Kategori: Okategoriserade (sida 1 av 5)

Att skriva en bok – del 5 Hjälp!

Under arbetet med romanen Så ta nu mina händer fick jag hjälp av flera personer för att förbättra berättelsen och språket, men också mitt skrivande generellt. Ofta behöver man hjälp i olika skeden och på olika nivåer för att man effektivt ska kunna utvecklas i hantverket och för att romanen ska bli så bra som möjligt, förhoppningsvis antas av ett förlag och så småningom uppskattas av många läsare. Några av de som kan vara involverade och påverka både skrivprocessen och det färdiga resultatet är lektörer, redaktörer, skrivcoacher, korrekturläsare och så kallade betaläsare (eller testläsare).

En lektör är en professionell läsare som går igenom din text, ger råd och tips för att texten ska bli bättre och tar betalt för det. Ett lektörsutlåtande ska gå igenom texten i olika perspektiv och tydliggöra manusets styrkor och svagheter. Det viktiga är att det sker på många plan, från den övergripande idén, själva storyn, ned på språknivå. Det leder inte sällan till stora omarbetningar av texten. I arbetet med Så ta nu mina händer fick jag hjälp av Ann Ljungberg i tidigt skede, i samband med en skrivkurs i New York, som jag skrev om i Att skriva en bok – del 3. Eftersom jag inte hade särskilt mycket textmaterial framme då, så fokuserade hon istället på hur jag kunde arbeta med att bygga upp trovärdiga karaktärer och att planera mitt skrivande. När jag trodde att jag i princip var klar anlitade jag Joanna Björkqvist som fick mig att inse att jag ännu hade en lång resa innan romanen var redo att klättra uppför de höga förlagsmurarna. Du kan läsa mer om det i Anlita lektör eller inte?

Skillnaden mellan en lektör och en skrivcoach är att den senare, utöver det som även lektören gör, löpande följer med under skrivprocessen som en personlig tränare, inspirerar, hjälper till vid skrivkramp och när man är helt ute och cyklar. Det kan alltså vara en och samma person, men det måste givetvis inte vara så. Jag har själv ännu inte tagit hjälp av någon skrivcoach.

Testläsaren är vanligtvis den första som läser din text, förutom du själv förstås. Det är ofta någon eller några närstående, en författarkollega eller en skrivgrupp där deltagarna samarbetar och hjälper varandra. Testläsaren går sällan på djupet, men är många gånger viktig som representant för framtida potentiella läsare, varför det är nödvändigt att välja personer som gillar den genre du skriver i. Det är bra att ge testläsaren tydliga instruktioner för vad den ska uppmärksamma när den läser och vilka kommentarer du vill ha. Jag tycker att det är bra om testläsaren ringar in textdelar med kommentarerna ”här förstår jag inte”, ”här blir det segt/tråkigt/pratigt…” och ”här fungerar det inte”, men utan att ge svar på varför. På så sätt kan du tidigt få hjälp att identifiera logiska luckor och när berättelsen fastnar. Ge inte testläsaren ett färdigt manus, utan leverera mindre delar efterhand, exempelvis några kapitel i taget. Då kan du få respons snabbare och har lättare att få dina vänner att ställa upp.

Korrekturläsaren gör en genomgång av språkriktighet, feltryckta tangenter och konsekvensproblem i din text och kommer därför in i ett sent skede. Jag gjorde korrekturläsningen i huvudsak själv, men fick god hjälp av lektör och av min fru, som har tvingats utstå mycket under arbetet med boken. Det är bra att göra korrektur både innan du skickar iväg materialet till förlag och självklart innan boken går i tryck. Vid det senare tillfället får man ofta hjälp av förlaget.

lc

Om du är debutant så kommer redaktören in relativt sent eftersom det är en person som är anställd på förlaget. Eftersom förlaget redan har antagit ditt manus när du kommer i kontakt med en redaktör, så är risken mindre att deras arbete leder till stora förändringar. Redaktören kan framgent även bli din lektör om du skriver fler böcker och fortsätter samarbeta med samma förlag. Nästa steg inför utgivningen av Så ta nu mina händer kommer att bli att arbeta tillsammans med en redaktör på L.C. Förlag, vilket ska bli mycket spännande.

Boken är i slutfasen av att bli en färdig produkt, vilket inte innebär att arbetet är över. Att vara författare innebär inte bara att skriva berättelser, utan lika mycket handlar det om att paketera, marknadsföra och sälja dem. Det kommer jag att återkomma till längre fram. I del 6 kommer jag istället att berätta om att skriva bok nummer två och att se längre framåt.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 4 Synopsis

När jag tog de första stapplande stegen med att skriva min första roman Så ta nu mina händer, visste jag knappt vad en synopsis var. Jag hade arbetat med synopsis lite inom teater och ljussättning på åttiotalet, men jag visste inte att det är ett viktigt verktyg också när man skriver romaner. En synopsis (fungerar även med ett enligt SAOL) är ett ramverk, ett skelett, en sammanfattning. Det finns givetvis ingen regel för att du måste skriva en synopsis för din story eller hur, men för mig blev arbetet enormt mycket lättare när jag väl testade att göra det första gången. Jag skulle vilja beskriva det som att det var först då som min roman började få en kropp, en helhet.

Min första synopsis var inte särskilt bra. Jag insåg då att berättelsen inte alls hängde ihop. Hur jag än vände och vred på berättelsen så blev den osammanhängande, ointressant eller osannolik på fel sätt. Det enda jag egentligen hade var en person och inte ens han kändes särskilt trovärdig. Jag var tvungen att börja med honom, Mikael. Vem var han; var kom han från; hur växte han upp; vilka personer, händelser och vändpunkter i livet formade honom; vad gör han nu; vad driver honom; vem är han? Jag behövde svara på de frågorna innan jag kunde gå vidare. I arbetet med Mikael föddes hans mor Ann-Louise. I början hade han en syster, men jag behövde ta bort henne ur storyn. Han var ett ensambarn, åtminstone till synes. Hans toffel till far fick plötsligt liv. Så småningom hade jag en hel ensemble att arbeta med. Alla kanske inte skulle få plats till slut och säkert skulle några nya komma till, men det var något att börja med. På sätt och vis blev detta min första del i skelettet. Nu kunde jag arbeta vidare.

Jag minns att jag googlade på synopsis och hittade en del tips på hur andra författare arbetar. Ett vanligt sätt är att göra en innehållsförteckning med tillfälliga kapitelrubriker och sen sammanfatta varje kapitel med några rader. Någon författare begränsade det till högst fem meningar, någon till två rader. Jag prövade den metoden och den hjälpte något. Efter en del experimenterande och många synopsis i den digitala papperskorgen har jag kommit fram till en metod som jag gillar. Det är en kombination av kapitelsynopsis, kronologisk synopsis och karaktärsynopsis.

Kapitelsynopsis är precis det jag beskrev innan. Den ändrar jag ofta under arbetet med romanen och återkommer till den hela tiden, ifrågasätter kapitlen och innehållet, skriver om, flyttar och så vidare. Det är mitt mest levande arbetsredskap. Principen för karaktärssynopsis har jag också redan varit inne på. De är lite olika för de olika personerna, beroende på hur mycket jag behöver veta om dem för att förstå deras roller och drivkrafter i berättelsen. I bilden nedan beskriver jag Mikaels mor som psykopat och sadist. I Mikaelperspektivet är hon det, men i hennes karaktärsbeskrivning är det betydligt mer nyanserat eftersom jag där ser det ur hennes perspektiv, för att försöka förstå vem hon var och är.

namnlost-2

Utdrag ur karaktärsbeskrivning av Mikael. Något modifierad här för att inte avslöja för mycket.

namnlost-2namnlost-2Den kronologiska delen är helt enkelt en tidsaxel. Jag väljer när jag vill att den ska starta, oftast långt innan själva berättelsen börjar. I Så ta nu mina händer börjar den när Mikaels mor är fyra år. Den delen lade jag till mycket sent och kom till slut att bli en viktig del i berättelsen. Tidsaxeln är alltså också levande, men det är mer sällan jag ändrar i den. Den innehåller också alla viktiga datum, när personer föds, dör, börjar skolan, när någon flyttar, när de viktiga vändpunkterna i romanen sker. Jag fyller efterhand på med allt jag tycker är relevant. Utan min tidsaxel skulle jag tappa bort mig helt.

Att skriva synopsis kan vara ett bra sätt att överhuvudtaget komma igång att skriva. Jag skriver inte längre alltid i kapitelordning. Om jag plötsligt behöver gräva djupare i en karaktär eller göra mer efterforskningar i ett kapitel, men inte just för tillfället, brukar jag ofta tillfälligt hoppa till en helt annan del i romanen. När jag har min synopsis kan jag enkelt göra det utan att tappa bort mig. Känner jag mig trött eller okoncentrerad kan jag skriva de delar jag har mest lust med just nu, eller så ser jag över mina synopsis. Att använda synopsis (ett ord jag använt på tok för många gånger i detta inlägg) gör det helt enkelt roligare och friare att skriva.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 3 Kurser

Min första roman Så ta nu mina händer kommer att publiceras på L.C. förlag. Här är den tredje delen om min resa dit. Dela gärna i sociala medier om du vill.

Det tog ett par år innan jag bestämde mig för att låta min första roman (som egentligen var tänkt som min högst privata och personliga utbildning att skriva fiktion) pröva sina vingar och låta sig läsas och kritiseras av andra än mig själv. Hugaligen, hade antagligen min farmor sagt. Uppmuntrande ord från människor jag litar på har förstås betytt mycket, men framför allt har min självförtroende stärkts av de kurser och workshoppar jag gått.

Sommaren 2013 fick jag en skrivarkurs i födelsedagspresent av min fru. Det var fem dagar i oktober med Ann Ljungberg och den skulle hållas i New York. Helt fantastiskt! I gåvan ingick även personlig coachning, som jag skrev om i det förra blogginlägget. Förutom Ann var vi åtta författare med mycket varierad skriverfarenhet, allt från rookies till författare med två utgivna romaner. Det finns mycket att skriva om veckan i NY, men om jag håller mig till ämnet så var det en fantastisk start på den satsning jag sen valde att göra – att skriva min första roman och försöka få den utgiven. Upplägget var smart. Vi träffades tre timmar dagligen och utförde övningar i struktur, fördjupning av karaktärer, perspektiv, tempus, gestaltning och en del annat. Varje dag fick vi läxor att arbeta med under dygnets övriga timmar, som vi läste upp dagen efter och gav varandra konstruktiv feedback.

Jag har gått fler kurser för Ann med ungefär samma upplägg som för mig fungerat som vitamininjektioner i skrivandet, utom vid ett tillfälle, då tajmingen var katastrofal både för mig personligen och för var jag befann mig i processen med nästa roman. Kursen var lika bra som vanligt, men jag lärde mig att jag behöver välja rätt tidpunkter för att en kurs ska kicka till skrivprocessen uppåt. För mig är det framför allt i början av ett nytt projekt och om jag känner att jag kört fast. När jag är inne i en produktiv fas där berättelsen nästan flyter på av sig själv, så kan en kurs eller workshop nästan ge motsatt effekt.

thaiboxning

Thaiboxning på skrivarkurs på Koh Lanta.

Bara några månader efter veckan i NY åkte familjen till Koh Lanta i Thailand i tre månader. Det var en blandning av semester och arbete på distans. När vi planerade resan upptäckte jag att Camilla Lebert Hirvi anordnade en lite udda skrivkurs på Koh Lanta med Alexandra Pascalidou som ledare. Det var en veckas skrivande kombinerat med fysiska aktiviteter, såsom yoga, thaiboxning, showdans och promenader. Vi startade alltid med ett fysiskt pass för att kicka igång endorfiner och rensa hjärnan. Alexandra är en naturkraft som man får energi från bara genom att vara i hennes närhet. Förutom att jag boosta självförtroendet till ytterligare en nivå, anammade jag hennes metod efter mitt eget behov. När jag kör fast i skrivandet, eller tappar lusten, så tar jag en timmes snabb promenad och fortsätter därefter direkt att skriva. Det fungerar varje gång.

Det finns minst tre bra skäl att åka på en kurs eller workshop för att skriva. Det kan ge kickar för självförtroendet och för din skrivprocess; det kan fördjupa dina kunskaper och färdigheter hur du arbetar med språk och ord, hur du lägger upp en skrivprocess som passar dig och hur du får din berättelse trovärdig och intressant; det kan ge dig ett användbart och trevligt kontaktnät (kom ihåg bara att ge minst lika mycket som du får). Det är ganska kostsamt att åka på kurser utomlands, men det finns en mängd kurser och författarträffar på betydligt närmare håll och även distanskurser som arrangeras av högskolor, folkhögskolor och studieförbund. Om man vill komma igång, men inte vet riktigt hur, eller om man har kört fast kan en kurs, en skrivworkshop eller något liknande, bli skillnaden för ditt fortsatta skrivande.

I nästa del återkommer jag till arbetet med Så ta nu mina händer och det kommer att handla en del om att skriva synopsis.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 2 Början

Jag minns inte längre varför jag bestämde mig för att börja skriva fiktion. För 25 år sen var jag medförfattare till en fackbok om ekologisk stadsutveckling och ett drygt decennium senare gav jag själv ut en bok om innovativt ekobyggande. Då hade jag ingen som helst tanke på att skriva romaner. Jag tror det bara var en outgrundlig lust att testa som smugit sig på och blivit tillräckligt stark för att jag skulle börja.

De första embryon jag har kvar i min dator är skrivna våren 2012. Det började med en nyfikenhet om en man, som redan något år innan skrivstarten dykt upp i mina tankar. Till en början hade han inget namn, men så småningom gav jag honom arbetsnamnet Mikael, efter en man jag mött, som inte var särskilt lik min tankekaraktär, men som hade ett öde som fascinerade och inspirerade mig. Jag bakade ihop honom med iakttagelser jag gjorde av andra män i min omgivning. Min Mikael hade en tuff och kärlekslös uppväxt, vilsen i själen, men med ett hårt skal som han byggt upp med åren. Det var lite klyschigt, men det var så det började. Jag behövde en person som var komplex, men som ändå var enkel att sätta mig in i och förstå. Det låter lite som en efterkonstruktion, men jag minns att jag resonerade så med mig själv. Jag ville dessutom ha en manlig huvudperson för jag trodde att det skulle vara så mycket enklare då jag själv är man. Jag kunde aldrig ana hur fel jag hade.

Jag hade inga kunskapsgrunder att stå på utan började med att skriva korta scener som inte nödvändigtvis hängde ihop med varandra. Den första scen jag lyckades knåpa ihop utspelade sig på ett tåg där Mikael och hans syster var på väg till deras mors begravning. Jag försökte mig på att skriva dialog för första gången i mitt liv. Det kändes svårt och konstigt. Vad säger man egentligen när man pratar med sin syster? Ska man använda talspråk och kan man skriva på dialekt? Jag hade ingen aning, men började läsa böcker för att se hur andra hade gjort. Plötsligt läste jag romaner på ett helt annat sätt än jag gjort tidigare, mer analyserande. Mikael hamnade på olika sätt i Göteborg, Stockholm och en stad i norra Italien, utan någon egentlig anledning, men det gjorde ingenting. Jag ville pröva mig fram och fundera ut vem han var, vad som drev honom och hur han tänkte och reagerade på saker och ting. Det blev som korta osammanhängande noveller. Jag tog ofta långa pauser från skrivandet, men återkom ändå till Mikaels värld.

I oktober 2013 gick jag en skrivarkurs för Ann Ljungberg i New York. Jag fick det i födelsedagspresent av min fru och det ingick även personlig coachning, där jag i förväg skulle skicka in material till Ann för att senare få feedback på plats. Vid den tidpunkten hade jag skrivit ungefär 120 sidor text. Innan jag skickade iväg något så läste jag igenom allt och insåg till min fasa att det mesta jag skrivit var katastrofalt dåligt. Det var inte bara osammanhängande, utan även språkligt torftigt. Jag hade innan kursen inte haft någon tanke på att arbetet med Mikael skulle resultera i en färdig roman. För mig hade det mest handlat om att lära mig att skriva, att arbeta med miljöbeskrivningar, dialoger, smaka på ord och formuleringar, skriva någon annans tankar, någon annans upplevelser. Jag fick nästan panik. Nu var det på riktigt. Någon annan skulle läsa det jag skrivit. Det slutade med att jag sparade knappt tjugo sidor, som jag tyckte höll en någorlunda hyfsad läskvalitet. Resten slängde jag. Som en parentes kan jag redan nu avslöja att ingen av det tjugo sidor jag skickade till Ann finns kvar i boken.

Innan jag går vidare tänkte jag sammanfatta den första tiden fram till kursen i New York. Det började med en lust att skriva. Utgångspunkten var en person som jag hittat på (inspirerad av män jag mött) och som jag var fascinerad av. Till en början skrev jag bara när jag hade skrivlust, men så småningom behövde jag inte invänta inspiration då lusten kom när jag satte mig och körde igång. Jag prövade mig fram utan krav på resultat. Så småningom läste jag igenom mina texter och slängde det jag tyckte var dåligt. Sen gick jag en skrivkurs och en till och en till …

Jag tror den här första tiden var en viktig skola för mitt skrivande. Jag hade redan innan lärt mig att ge och ta kritik under min utbildning till arkitekt, där det ingick som en viktig del. Nu tvingades jag att ge mig själv konstruktiv kritik och försöka analysera det jag skrev. Inte helt enkelt, men lärorikt. När man börjar skriva så blir det mesta man gör riktigt dåligt, men det är helt i sin ordning. Man måste våga skriva, kasta, skriva om, börja om, tänka om, men också pröva till synes märkliga, oväntade och kanske till och med korkade idéer. Berättelsen om Mikael bygger till stor del på många omtag och knäppa tankesprång.

Nästa gång kommer jag att berätta lite om några skrivkurser jag gått och därefter fortsätter jag om hur Så ta nu mina händer alltmer tog form.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 1

Vad har jag att komma med, som ännu inte fått en roman utgiven på ett förlag? Ja, det är förstås en bra fråga. Har jag något att komma med, en rookie?

Jag har nyligen skrivit ett avtal med L.C förlag om utgivning av min första roman Så ta nu mina händer. Det har som för de allra flesta författare (och kanske särskilt för debutanter) varit en inte helt smärtfri eller rätlinjig resa. Nåväl, jag är inte helt och hållet en nybörjare när det kommer till att skriva. Det ingår mycket skrivande i mitt andra jobb som arkitekt och samhällsplanerare, två fackböcker har jag skrivit och ett drygt dussin noveller har blivit utgivna i olika antologier. Men jag har inte tidigare givit ut en hel roman.

Det fanns från början inget mål att ge ut Så ta nu mina händer. Jag såg den snarare som en skola för det som senare förhoppningsvis skulle bli min första bok. Därför har framväxten av historien om Mikael varit rätt märklig. Jag tänkte ägna några blogginlägg att berätta om min skrivprocess och hur berättelsen efter hand landade i att jag till slut bestämde mig för att låta den pröva sina vingar fullt ut. Om du vill får du gärna hänga med.

Free your mind!

Och livet rullar på

Jag brukar bli upprymd, glad och rörd när jag hör om människor som gör viktiga saker. Sådant som betyder något för andra, för samhället, för mänskligheten, för naturen, för nästan vad som helst som kan anses vara bra i vid bemärkelse och i all sin otydlighet. Samtidigt blir jag lika ofta nedstämd, uppgiven och ibland till och med deprimerad. Inte för att saker och ting i världen är orättvisa och illa ställt med, utan enbart för att jag själv inte finns med där i den goda kampen. Glädjen övergår inte sällan i en självömkande och självanklagande känsla. Varför står inte jag där på barrikaderna?

Det finns förstås hur många förklaringar som helst och de har varierat över tid: för ung, för rädd, måste studera klart, har barn att försörja, har dyra lån som måste betalas, har inte tid, mår inte bra, hinner inte idag… Även om jag aldrig uttalat dem så hör jag mig tänka förklaringarna varje gång jag hamnar i känslan. Sen rullar livet på. Arbetsnarkomani blir en bra diagnos att gömma sig bakom. Depression blir också bra och behov att hitta sig själv. Det rullar vidare. Nu måste vi renovera köket, vinterkonservera båten, resa till Medelhavet, byta bil, nya jobbprojekt. Livet rullar vidare.

Drömmen om att bli en superhjälte och att ”rädda världen” som man hade när man var barn försvinner inte när man blir äldre. Den blir bara grumligare och dimman runt den allt tätare. Så ibland skingras molnen och bilden blir glasklar. Som idag när jag var på ett samtal mellan Alexandra Pascalidou (denna naturkraft), Naser Ferozi, Ulrika Andersson och Ellinor Hermansson om flyktingfängelser i Sverige. Ulrika och Ellinor har skrivit en bok om flyktingfängelser, platser i Sverige där människor fängslas utan att ha begått något brott. De har varit där, intervjuat, hållit skrivworkshoppar för att samla in de förvarades berättelser. Naser är en av dem, som flydde från Afghanistan med drömmar om fred, frihet och demokrati. Istället hamnade han i ett flyktingfängelse i Åstorp, Skåne. Efter en tid lyckades han fly därifrån. Det har nu gått tre år sen han kom till Sverige. Han har egen bostad, fast jobb och stod idag på scenen på Bokmässan för att berätta sin historia, på svenska.

flyktingfangelser

Jag lyssnade på deras berättelser, deras engagemang. De gör skillnad, de lämnar alla spår av godhet och förändrar världen till något som är lite bättre. Jag ville vara en del av dem, en av dem som gör världen bättre.

Nu ska jag snart äta middag med förlaget som ska ge ut min debutroman. Det ska bli riktigt härligt, både middagen och bokutgivningen. Sen tar jag tåget hem, somnar och vaknar upp till söndagen den 25 september – en av mina döttrars födelsedag. Det går en dag till och sen är det en ny dag på jobbet. Livet rullar på. Sen dör vi.

Alla har en skyldighet att vara lyckliga

Jag såg en film nyss – Hector and the search for happiness. Den var söt, med duktiga skådespelare, bra manus, om än lite tillrättalagd. Det var några saker som fastnade, som klister, eller tjära. Som en parentes innan jag går in på det vill jag bara säga … lycka har sällan varit något positivt. Lycka kan vara tämligen fruktansvärd. Kanske inte lyckan i sig, men sökandet efter den, smärtan att inte veta vad det är, vad det innebär, misstagen man gör när man gör fel val, trots att man gör det för att man vill vara, vill bli … lycklig.

Lycka kan inte hittas. Den är inte som ett lotteri där man plötsligt vinner. Den finns inte i de löften som ges av människor som påstår sig sitta inne med svar. De har för övrigt inga svar, bara fler frågor, eftersom de själva fortfarande söker. De har bara lyckats hitta vägar att tjäna pengar på sitt eget sökande. Inget fel i det, men de har inte svaren. De har sina erfarenheter, sina tankar och funderingar, sin kamp, sina sorger, sina stunder av glädje. Att söka efter lycka är som att leta efter ett stycke luft på västkusten när det stormar, ösregnar och åskar.

Om du liksom jag tycker om att laga mat och gör det ofta, så har du kanske upplevt det där ögonblicket när dina luktreceptorer förnimmer en doft, bara ett ögonblick, sen är den borta. Du försöker förtvivlat leta i ditt minne och vet att du har känt den innan, att du vet vad det är, men du kan inte komma på det. Så försvinner det korta minnet av ögonblicket som varade nyss. Doften som du nästan kom på vad det var, men inte fann minnet, ordet. Den är som lycka. Den kan kännas som om den ibland finns där, inom räckhåll. Så kommer en liten virvelvind och drar den bort. Du kan nästan se den vinka, som om den ville bli funnen.

Vid ett tillfälle, jag var kanske 17, satt jag på bussen till skolan. Det var en mil att åka varje dag och jag satt alltid för mig själv. Jag tyckte om att vara i fred med mina tankar. Även om jag annars hade svårt att trivas i mitt eget sällskap, så trivdes jag med mina tankar. Jag minns inte vilken veckodag det var, men det var definitivt på morgonen, sannolikt runt åttatiden. Jag kommer ihåg att jag satt och tänkte på hur livet och allt hängde samman, precis som i Liftarens guide till galaxen, även om jag ännu inte hade läst den då. Plötsligt kom jag på hur allt hängde ihop. Det var redan kända resonemang om mikro- och makrokosmos som jag hade hört och läst, men det var något mer. Det var den nyckel som saknades för att allt skulle falla på plats helt och fullt. Eller snarare en glimt av nyckeln, eller doften av den. En svag förnimmelse. Så blåste det till, en liten virvelvind i mina tankar. Jag såg nyckeln vinka till mig genom bussens smutsiga, immiga fönster. Sen var den borta.

Jag hade förstås inte kommit på något exceptionellt. Det fanns givetvis ingen nyckel. Jag vet inte vad det var och det kom aldrig tillbaka. Jag minns besvikelsen över att nästan ha det i min hand, ett stycke luft. En inte speciellt smart kille, som inte visste särskilt mycket om livet, som mestadels var rädd och ensam, hade begåvats med den viktigaste insikten och kunskapen i världen … och tappat bort den. Det var verkligen fruktansvärt. Det jag inte förstod då var att det jag egentligen känt, det jag faktiskt upplevt, var lycka. Det var för ett ögonblick en euforisk känsla av att vara en del av något, att vara någon. Kalla det närvaro, kärlek eller vad du vill. I filmen sägs just det, att lycka är något som sveper förbi när du som minst anar det och när du inte söker. Det är som en smekning eller en väldoftande andedräkt hos någon som går förbi.

Hector besöker en munk som får honom att förstå att alla har en skyldighet att vara lyckliga. Men hur blir man då lycklig om man inte kan hitta lyckan, om du inte kan söka upp den? Svaret finns förstås i frågan, lika mycket som det inte finns något svar. Sök inte lycka! Men när tillfället kommer, när du står där och delar basilikablad eller skär en nyplockad tomat i skivor, andas in doften av den, håll kvar känslan och glädjen av att du får uppleva den, även om det bara är för ett flyktigt ögonblick och vinka skrattande tillbaka när den försvinner bort i vinden.

Svarta hål

Ett svart hål är en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljuset, kan ta sig därifrån. Det som kommer in innanför det svarta hålets händelsehorisont förblir där och kan aldrig komma ut igen.

Tänk så mycket man kan läsa in i den definitionen. Har du varit djupt deprimerad, inne i ditt eget svarta hål, så förstår du precis. Det är som om ingenting kan tränga ut och allt som kommer innanför slukas upp av allt det svarta. Det är den totala förintelsen av allt du är, upplösningen av jaget, ett slags kontradiktion till cogito ergo sum – jag tänker, men finns inte. För visst tänker man, hela tiden. Ord och meningar överbelastar dina synapser och inte sällan orsakar det en mental kortslutning, då allt plötsligt inte längre är svart, utan transparent, som en såpbubbla, fast ogenomtränglig. Det som i alla år spelats i ultrarapid går på repeat i allt långsammare tempo och dina synapser har ännu inte saktat ner.

När jag söker på svarta hål slås jag av att nästan alla bilder är vackra, inte sällan i regnbågsfärger eller som eld med varma nyanser och effektfull dramatik.

Screen-Shot-2015-04-20-at-08.33.59

Så ser inte mina svarta hål ut. De är grå och alltid fulla av lerigt regn eller snöslask. Det är smutsigt, kallt och luktar metalliskt. Om de svarta hålen vore som på bilden ovan, så hade de kanske till och med känts välkomna, som en varm, omhuldande famn. Som en vän, en bror, någon att lita på, att anförtro sig till, en känsla av hopp.

1975 upptäckte Stephen Hawking att svarta hål kan utstråla värmestrålning, fast extremt långsamt. På min fyrtioförsta födelsedag föreslog Hawking dessutom att svarta hål till slut sänder ut information om vad de dragit in i sitt inre, och ändrade sin tidigare modell om att inget kan ta sig ut. Om jag hade varit mer uppmärksam på naturvetenskapliga nyheter hade då min fyrtioförsta, de kommande födelsedagarna och alla dagar däremellan sett annorlunda ut. Antagligen inte. Oavsett vilket så är det där jag är nu, i apans år. Det uppfinningsrika, kreativa, men också uthålliga och nöjda djuret i den kinesiska zodiaken. Samtidigt är nog apor precis som vi – avundsjuka, sårbara, lättpåverkade varelser med bräcklig självkänsla och färgade solglasögon. Det vet bara inte om det – precis som vi.

Det kan alltså sippra ut information, utanför händelsehorisonten. Tack Stephen, det räcker långt för mig.

Den du borde frukta

IngridElfberg_DenDuBordeFrukta_framsidaDen tredje psykologiska thrillern Den du borde frukta av Ingrid Elfberg (Bokfabriken) är en behaglig utveckling av författaren. Handlingen utspelar sig i Elfbergs egen hemstad Göteborg och inleds med att en välkänd företagare hittas flytande (mördad) i Göta Älv. Hans exklusiva lägenhet är tömd på värdefulla föremål, men den ser till en början ändå orörd ut.

Vi möter också den snart femtioåriga Zora som i ett enda slag får sparken både från jobb, pojkvän och lägenhet i Stockholm. Arbets- och bostadslös åker hon till sin bror utanför Göteborg där hon får tillfälligt husrum.

Det jag tycker är särskilt intressant med Den du borde frukta är hur författaren leder in mig i två parallellberättelser, där jag länge inte vet om de kommer att vävas samman mer än att Zoras bror är polis och deltar i utredningen av det inledande mordet. De löper som två tydliga skidspår, men utan kopplingar. Så småningom dras även Zora in i en allt märkligare värld i ett möte med en man som hon funnit via en dejtingsajt. Det är just nätdejting som är bokens röda tråd och det som till slut också binder samman berättelserna.

Man anar en kvinnlig skurk i bakgrunden och Elfberg bjuder på återkommande kursiva glimtar ur hennes tankar. Det är ett genialiskt drag eftersom de inte bara är störande, obegripliga inspel, som det ofta är i andra romaner som använder samma grepp, utan tydligt, starkt och framåtdrivande. För min del hade det kunnat finnas mer av det i boken.

En rolig detalj, som författaren bjuder sina trogna läsare på, är att man perifert återfinner karaktärer från hennes förra roman Tills döden skiljer oss åt.

Elfberg lägger ner mycket möda på research och det märks. Vi får starka karaktärsbeskrivningar, miljöer som doftar, smakar och känns och gestaltningar av hög klass i Den du borde frukta. Det är en bok som jag gärna sett som en del i en serie eftersom jag kommer på mig att sakna både Zora och inspektör Torbjörn Stark. Jag ser med spänning och nyfikenhet fram emot nästa roman.

Valet

valetJag har läst romanen Valet av Elisabeth Akteus Rex (Ordberoende förlag). Den har beskrivits som en erotisk version av Sliding doors, men med tre alternativa slut. Till en början retade jag mig en del på att det erotiska enbart var så fysiskt och nästan porrigt utan att det egentligen tillförde berättelsen något kopplat till just det. Så småningom kom jag på mig att bli alltmer berörd (grät högljutt på tåget när hon ringde sin mor) och tagen av berättelsen om Sara och Kim (ett könsneutralt namn, som här är en tämligen maskulin man). Det erotiska är för mig underordnat i något som egentligen handlar om kommunikation, eller snarare brist på. Författarens skildring av hur de ständigt lyckas missförstå och feltolka varandra är både riktigt bra och gripande. Jag tycker det är synd att hon inte grävt ännu djupare i det. De erotiska inslagen är många och förstärker oftast bilden av deras oförmåga att kommunicera. Jag är inte helt säker på om det var författarens avsikt, men det spelar ju ingen roll. 

Som nästan alltid finns det saker som jag fastnar i, sånt som skaver. Sara går en kurs där hon får djupa insikter om sig själv. I den sista slutversionen påverkar de insikterna hennes val, men så småningom verkar hon helt glömma bort sina nya insikter och hon förändras på ett sätt som säkert är realistiskt, men inte så trovärdigt för hennes karaktär. Kim är både fördomsfull, fyrkantig, sexfixerad, kärleksfull och tänkande på ett sätt som jag inte riktigt får ihop. Det babblas även en hel del i huvudpersonernas tankar, vilket ibland blir upprepande och tråkigt. Jag får då associationer till hur jag själv tänkte och resonerade med mig själv när jag var en mycket omogen 20-åring (Sara och Kim är 35). Nu slut på gnället.

Jag gillar konceptet. Akteus Rex har lyckats balansera och förpacka tre olika slut på ett bra sätt. Jag måste säga att jag var skeptisk innan. Hon har tidigare gett ut tre thrillers och en underbart underhållande och nyttig gestaltningsbibel. Det märks att det är författarens första bok i genren, men här finns helt klart potential till stark utveckling. Saknaden av större djup balanseras av att Sara är en intressant och komplex person att följa. Trots att jag själv är man har jag betydligt lättare att förstå och acceptera henne som karaktär och hennes val än hennes älskare Kim. Klart läsvärd.

Äldre inlägg

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑