Hur svårt har du att avsluta? Då menar jag inte att göra klart saker utan att klippa banden helt enkelt. Igår klippte jag banden med facebook. Inte helt och hållet. I min smartphone finns en app för meddelanden som är ihopkopplad med facebook som fungerar som ett sms, fast till mina facebook-vänner. Den har jag behållit så att mina vänner kan nå mig och vice versa. Jag använder mig också av IFTTT som automatiskt skickar nya blogginlägg till min facebook-tidlinje. Men jag kan inte längre själv följa eller delta i det löpande flödet av tankar, lycka och klagovisor. Varför? Facebook har varit en resa där jag lärt känna många underbara människor och även mött en del mindre trevliga personer och fenomen, men i huvudsak har det varit fantastiskt. Så varför vill jag avsluta det? Ja egentligen är det enkelt. Det tar upp så enormt mycket av min tid. Det första jag gör på morgonen är att öppna facebook på min mobil, jag kollar flödet vid frukost, lunch och däremellan. Så fort jag har en paus, går på toaletten, tar en promenad så kollar jag och skriver på facebook. På kvällarna när jag vill läsa eller skriva så gör jag inte det. Gissa vad jag gör istället…

Facebook har blivit nästan som en drog och den tar upp så mycket av min tid. Tid där jag mycket hellre vill göra annat. Jag har under ett halvår försökt att minska min närvaro så att jag har tid till annat. Men det är för mig precis som med nikotin för en rökare eller socker för en amerikan. Man vill bara ha mer. Så blev det dags att göra något drastiskt. Dags att klippa helt. Jag har aldrig haft svårt för det, utom möjligen när det gäller kärleksrelationer. Vid midnatt loggade jag ut och slängde mina appar på mobil och läsplatta.

Genom livet har jag upptäckt hur svårt många människor har att avsluta saker, även när det är helt utspelat, uttjänat, förlorat. Man ska hålla fast vid det man har i en evighet, inte släppa taget. Jag menar inte att man alltför lättvindigt ska avsluta allt, men att hålla vid liv det som redan är dött och konservera det som är dåligt är för mig destruktivt. Jag har suttit i styrelser för två föreningar där jag föreslagit att lägga ner föreningen. Det har varit som att släppa en bomb i en kyrka. Den ena var en intresseförening där målet var att få ner nivån av gödningsämnen i en sjö. Det lyckades vi med. Målet var uppnått och kommunen skulle sörja för att nivåerna upprätthölls. Föreningen hade inte längre något att arbeta för och jag föreslog ett avslut. Så blev det inte. Istället trädde jag ut ur styrelsen och föreningen hölls vid liv utan mål och utan syfte i två år till innan den självdog.

Den andra styrelsen var en lokal förening i en branschorganisation där ingen av medlemmarna ville delta i styrelsearbetet. Flera av posterna var ständigt vakanta. Vi skickade ut en enkät till alla medlemmar (runt 200) och frågade om hur de såg på föreningen och om de kunde tänka sig att ingå i styrelsen. Många svarade och alla ville absolut ha föreningen kvar, men ingen kunde tänka sig en styrelsepost. Förvånad? Jag föreslog att vi skulle lägga ner föreningen eftersom det inte fanns någon som ville driva den. Övriga styrelsemedlemmar blev lätt chockade och riksorganisationen vaknade plötsligt till liv och drog igång en kampanj för att behålla föreningen. Det gick till slut att få till en hel styrelse, men jag hoppade av. Det föreningen gör är att anordna 2-3 studieresor för medlemmarna per år och att arrangera ett årsmöte. Det brukar komma ungefär 8-10 personer på dessa tillställningar. Vi får se hur länge den orkar leva. Jag hoppas att den kommer att frodas och utvecklas till en vacker lilja.

Min erfarenhet och uppfattning är att många har oerhört svårt att avsluta. Allt ska hållas vid liv oavsett om det lever eller inte, oavsett om det behövs eller inte. Jag tycker inte att man ska avsluta för lättvindligt, men jag anser att man inte heller ska hålla allt vid liv. Vi måste våga säga adjö och lära oss att inte i panik gripa tag om allt och hålla fast medan det långsamt självdör, utan låta vissa saker få ett värdigt avslut.

Free your mind!