odödlig, så har jag fortfarande kvar alla mina åldrar i huvudet. Mina tankar vandrar från att ställa barnsliga och naiva frågor om livet och universum till de mest fyrkantiga behov att kategorisera, bedöma och värdera. Jag är ibland stark och självsäker (och tvärsäker), ibland svag, sårbar och liten. I mina tankar kan jag fortfarande vara vem jag vill och hur jag vill, obegränsad och oövervinnerlig, självutplånande och liten. I det verkliga livet är jag bara jag, med mina privilegier och tillkortakommanden, med mitt rebelliska inre och förgängliga yttre. Så jag bestämmer mig tveksamt att hjälpa min kropp att bära mina tankar lättare och längre med träning (om än oregelbunden), yoga och hälsosam kost, för det är den värd. Jag tränar mina tankar på att fortsätta ha alla åldrar jag haft och inte bli bitter, likgiltig och bekväm. Hur det går? Ja det får vi väl se.

DSC02078

Toppar och dalar

Begreppet och diagnosen bipolär var helt okänt för mig för bara ett par år sen. Efter det att jag sett dokumentären The Secret Life of the Manic Depressive om Stephen Fry och hans bipolaritet öppnades en helt ny värld för mig. Och det var inte en fantastisk ny värld. Det var en värld av intolerans och missförstånd. Det märkliga är när man plötsligt ser helt nya saker, att man ser det nästan överallt. Det är lite som när man är nybliven förälder så ser man föräldrar med barnvagnar överallt. Så var det i alla fall för mig och så blev det också när det gäller bipolaritet. Flera av mina vänner visade sig vara bipolära eller åtminstone misstänkt bipolära, men många av dem har också en diagnos. Bipolaritet brukar också kallas manodepressivitet, vilket antyder att det handlar om svängningar i humör, från maniskhet till depressioner. Så kan det vara, men det finns flera typer av bipolaritet som kan visa sig på väldigt olika sätt. Ett kan vara att man upplever långa perioder av depression och aldrig når upp över normal humörnivå. Sådana personer upplevs aldrig eller sällan som maniska. Bilden av bipolaritet kan vara mycket komplex.

Jag är själv inte bipolär, men känner trots det igen mig i Stephen Fry:s berättelser om sina toppar och dalar, även om mina inte når samma höjder och bottnar. För en tid sen skrev jag ett blogginlägg om adhd, med rubrien ”Tänk om adhd var norm”, som lite förenklat handlade om hur lätt man kan döma människor till ett sjukdomstillstånd. Men tänk om det är de som är normala och vi som är sjuka. Jag fick en del starka reaktioner på det inlägget och fick snabbt en stämpel på att jag var en sån ”som inte vet bättre”. Nej jag vet ingenting om adhd, men inlägget handlade inte om adhd egentligen, precis som att detta inlägg inte handlar om bipolaritet. Eftersom jag då inte fick säga att många har en släng av adhd, så tänker jag inte påstå att jag och andra har bipolära tendenser. Men många verkar ha liknande symptom som gäller för bipolaritet – starka toppar och dalar. Just nu har jag en kraftig dal, men jag vet att det snart går över och jag kan sköta mitt jobb och klara av vardagslivet, även om det starkt bär emot. Jag gör bara det jag måste. När det vänder och så småningom blir en topp så upplever jag starka känslor av att vara nästan oövervinnerlig. Jag tror många har det precis så här. Det går upp och det går ner i en evig cykel, men olika djupt och högt.

På senare tid har jag upptäckt hur mycket som styrs av de humörsvängningarna. Hur man ser på sin fru, sina barn, sitt jobb, sina vänner. Skrivandet är inte särskilt kul i en dal, men fantastiskt vid en topp. När man är i en topp är allt och alla fantastiska, medan det och de kan upplevas som energislukande och irriterande vid en dal. Samma människor och samma saker. Till och med samma musik känns annorlunda. Vid en dal vill jag bara ha tyst, ingen musik alls. För mig är det också vid dalar som idiotiska beslut fattats och vänskaper och relationer brutits. Vid toppar lyckas jag med allt, jag har ‘flow’. Men jag tror inte på flow, eller på inspiration. Inte heller på att det finns energislukare eller otur. Jag tror att allt handlar om hur jag tar in och hanterar min omgivning. Varför skulle annars allt fungera när jag är på topp? När jag är på topp kan jag ha överseende med nästan allt och alla. Det är så lätt att förstå och sätta sig in. I en dal är toleransnivån nästan noll och jag är som de tre aporna: vill inte se, höra eller förklara, bara vara i fred.

När jag befinner mig i en dal brukar jag äta skräpmat och slötitta på tv i timmar i sträck, trots att jag egentligen inte vill. Igår tittade jag på en usel film och flera avsnitt av en serie som jag redan sett och det slukade massor av min kraft och lust. Jag har funderat mycket på hur jag ska hantera svängningarna och har kommit fram till en strategi som jag tror på. Jag ska eliminera mycket av det i min omgivning som alltid tar energi från mig och underlätta för det som lyfter mig. Det innebär att vi säger upp alla tv-kanaler utom de marksända och att jag avslutar mitt användande av facebook. Istället ska jag köpa de böcker jag länge längtat efter att få läsa och skaffa en riktigt bra mixer så att jag kan göra riktigt goda och nyttiga smoothies. Jag ska också se till att alltid ha smaskiga saker hemma som också är nyttiga, såsom nötter och frukt. Sen ska vi njuta av solnedgången varje kväll (som solen är framme) och åka ner till havet varje helg (som vädret är ok). Maximera det som lyfter upp och minimera det som bryter ner. Det innebär inte att toppar och dalar försvinner. Jag hoppas inte det i alla fall, men förhoppningsvis kan de bli betydligt enklare att hantera.

Free your mind!

 

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑