Kategori: Livsstil

Livsstil

Var inte så jävla positiv – tänk på att du är svensk!

Det är en odödlig replik i filmen ”Den ofrivillige golfaren” av och med Lasse Åberg. Det är väl lite så det är, man ska inte vara för positiv, för lycklig, för lyckad eller för lyckligt lottad. Jag märker det tydligt själv. Missunnsamhet är sällan en medveten känsla, jag tror inte det i alla fall. Det liksom bara kommer, väller ut och sprider sig. Är du inte som en gås i ordstävet som också inkluderar vatten, så fäster det och tränger sig in. Jag kan själv ibland kräkas på allt det klämkäcka som skrivs i sociala medier, alla länkar till föredrag på Youtube om hur enkelt det är att ställa om sitt liv, hur allt bara är en inställningsfråga. Om du bara tror på dig själv och dina förmågor så kommer du att bli framgångsrik och fri. Men det är bara skitsnack att det räcker! Du och jag, livet och verkligheten är alltid betydligt mer komplicerad och komplex än så.

Golfaren

Det finns flera sidor av det här. En av dem handlar om hur man själv mår, hur man ser på sig själv och hanterar sina mörka sidor. En annan är hur andra ser på dig när du uttrycker starka känslor. Det senare får jag skriva om vid ett annat tillfälle. Jag har genom livet haft många lågperioder, som jag brukar kalla dem. En psykolog eller psykiater skulle antagligen kalla de djupare skoven för depressiva episoder eller recidiverande depression. Jag är inne i en lättare sådan just nu. Numera är det nästan alltid lätta och ytliga som jag kan hantera, men förr fick det ofta stora konsekvenser. Jag gjorde ingenting under de perioderna, bara höll mig undan, var tämligen okontaktbar och oftast mycket otrevlig. De kunde sträcka sig från några veckor till upp till ett par månader och de gick olika djupt. Jag har aldrig pratat med någon om det, förutom med min fru. Jag har de här perioderna fortfarande, men de är inte lika belastande längre. Jag kan se dem mer utifrån, mer objektivt. Det går oftast att se vad som händer och hur jag reagerar på intryck och varför. Förutom samtalen med min fru har också skrivandet hjälpt till. Det har tränat mig att se vad som sker, som en författare som betraktar och beskriver sina romanfigurer. De får ofta mina känslor och stämningar. De blir inte jag, men de tilldelas eller ärver delar av mig.

Förr (och det är inte särskilt länge sedan) försökte jag hantera mina lågperioder genom att ”tänka positivt”, försöka lägga det jobbiga åt sidan, tänka på och göra roliga saker. Det fungerade suveränt, ett litet tag. Nästa hål blev djupare och kom snabbare, tills det till slut inte räckte med vare sig affirmationer eller choklad. De där svackorna är en del av mig och på något märkligt sätt känner jag att jag behöver dem, för att komma ur dem och ta mig upp igen. Det är svårt att förklara, men det är lite som en återfödelse, som att resa sig ur askan, som Fenix. Knepet har varit – och är ibland fortfarande – att hantera perioderna och få livet och vardagen att fungera trots dem, eller kanske tack vare dem. Att skapa utrymme att dra sig undan, att få vara i sin bubbla ett tag, att bli accepterad för alla sina sidor, men kanske viktigast av allt: att slippa vara så jävla positiv hela tiden.

och andra bortförklaringar

Det är helt sanslöst hur jag lägger krokben på mig själv hela tiden. Hur jag så ofta fyller min tid med sånt jag egentligen inte vill göra och då inte får tid med det jag helst vill göra och brinner för. Numera hamnar jag sällan framför TV:n. Vi har gjort TV-tittande i det här huset krångligt, på ett bra sätt. Problemet för mig är att jag är en allt-eller-inget-människa. Jag har liksom bara en av-och-på-knapp. Sätter jag på TV:n så fastnar jag framför den i timmar. Glömmer till och med bort att sova. Jag vill helst av allt skriva på varje ledig tid, men det finns en tomte häromkring med magiska krafter som hela tiden får mig att komma på annat jag borde göra istället, t.ex. kolla på facebook, googla på vilka Judith och Judith egentligen är, eller titta på obegripligt dåliga avsnitt av Tobias och Morran på Youtube. Vad är det för krafter i mig och/eller utanför mig som får mig att fylla mitt liv med skit? Det är lätt att bli konspiratoriskt lagd här.

morran-tobbe-klipp-jpg

Så för att komma underfund om det ska jag nu googla lite på mindfulness, titta på en film på youtube om att effektivisera sin tid och skriva lite om det på facebook.

Tjingeling!

En vit medelålders man

Jag är en vit, medelålders man. Då var det sagt, så att jag inte behöver be om ursäkt för det mer. Varför var då det så viktigt att konstatera? Tja, det kanske var onödigt, men ibland behöver jag göra den snabba reflektionen själv för att sätta saker i sitt rätta sammanhang. Allting i livet kan inte jämföras med allting annat. Även om exempelvis barn överges, utnyttjas och till och med mördas (bara att skriva det skapar imaginära men ytterst påtagliga klumpar i kroppen) i världen, så kan jag reflektera över mitt eget liv och hur jag själv har det i världen, i Sverige, i Varberg, i mitt vardagsrum, i soffan. Trots att mina fredagsfunderingar ofta är av tydlig i-landskaraktär, så är de viktiga för mig. Men vad innebär det att vara just en vit, medelålders man?

Vit är ju förstås i sammanhanget en benämning på min hudfärg, men som kopplas ihop med en mängd saker såsom kultur, arv, privilegier med mera. Det är inte heller svårt att associera den vita färgen till kolonialism och erövringar, trots att det inte alls har något med färgen i sig att göra. Det har förekommit och förekommer i hela världen hos människor med alla hudfärger. En av de största erövrarna i världen var mongol. Trots det hoppar mina tankar snabbt iväg åt det hållet. När jag tittar på mig själv har jag svårt att kalla mig vit, ens som metafor. Mina gyllenbeiga hudtoner känns betydligt mer besläktade med min grannes gyllenbrunsvarta än med de kritvita lakan som ligger på hyllan jämte mig och pockar på uppmärksamhet eftersom jag borde ha vikt dem för flera dagar sen. Insidan av hans handflator är nästan blekare än mina. Ändå är jag vit och han är svart och det betyder något för både mig och honom. Det finns mer än våra hudfärger som skiljer sig (trots att jag ser mer likheter än skillnader). Våra hudfärger har olika historia. Femtio nyanser av beige kan också innebära femtio nyanser av möjligheter, eller omöjligheter – minst.

hander416x133

Medelåldern är ett gyllene helvete. Det är verkligen så. Jag känner att jag blir både visare och mer tillfreds med mig själv med åren, åtminstone beträffande det som försigår i mitt huvud. Det betyder inte att jag ser mig som en klok människa i alla avseenden, men mycket går i huvudsak åt rätt håll (hoppas jag). Min mångåriga yrkeserfarenhet ger mig numera många fördelar och jag behöver inte längre jaga runt en massa för att försörja mig. Jag är välutbildad och har jobbat i snart tjugofem år som arkitekt. Det går bra. Det nuvarande helvetet handlar nästan uteslutande om att den kropp som bär mina tankar och min så långt uppnådda (möjligen något inbillade) klokhet runt i världen har bestämt sig för att inte längre vara så generös som förr. Jag började märka det runt 45. Inget stort, men ändå stort på något sätt. Förr kunde jag äta två pizzor direkt efter varandra, vräka i mig godis i mängder, hoppa från höga stenar, gräva i timmar, jobba tre dygn med sammanlagt tre timmars sömn, utan att något hände. Återhämtningstiden var åtta timmars sömn, sen var jag på banan igen. Nu är jag snart femtiotvå och kan knappt böja mig ner för att knyta skorna utan att behöva en kiropraktor efteråt. Jo jag överdriver lite, men det har hänt saker. Jag vaknar klockan fyra, fem varje morgon och måste gå på toaletten. Och en sak tänker jag bara viska lite tyst (och sprid det inte vidare snälla så att någon mer får veta): urinläckage vet jag numera vad det betyder. Nåja, lite sporadisk träning, omläggningen av kosten (t.ex. inget gluten längre) och regelbunden yoga har gjort livet betydligt lättare, men jag förstår nu att inget längre kommer gratis när det gäller fysiken. Jag är definitivt medelålders.

Att vara man innebär med automatik en mängd fördelar såsom att andra män tittar mig i ögonen när de pratar med mig istället för på mina välformade bröst. Jag skulle också ha högre lön än kvinnor med samma utbildning, erfarenhet och befattning om jag vore anställd. Det innebär också att jag förväntas bete mig på ett visst sätt och tycka om särskilda saker, såsom sport, motorer, krigs- och actionfilmer, rockmusik, jazz eller blues och grillat kött. Jag ska i huvudsak ha svarta, blå eller beiga kläder och får enbart vara fåfäng när det gäller min bil (och möjligen motorcykel och båt). Jag ska tycka illa om glitter, glamour och melodifestivalen. Det jag absolut inte får vara är svag eller sårbar. Här finns ett undantag, då jag som man får visa en viss sårbarhet tillsammans med kvinnor. ”De gillar sånt.” Jag avskyr könsuppdelning. Jag avskyr de förväntningar och krav som finns på människor hur de/vi ska vara. Under en period i tidig tjugoårsålder experimenterade jag en del med hur jag såg ut. Jag sydde mina egna kläder och de var verkligen unika och färgstarka. Letade upp gamla mönster i uppslagsverket Klädedräktens historia och transformerade in dem i 80-talet. Jag blekte också mitt hår och klippte det i en tidstypisk, men vågad frisyr à la Grace Jones. Det var kul, men det varade inte länge. Ganska snart föll jag in i blåjeans-och-svart-skjorta-normen. Jag blev det jag förväntades vara.

Grace Jones

Och vad är då alternativet förutom att sitta här och gnälla över det faktum att jag är en vit, medelålders man? Ja det torde uppta betydligt mer än ett blogginlägg att ge sig in i någon slags svar på. Det är lätt att konstatera att det finns kulturella och sociala förväntningar på hur jag ska vara och se ut och att jag har särskilda privilegier enbart genom att ha fötts i det här landet, den här tiden och med det kön jag har (och säkert av fler anledningar). Jag vet inte om jag längre är så rebellisk att jag vågar och orkar göra uppror mot ytliga normer såsom kläder och frisyrer. Dessutom tillåter inte mitt tunna hår längre att jag imiterar Grace Jones. Men trots att kroppen påminner mig om att det har gått en tid sen jag var fysiskt odödlig, så har jag fortfarande kvar alla mina åldrar i huvudet. Mina tankar vandrar från att ställa barnsliga och naiva frågor om livet och universum till de mest fyrkantiga behov att kategorisera, bedöma och värdera. Jag är ibland stark och självsäker (och tvärsäker), ibland svag, sårbar och liten. I mina tankar kan jag fortfarande vara vem jag vill och hur jag vill, obegränsad och oövervinnerlig, självutplånande och liten. I det verkliga livet är jag bara jag, med mina privilegier och tillkortakommanden, med mitt rebelliska inre och förgängliga yttre. Så jag bestämmer mig tveksamt att hjälpa min kropp att bära mina tankar lättare och längre med träning (om än oregelbunden), yoga och hälsosam kost, för det är den värd. Jag tränar mina tankar på att fortsätta ha alla åldrar jag haft och inte bli bitter, likgiltig och bekväm. Hur det går? Ja det får vi väl se.

DSC02078

Vilken tid är ”i tid”?

Under hela mitt liv har jag varit sen till allt. En obotlig tidsoptmist som sprungit till hundratals bussar, tåg, möten… allt! Tror ni att jag mått bra av det? Ja, jag trodde det väldigt länge. Jag trodde jag var effektiv. Det var i alla det jag kallade det. TIDSEFFEKTIVITET! Smaka på det ordet. Smakar det gott? Jag tyckte det. Det smakade oerhört gott. Så mycket jag hann med. Så lite tid jag spillde bort. Innan jag blev femtio kan jag knappt minnas ett möte som jag kom till den tidpunkt vi kommit överens om eller som var beslutat. Minst fem minuter sen var inte ovanligt. Jag började dansa salsa för ett par år sen tillsammans med min fru. Vi har drygt sju mil till salsan och vi missade alltid uppvärmningen, kastade oss in precis när de första övningarna skulle börja, med andan i halsen efter att ha sprungit från parkeringplatsen. Så småningom lärde jag mig en metod för att komma för sent utan dåligt samvete. Det kom i samband med de smarta telefonernas intåg. Jag ringde eller skickade sms på vägen och meddelade att jag tyvärr var försenad. Ofta skyllde jag på vägarbeten eller långsamma fordon som inte gick att komma förbi. Alla känner till det och det är oklanderligt, åtminstone tänkte jag så. Det ledde inte sällan till att jag blev ännu senare. När jag sprang till buss och tåg så försökte jag intala mig själv att jag var ute och joggade. En slags omprogrammering. Det fungerade faktiskt. Jag blev svettigt och hade hög puls, men jag kände mig inte stressad när jag kastade mig på bussen.

En längre period försökte jag till och med intala mig att det här bara handlade om att vi har en extremt tidsfokuserad kultur. 'I andra kulturer minsann, där har man ett mycket mer avstressat förhållande till tidsbegreppet. Ingen gnäller om man kommer några timmar sent. Kommer man bara samma dag så är folk glada.' Jo tjena! Men det funkade som förklaring för mig. Det intressanta i sammanhanget var att jag inte hade någon som helst tolerans för andra som kom för sent. Om någon kom senare än jag till möten gjorde jag mig gärna lustig på deras bekostnad och om någon kom sent till mig eller något jag arrangerat blev jag irriterad. Totalt ologiskt.Sen är det bara att fortsätta: räkningar betalades alltid i sista sekunden (eller för sent), deklarationen lämnades fem minuter före midnatt sista dagen, momsredovisningen lämnades personligen till skatteverket den tolfte trettio sekunder innan de stängde. Det handlade förstås om ett dåligt mönster som jag hade svårt att ta mig ur och istället försökte vända till min fördel. Det gick så där. Var detta bra för någon? Svaret är väl tämligen uppenbart.

I vintras var jag i Thailand. I tre månader försvann nästan alla mina måsten. Det enda vi hade kvar var ett antal uppdrag som skulle utföras och att räkningar skulle betalas. Innan resan hade vi ordnat autogiro för alla räkningar som gick och i övrigt e-fakturor, så det var inte många räkningar som behövde betalas manuellt. Jag fick plötsligt tid till att tänka och bara vara och det var en stor njutning. Eftersom jag inte tittade på TV eller lyssnade på radio tog mina morgonbestyr bara en halvtimme även när jag tog det lugnt och drog ut på tiden. Jag gick på några kurser där och eftersom jag inte hade så mycket annat att göra så åkte jag dit i mycket god tid. Det var så njutningsfullt. Plötsligt upptäckte jag en helt ny värld. Jag fick (eller gav mig) tid att umgås på morgonen innan vi började kursen.

Nu när vi kommit hem så dansar vi salsa igen. Vi åker en och en halv timme innan vi ska börja. Vi kör enligt hastighetsgränserna och hinner ändå umgås med de underbara salsavännerna innan vi börjar. Jag har precis börjat yoga. Jag är där minst en kvart innan det börjar, slappnar av, andas. Det är verkligen en helt ny värld, eller samma värld bara sedd och upplevd med helt andra glasögon, eller kanske utan glasögon. Yogan är en utmaning. Hur man definierar yoga beror nog på vem du frågar, men för mig (som testat detta fyra gånger) handlar det om att andas och att använda min andning till att finna ett lugn och en ro, både fysiskt och mentalt. Den mest intressanta upptäckten är att jag får mer gjort och upplever mer än jag gjorde tidigare. Mitt lugnare tempo och min ändring av begreppet tidseffektivitet har gjort mig mer produktiv, trots att det inte har varit skälet till min förändring.

Jag fick nyligen boken Buddha i Las Vegas av Notis förlag. Det är en underbar bok av och om en ung pokerspelare som mycket förenklat försöker finna mening med sitt liv. När han precis kommit på hur han ska vinna allt och har all makt och all insikt så skjuter han det från sig. På ett ögonblick går han från 'all in' till 'all out'. För att vinna måste man våga förlora. Vilken tid är då 'i tid'? När är man i tid och när är man sen eller för sen? Är man inte mer i tid när man kommer inrusande i sista sekunden än när man kommer en kvart innan? Ja, så är det kanske. Men försök inte tänka så mycket i tid, sen eller tidig, hinna eller inte hinna. Oavsett om du är sen eller tidig så har du medvetet eller omedvetet gjort ditt val om hur du vill förhålla dig till de människor du ska möta, om hur du vill att din dag ska bli, kanske till och med ditt liv. Du kan välja som du vill när det gäller din tid. Det finns en mängd tekniker och metoder som kan eliminera många av dina tidsfällor, men de kan inte hjälpa dig att göra dina val. Du måste själv bestämma dig för om du ska finna din andning i tid.

Free your mind!

 

 

Äger du? Då är du ägd!

Äger du någonting? Har du ett hus? Har du köpt en bil? Äger du en dator, möbler, böcker, en mobiltelefon, en stuga på landet kanske eller en 50 tums plattTV? Hur känns det att ha alla dessa saker? Känns det bra? Praktiskt kanske och lite lyxigt? Tillvaron blir lite lättare. Ja kanske. Så kan det vara. Jag är själv väldigt glad i en del saker jag äger. Jag ska berätta en hemlighet för er. Jag äger dem inte alls. De äger mig!

Tänk själv. För att kunna köpa allt du köper måste du ha pengar. Om du inte kommit så långt i din personliga utveckling att pengarna rinner in av sig själv utan att du behöver anstränga dig (en del kan den konsten), så misstänker jag att du jobbar för pengarna, antingen som anställd eller egen företagare. Prylarna du köper kräver din tid. De kräver av dig att du ska gå upp på morgonen och bege dig någonstans för att uträtta något så att ditt bankkonto genererar siffror som du sen kan få att ticka baklänges genom att köpa det du vill äga. Men det äger istället dig. Det äger din tid.

Alla de saker du äger, om det så är ett hus som du bor i, en fräck bil som tar dig fram i livet, en underbar bok du läser, en kaffebryggare som brygger dig ett rykande ljuvligt kaffe på morgonen. De äger dig alla. De kräver din uppmärksamhet och din tid, för varför skulle du annars äga dem? De kräver att du sätter dig bakom ratten, att du laddar filtret med nymalet kaffe, att du bläddrar dig fram sida för sida. Skulle du behöva äga dem om du inte ägnade dem din tid? De äger din tid. Du äger inte dem. ”Jo, men jag kan sluta när som helst. Jag kan sälja huset när jag vill, lägga ifrån mig boken när jag vill, sluta dricka kaffe…” Ja det kanske du kan, men så länge du inte gör det, så äger de dig.

Är det bara dåligt att vara ägd? Jag vet inte alls faktiskt, men det sätter perspektiv på en mängd saker i livet. ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Få citat i den svenska moderna politiska historien har fått sådant fäste som Göran Perssons berömda uttryck. Men vad innebär det att verkligen vara fri? Handlar det bara om att vara fri från skuld och om att inte vara ägd eller handlar det om något annat? Om att ha fria tankar och känslor, om att kunna välja? Att välja vad och att känna och tänka vad? Är dina tankar fria eller har de formats av dina ägodelar, din tv, din mobiltelefon, dina morgontidningar? Vad tänker du just nu? En fri tanke eller tänker du just nu mina tankar? Lugn bara, jag äger dig inte, men mina ord gör det.

Jag har börjat uppfatta mina prylar som brus. De är som en slags tinnitus som hindrar mig från att höra havets vågor slå mot klipporna och känna den varma sanden mellan mina tår. Allt det som kräver (inte erbjuder) min uppmärksamhet och allt det som får mig att känna mig ägd. De kräver mer och mer av mig och jag är evinnerligt trött på det. Det är ett ständigt brus, som en radiokanal man knappt kan få in. Du hör enstaka ord, som rop på hjälp, däremellan bara brus och enstaka knaster, när dina öron längtar efter fåglars sång, skrattet från en vän och ljudet av en kyss.

Free your mind!

 

Toppar och dalar

Begreppet och diagnosen bipolär var helt okänt för mig för bara ett par år sen. Efter det att jag sett dokumentären The Secret Life of the Manic Depressive om Stephen Fry och hans bipolaritet öppnades en helt ny värld för mig. Och det var inte en fantastisk ny värld. Det var en värld av intolerans och missförstånd. Det märkliga är när man plötsligt ser helt nya saker, att man ser det nästan överallt. Det är lite som när man är nybliven förälder så ser man föräldrar med barnvagnar överallt. Så var det i alla fall för mig och så blev det också när det gäller bipolaritet. Flera av mina vänner visade sig vara bipolära eller åtminstone misstänkt bipolära, men många av dem har också en diagnos. Bipolaritet brukar också kallas manodepressivitet, vilket antyder att det handlar om svängningar i humör, från maniskhet till depressioner. Så kan det vara, men det finns flera typer av bipolaritet som kan visa sig på väldigt olika sätt. Ett kan vara att man upplever långa perioder av depression och aldrig når upp över normal humörnivå. Sådana personer upplevs aldrig eller sällan som maniska. Bilden av bipolaritet kan vara mycket komplex.

Jag är själv inte bipolär, men känner trots det igen mig i Stephen Fry:s berättelser om sina toppar och dalar, även om mina inte når samma höjder och bottnar. För en tid sen skrev jag ett blogginlägg om adhd, med rubrien ”Tänk om adhd var norm”, som lite förenklat handlade om hur lätt man kan döma människor till ett sjukdomstillstånd. Men tänk om det är de som är normala och vi som är sjuka. Jag fick en del starka reaktioner på det inlägget och fick snabbt en stämpel på att jag var en sån ”som inte vet bättre”. Nej jag vet ingenting om adhd, men inlägget handlade inte om adhd egentligen, precis som att detta inlägg inte handlar om bipolaritet. Eftersom jag då inte fick säga att många har en släng av adhd, så tänker jag inte påstå att jag och andra har bipolära tendenser. Men många verkar ha liknande symptom som gäller för bipolaritet – starka toppar och dalar. Just nu har jag en kraftig dal, men jag vet att det snart går över och jag kan sköta mitt jobb och klara av vardagslivet, även om det starkt bär emot. Jag gör bara det jag måste. När det vänder och så småningom blir en topp så upplever jag starka känslor av att vara nästan oövervinnerlig. Jag tror många har det precis så här. Det går upp och det går ner i en evig cykel, men olika djupt och högt.

På senare tid har jag upptäckt hur mycket som styrs av de humörsvängningarna. Hur man ser på sin fru, sina barn, sitt jobb, sina vänner. Skrivandet är inte särskilt kul i en dal, men fantastiskt vid en topp. När man är i en topp är allt och alla fantastiska, medan det och de kan upplevas som energislukande och irriterande vid en dal. Samma människor och samma saker. Till och med samma musik känns annorlunda. Vid en dal vill jag bara ha tyst, ingen musik alls. För mig är det också vid dalar som idiotiska beslut fattats och vänskaper och relationer brutits. Vid toppar lyckas jag med allt, jag har ‘flow’. Men jag tror inte på flow, eller på inspiration. Inte heller på att det finns energislukare eller otur. Jag tror att allt handlar om hur jag tar in och hanterar min omgivning. Varför skulle annars allt fungera när jag är på topp? När jag är på topp kan jag ha överseende med nästan allt och alla. Det är så lätt att förstå och sätta sig in. I en dal är toleransnivån nästan noll och jag är som de tre aporna: vill inte se, höra eller förklara, bara vara i fred.

När jag befinner mig i en dal brukar jag äta skräpmat och slötitta på tv i timmar i sträck, trots att jag egentligen inte vill. Igår tittade jag på en usel film och flera avsnitt av en serie som jag redan sett och det slukade massor av min kraft och lust. Jag har funderat mycket på hur jag ska hantera svängningarna och har kommit fram till en strategi som jag tror på. Jag ska eliminera mycket av det i min omgivning som alltid tar energi från mig och underlätta för det som lyfter mig. Det innebär att vi säger upp alla tv-kanaler utom de marksända och att jag avslutar mitt användande av facebook. Istället ska jag köpa de böcker jag länge längtat efter att få läsa och skaffa en riktigt bra mixer så att jag kan göra riktigt goda och nyttiga smoothies. Jag ska också se till att alltid ha smaskiga saker hemma som också är nyttiga, såsom nötter och frukt. Sen ska vi njuta av solnedgången varje kväll (som solen är framme) och åka ner till havet varje helg (som vädret är ok). Maximera det som lyfter upp och minimera det som bryter ner. Det innebär inte att toppar och dalar försvinner. Jag hoppas inte det i alla fall, men förhoppningsvis kan de bli betydligt enklare att hantera.

Free your mind!

 

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑