Kategori: Okategoriserade (sida 2 av 5)

Deep blue sea

Deep blue sea är en feelgoodnovell som jag skrev 2014. Den har publicerats i novellsamlingen Över en fika, från Ariton förlag.

– – –

I nästan fem år hade Mona suttit vid samma bord mellan klockan ett och fem och betraktat sin omgivning. Det hade inte börjat så bra. Den trettionde april tjugohundrafem hade hon arbetat sin sista dag som administratör på Universal Lab i Märsta. En lång tids skandaler med mutor och fantasifull hantering av företagets bokföring slutade med en lika skandalös konkurs. Kvällstidningarna skrev i veckor om hur ägarna plockat ut pengar ur företaget och flyttat dem till bankkonton i länder där de kunde föra en mer dold tillvaro. Mona visste inte vad som vad sant eller inte, men hon hade blivit upprörd över det hon läst i tidningarna, även om hon inte förstått ens hälften. Hennes kolleger hade blivit arga och hennes förre man hade öst sin galla över ägare och chefer i största allmänhet. I själva verket hade Mona tyckt att det var skönt att bli tvingad att sluta. Hon hade velat ta det steget i flera år, men hon hade jobbat där i nästan tjugo år och trodde inte att hon skulle kunna få något annat jobb. Självkänslan saknades helt för att det skulle bli av. Och vad skulle hon göra istället, om hon inte fick jobb någon annanstans som administratör? Mycket hade förändrats sen dess.

Kaffet var verkligen gott här. Det var en blandning av bönorna Arabica och Robusta som var perfekt. Det hade caféets barista Linda lärt henne. Men det var inte bara blandningen utan också hur bönorna förvarats och rostats. Sen var det oerhört viktigt att espressomaskinen och alla dess delar var rena. Gammalt ingrott kaffe kunde förstöra de mest perfekta bönorna. Och så sist men inte minst förstås – hantverket. Alla baristor vill givetvis låta påskina att deras insats är avgörande för hur kaffet smakar. Mona tyckte framför allt den skillnaden märktes mest på den skummade mjölken. Hon ville ha den tjockt skummig med mycket små luftbubblor, annars kändes det mest som disklödder.

Hon tittade bort mot det runda bordet som stod som en pendang till det bord hon själv satt vid bortanför andra änden av disken. Det var ett betydligt större bord och ofta satt där stora sällskap av unga människor, mestadels unga kvinnor, som hellre verkade vilja ta en kaffe latte istället för skolmatsalens lunch. De konverserade alltid oavbrutet om allt och ingenting. Det förvånade henne att de inte alls bara pratade om ytliga saker, som hon trott innan. Ofta dök det upp diskussioner om riksdagsvalet, om gudstro och om att driva eget företag. Mer sällan var det snack om killar, smink och musik, även om det också förekom. Där satt en ensam kvinna i hennes egen ålder. Hon tittade tillbaka och vände inte bort blicken. Det var inte direkt obehagligt, men väldigt ovant. Mona försökte hålla kvar sin egen blick och log. Kvinnan verkade trevlig och hade ett leende ansikte. De nickade båda mot varandra och det blev naturligt att byta blickfång.

När hon skrapade ur den sista skummade mjölken ur den höga koppen bildades ett gnisslande ljud mellan skedens metallkant och porslinet. Det var ett svagt men omisskännligt ljud. Det nästan lät gott. Som när en vass kniv skär genom en saftig vattenmelon, eller när man mosar ner smör i en varm potatis. Det är ljud som låter gott och bådar om njutning. Den sista mjölken var kall, men den hade kvar stänk av stelnad kanel på toppen som gav en underbar blandning av bitterhet och sötma mot tungan och gommen. Mona suckade djupt av välbehag när skedens innehåll skrapades av mot insidan av hennes underläpp.

Den blinde mannen kom in genom dörren. Han kom alltid klockan två, med en nästan skrämmande punktlighet. Flera gånger hade hon tagit fram sin telefon och sett siffrorna slå över till 14:00 i exakt samma ögonblick som dörren öppnades och den vackert gyllengula ledarhunden stack in sin nos i öppningen. När hon för fem år sen började komma hit varje dag hade hon tyckt det varit så underligt att hon bott, gått i skolan och arbetat i Märsta i hela sitt liv, men under de år hon nu suttit på det här caféet i centrum hade inte en enda människa hon kände kommit dit. Hur kom det sig att man kunde befinna sig på en så avgränsad plats i över fyrtio år och kunna så lite om den och de människor som fanns där? Den blinde mannen satte sig vid sitt bord och Linda kom genast fram till honom och tog upp beställningen, trots att hon redan visste vad han ville ha – en köttbullesmörgås med rödbetssallad, en lättöl på flaska utan glas och en kopp svart kaffe, som skulle serveras efteråt för att det inte skulle hinna bli kallt.

Hon hade skrivit om honom och nästan alla de som besökt caféet. Både stamgäster och tillfälliga besökare. De tillfälliga blev mer stereotypa principkaraktärer om de inte utmärkte sig på något sätt, medan de återkommande kunde få ett helt kapitel. Första dagen som arbetslös hade varit fruktansvärd. Bara att säga ordet arbetslös hade varit plågsamt. Hon hade aldrig varit det. Efter det förnedrande besöket på Arbetsförmedlingen, eller Arbetsförnedringen som flera av hennes gamla arbetskamrater kallade det, hade hon ett stort behov av gott kaffe. Café Lindros låg på vägen tillbaka till lägenheten. Ägaren Linda Lindros, som senare visat sig vunnit priser i flera nationella och internationella baristatävlingar, gjorde en gudomlig cappuccino. Mona hade suttit kvar i över en timme och läppjat på den himmelska drycken och ville aldrig att den skulle ta slut. Dagen efter kom hon tillbaka igen och nästa dag och nästa.

Det hade börjat med en liten anteckning på en servett. Det var knappt egentligen meningen, men mannen som suttit två bord bort hade varit så magiskt vacker. En bildskön grekisk gud med en kraftigt markerad haka med några dagars stubb. Den vita kraglösa skjortan hade varit uppknäppt till långt ner på det håriga bröstet och hon kunde till och med se de styva bröstvårtorna på den välvda bröstkorgen. Hon hade kommit på sig själv med att flämta till lite för högt, men det hade inte verkat som om han märkte det. När sen den gamla kvinnan kommit in, som antagligen var Vin:s mor – hon kallade honom så efter skådespelaren Vin Diesel – så hade hon inte kunnat titta längre. Det hade blivit för mycket. En grekisk gud som älskade och tog hand om sin gamla mamma. Hon hade skrivit ’Hihi den mannen vill jag ha’ på den vita servetten med en ögonpenna från Kicks med färgen deep blue sea. Hon hade tittat på det hon skrivit och lett ett snett och något osäkert leende. Nästa dag hade hon tagit med sig en riktig penna, en korsordstidning och ett anteckningsblock.

Det hade inte kommit några jobberbjudanden från Arbetsförnedringen. Hon hade gått ett antal kurser som sades vara meriterande och som skulle hjälpa henne att hitta ett nytt jobb, men de över tvåhundra jobb hon hade sökt den första månaden gav inget resultat. De hade börjat prata om förtidspensionering och omskolning. Vilka märkliga alternativ. Fick man välja eller skulle de välja åt henne? Hon hade inget emot att studera, men hon visste inte vad hon i så fall skulle skola om sig till. Vad mer än administration skulle hon kunna lära sig efter tjugo år som administratör?

Efter två lösta korsordstidningar hade hon inte lust att köpa en till. Hon älskade korsord, men till och med det kunde bli för mycket. Hon hade plockat fram sin anteckningsbok och tittat i den. Den var tom så när som på den vita servetten hon skrivit på ett par veckor tidigare mellan två vita sidor med tunna grå horisontella ränder. Ögonpennans bokstäver hade kletat av sig i en spegelvänd text på en av sidorna. De hade förvridits och smetats ut något, så att det nu såg ut som att det ungefär stod ’aha! live damned it!’ med lite fantasi. Utropstecknen var lite utdragna på bredden och det var lite knorrar på några bokstäver, men i alla fall. Lev för fan! Hon hade tagit pennan och skrivit ’JA FÖR FAN!’ över tre rader med stora bokstäver och breda utropstecken. Hon hade efter det skrivit ner två frågor – ’Vad ska jag göra?’ och ’Vad gör jag här?’ Hon hade senare lagt till ’Vad vill jag egentligen?’ under och suttit tyst en stund och sippat på sin cappuccino. Hon hade så länge hon kunde minnas tyckt att doften av kanel var både avslappnande och livgivande, men där och då hade den blivit som en eld som gjorde hennes sinnen skärpta och hon vaknade till, trots att hon egentligen inte sov.

’Jag ska skriva! Jag sitter här för att jag ska skriva! Jag vill skriva!’ hade hon skrivit som svar på sina frågor. Hon hade inte haft en aning om var det kommit från. Vad skulle hon skriva? Hon hade i och för sig skrivit hela sitt liv, men det hade bara varit sammanställningar av offerter, styrelseprotokoll och liknande där allt var förutbestämt hur det skulle stå. Vad skulle hon skriva? Trots sin osäkerhet och velighet hade hon ändå bestämt sig. Det var det hon skulle göra där på Lindros. Dessutom hade hon börjat känna att hon behövde en starkare ursäkt att gå dit till caféet än att bara dricka cappuccino i fyra timmar varje dag.

”Hur går det?” frågade Linda. ”Är du klar nu?” Linda kom fram till Mona och torkade av bordet.

”Jo”, svarade Mona med ett både nöjt och lite trött leende tillbaka. De hade med åren blivit riktigt goda vänner. Linda fanns med i fyra kapitel i boken och ett av dem var mer eller mindre tillägnat henne. Hon hade blivit så stolt och glad av det att hon bestämde sig för att lära Mona alla sina hemligheter om hur man gör en perfekt cappuccino. Nu visste hon hur man gjorde och hon hade till och med hjälpt till bakom disken några gånger när Linda varit tvungen att skjutsa något av sina barn till träning när hennes man varit bortrest.

”Jo, det är klart nu.”

”Fasen det måste vi fira. Barbro, hämta ut tårtorna nu och Proseccon!” ropade hon så det skallrade till i vinglasen som hängde i sina rostfria ställningar över disken.

”Jag har förberett förstår du. Kände på mig att du skulle bli klar idag.”

Mona skrattade till. Hela Lindas liv bestod av förberedelser, tänkte hon. Mona tyckte att Linda och hennes man verkade ha ett rätt så jämställt förhållande. Han verkade ta ett större ansvar för barnen eftersom han hade ett arbete med mer regelbundna tider och färre arbetstimmar. Det brukade sällan vara så. Hon visste inte hur många familjer hon sett komma in i caféet där mannen satt sig ner medan hon fördelade ut barnen, lugnade ner dem, tog upp allas beställningar, beställde i kassan, bar kaffe, kakor, bullar och saft, betalade och avslutade med en utskällning för att man råkat hälla i kall mjölk i hans kaffe. Mona hade också haft det så, fast utan barn, men det var över sen några år.

De skålade i bubblande iskall Prosecco och åt av den ljuvligaste Pavlova med lime- och passionscurd. Så kom han in, den grekiske guden Vin. Han hade kommit till caféet då och då under de år Mona suttit där och skrivit, men han fanns inte med i hennes bok. Hon hade inte klarat av det. Han var för vacker, för mycket, för perfekt. Han satte sig ner på sin vanliga plats vid fönstret. Han hade åtsmitande svarta jeans och ett vitt tunt, nästan transparent linne. Eftermiddagssolen smekte hans bara axlar och gjorde att hans hår skimrade som av silver. Dammkornen i rummet bildade ett lekande hav av sprittande glitter i solstrålarna. Mona satte sig ner vid sitt bord.

”Visst är han vacker?” Linda kom och satte sig jämte henne. Mona upptäckte att hon dreglade bokstavligen. Saliv hade börjat rinna sakta nerför hennes haka och munnen var öppen. Hon kände sig otroligt fånig.

”Han heter Göran”, sa hon, ”och är en arbetslös elektriker här från Märsta. Han brukar hjälpa mig ibland. Ja med det elektriska alltså. Han är riktigt trevlig. Du borde prata med honom.”

Göran. Vad var det för jävla namn? Mona skrattade plötsligt till åt det hon just tänkt och Göran tittade åt hennes håll. Deras ögon möttes och verkade fastna i varandra. Han log mot henne. Hur gammal kunde han vara? Kanske i hennes egen ålder. Runt fyrtiofem, eller något yngre. Plötsligt ställde hon sig upp och gick fram till honom.

”Vill du ha tårta och bubbel?” sa hon och ångrade genast sitt ordval. Bubbel, så fånigt. Kunde hon inte sagt Prosecco?

”Gärna”, svarade han med sitt underbara varma leende och ställde sig upp, vänd mot henne. Hon hade råkat blockera vägen mot bordet där tårtan och bubblet stod, så han lade sin vänstra hand på hennes högra höft för att försöka glida förbi henne. Istället stannade de båda upp och hans andedräkt bildade imma på hennes glasögon.

”Vi kanske ska sitta här istället”, sa han plötsligt och tog hennes arm och vände sig, som om de precis hade avslutat en dans.

”Här… javisst… absolut.”

Hon gick bort och hämtade tårta, två glas och en flaska Prosecco och satte sig ner mittemot den grekiske guden Göran. Cafédörren öppnades och in tittade den gyllengula hunden. Den blinde mannen kom strax efter. Göran reste sig hastigt och gick bort till mannen och viskade några ord i hans öra. De kom båda bort till deras bord och hunden lade sig diskret vid sidan och verkade nästan somna direkt.

”Det här är min pappa, Erik”, berättade Göran med en något teatralisk gest mot den blinde mannen. Nu först kunde hon se tydliga likheter mellan de båda männen. De hade aldrig varit på caféet samtidigt. Inte förrän nu. Göran hade alltid varit där med sin mamma, eller den hon trodde var hans mamma. Mona förstod nu att de stämt träff och därför hade Erik kommit ytterligare en gång samma dag för att träffa sin son.

”Och det här är Mona”, sa han och lade Eriks hand på hennes.

”Jag vet”, sa han. ”Det är hon som sitter och skriver. Hon skriver för hand med en Ballografpenna har jag hört. Det är den som river lite mot papperet när man skriver och sen ligger den inte så bra i handen, så man lägger ofta pennan lite snett mot underlaget. Det förstärker ljudet förstår du. Jag ser inte alls, men jag hör mycket bra.”

”Vilken färg är det?” frågade Göran.

”Vadå?” svarade Erik.

”På pennan förstås. Vilken färg?”

”Du är inte klok. Det går inte att höra.”

”Nej, men du kan känna förnimmelsen av den koboltblå färgen på att färgpigmentet får en svag doft av löv när den blandats med triphenylmetanen.”

”Äh du hittar på”, fräste Erik leende.

De skrattade alla tre och tömde glasen medan de följande samtalen gled mellan Monas bok, Görans försök att lära sig spela saxofon och hunden Ginas gurglande mage. Så småningom reste sig Erik upp. Gina ställde sig direkt upp och placerade sig blixtsnabbt under Eriks vänstra hand. Han berättade att han måste hinna förbi apoteket innan det stängde, men frågade om det gick att ses snart igen. De bestämde att de skulle ses redan nästa dag på Lindros. Mona lovade att servera dem varsin perfekt cappuccino och Erik lovade att han skulle försöka även om han alltid drack sitt kaffe svart. Göran och Mona satt kvar en stund till. Han såg nu plötsligt mänsklig ut. Fortfarande vacker, men inte längre en grekisk gud. Han hade ett namn och en röst och ett liv. Ett liv som nu var en del av Monas, åtminstone i korta sekvenser, över en kopp kaffe, så länge det varade. Men det räckte för henne så länge.

Linda hade lyckats få henne att skicka sin bok till flera förlag. Mona tyckte det kändes jobbigt, men Linda hade insisterat. Det var inget hon hade tänkt. Att bli publicerad. Eller framför allt inte att bli recenserad och refuserad.

”Det är skitbra, fattar du det, riktigt bra. Särskilt delarna om mig”, sa hon och skrattade som en skränande fiskmås.

”Okej, men inte mer än två, tre förlag.”

Det blev tolv. Linda packade och skickade. Hon skrev till och med följebreven åt Mona. Det kom inget refuseringsbrev. Inget annat heller. Istället hade de ringt och velat träffas. De ville alla ge ut hennes bok. Det som hade börjat med en fnittrig anteckning med en ögonpenna i färgen deep blue sea, om hennes Göran – den grekiske guden som blev en människa och som blev hennes.

Mona fångar upp den sista skummade mjölken med kanelstänk ur muggen. Ett svagt gnisslande ljud bildas när den rostfria skeden skrapar mot porslinet. En hand glider plötsligt in under hennes armbåge och lägger sig runt hennes handled. Hon reser sig upp och vänder sig om.

”Ska vi gå hem?” Göran ler mot henne.

Mona vinkar åt Linda som står bakom disken. Göran har hjälpt henne att boka in ett par intervjuer i morgon inför att hennes nya bok ska släppas. Hon tror knappt att det kan vara sant. Fortfarande får hon nypa sig för att förstå att hennes debutroman har sålt över femtiotusen exemplar. Det som började på en servett här på Café Lindros. Det är dessutom deras ettåriga bröllopsdag i morgon och hon vet att Linda har förberett något. De ler alla mot varandra. Livet blev inte alls vad hon hade tänkt. Det blev så mycket bättre.

Fuck positivitetskonsulter!

 

Det här inlägget är inte särskilt insmickrande, inte alls medhårstrykande eller duckande. Stor risk finns att några av mina vänner på facebook unfriendar mig, som det heter så vackert på svengelska.

Jag är jävligt trött på att höra att allt är möjligt. Positivitetskonsulter som försöker få mig och en massa andra människor att tro att allt löser sig och att ditt liv kommer att fyllas med både lycka och pengar bara du tror på dig själv och dina förmågor. Det funkar inte ett skit. Det enda som funkar är att samma konsulter tjänar en rätt mycket pengar på värdelösa e-kurser och workshoppar. Men de gör dig varken lycklig eller rik. Jag har själv gått på det snacket i några år och nu har jag äntligen lärt mig att det är bullshit, men att det lurar tillräckligt många att det fortfarande går att tjäna pengar på det.

För några år sen läste jag Timothy Ferriss bok Fyra timmars arbetsvecka. Det var en skithäftig bok och jag läste den från pärm till pärm säkert tre gånger. Den går ut på att man genom att några enkla knep kan skapa automatiserade intäkter med extremt lite arbetsinsatser. Det skulle också gå väldigt fort, bara på några veckor. Det han inte berättade var att man dessutom måste ha en lysande affärsidé med varor eller tjänster som någon måste vilja köpa, eller övertalas att köpa. Där spricker det direkt. Det finns inte många som bara så där på ett kick hittar den där lysande idén. Det kräver ett enormt arbete, kanske månader eller år. Men bara jag tänker positivt så löser det sig … NOT!

Jag har gått ett otal e-kurser som talat om för mig hur enkelt det är att starta upp verksamheter som ska generera pengar helt av sig själv. De handlar nästan alltid om hur man skapar en webbshop för varor eller tjänster och hur man marknadsför den. Men innan man är där måste man ha den där lysande idén. Var kommer den från? Bara man tror på sig själv så löser det sig … NOT!

Nu har jag startat ett flertal affärsidéer och flera av dem har gått i stöpet för att jag har kommit på att de är för kassa helt enkelt. Ingen kommer att vilja ha det jag erbjuder. En av idéerna kostade dessutom drygt hundratusen kronor och ett års hårt arbete. att arbeta fram. Surt? Ja visst, men för mig en viktig läxa. Läropengar kan man väl säga.

Vad krävs då? Ja, jag är ju inte helt framme än, men jag ger som vanligt aldrig upp. Nu har jag en idé som förvisso har krävt en del tid, men nästan inga pengar alls. Skillnaden är att jag tittat på ett behov ur mina blivande kunders perspektiv. Vad skulle de vilja ha löst för att förenkla deras vardag och vad kan det få kosta. Plötsligt har min idé inte blivit så viktig, utan lösningen på ett behov. Och nej, jag har inte trott på mig själv på den här resan. Nästan inte alls. Jag har tvivlat som fan nästan hela tiden på min förmåga, men räddats av min envishet och min naivitet. Jag har inte heller varit särskilt positiv. Det är snarare en slags skräck som drivit mig. Skräcken för att fastna i träsket av likgiltighet och leda.

Jag tror inte att allt är möjligt. Jag tror att lite är möjligt, kanske till och med tillräckligt. Och Olof Röhlander, allt blir inte som man tänkt sig. Det är bara dumt att påstå något sådant, men en del kanske blir som man tänkt sig, kanske till och med tillräckligt mycket. Så mitt råd till er alla sökande, desperata människor, som vill förändra  och finna ett lyckligare och rikare liv: Skit i alla kurser och läs inga böcker! Grunna istället länge och strukturerat på hur du skulle kunna göra vardagen lite bättre för andra människor, kollegor och vänner (och dig själv förstås) utifrån det du kan och vet och fundera på hur mycket de är beredda att betala för dina lösningar på deras behov. Hur då? Prata med dem!

Konsten att tacka

Igår öste jag tacksamhet över Joanna Björkqvist, som jag nyligen anlitat som lektör för mitt romanprojekt Silvermannen. En uppmärksamhet hon är väl värd. Det har dock funnits fler med på min oavslutade resa, som jag ännu inte vet var den kommer att landa. Människor som betytt oerhört mycket för att få ihop säcken till min roman och att utveckla den till att successivt bli allt bättre.

När jag för ett och ett halvt år sen bestämde mig för att ta tag i projektet och försöka ro det i hamn, fick jag en skrivarkurs av min fru i födelsedagspresent. Det var Ann Ljungbergs romanverkstad i New York, vilket innebar premiär för mig både att komma till denna spännande kontinent och mytiska stad och att delta i en kurs där skrivandet var i fokus. I presenten ingick även coachning. Det var på många sätt en fantastisk resa och New York är en stad jag definitivt kommer att återvända till. Men att få möjlighet att i fem dagar så intensivt kunna ägna sig åt skrivande med en peppande coach som hjälpte mig bort från de flesta av mina villovägar var ovärderligt. Det var helt avgörande för mitt fortsatta skrivande. Ann har kurser och verkstäder och håller i Författarkliniken i Stockholm som i år går av stapeln för andra gången. Innan romankursen i USA prenumererade jag på hennes matnyttiga skrivtips som gav mig ytterligare pepp.

En kort tid därefter var min familj i Thailand på ett jobbexperiment, där vi utförde uppdrag på distans i tre månader. Av en händelse höll Alexandra Pascalidou en skrivarkurs som jag hastigt och lustigt hoppade på. Det var lika mycket en slags ”boost camp” där det ingick lika mycket träning, yoga och boxning som skrivande. En fascinerande ny erfarenhet. Under den kursen upplevde jag att jag kom närmare frågor om varför jag skrev. Passionen till skrivandet hade jag redan innan, men nu växte den mycket starkare.

Jag fick till slut ihop säcken till Silvermannen. Jag insåg förstås att den inte på långa vägar var klar, men den var i alla fall hoptråcklad. Min fru Pernilla och min dotter Amanda slet sig igenom den och kom som kloka människor och goda läsare av många böcker i olika genrer med många viktiga synpunkter. Efter en viss bearbetning var det dags för den första proffsmanglingen. Återigen kontaktades Ann som arbetade sig igenom mitt manus på något hav i en båt någonstans i världen. Hennes analys och kommentarer ledde till en ännu kraftigare omarbetning innan utskick till förlag.

Efter några refuseringsbrev har jag insett att jag som vanligt har alltför bråttom. Jag kunde verkligen inte bärga mig. Det måste bara iväg. Sju förlag fick det bli. Ett par har ännu inte svarat, men jag anar vad det kommer att bli och jag vet varför. Det finns två kapitel som jag vet behöver skrivas om helt och jag har egentligen vetat det hela tiden, men blev inte helt varse om det förrän jag träffade Joanna Björkqvist. Det är nog inte möjligt för alla och kanske inte ens många att kunna gå två romankurser utomlands, anlita två testläsare och två lektörer för ett manus, men för mig har det varit värt varenda krona och varenda timme och min tacksamhet för deras arbete är snudd på oändlig. Jag har varit tveksam till manuset många och långa stunder. Det var och är min skola för att lära mig ett för mig relativt nytt hantverk. Jag har förvisso skrivit mycket, men inte så mycket skönlitterärt. Eftersom jag är egenföretagare (tillsammans med min fru) har jag kunnat lägga in mitt skrivande som en del i företaget och kan då ta en del utgifter där. Det gör förstås stor skillnad.

Så stort tack alla som varit med på min resa och bidragit till att Silvermannen växt och utvecklats. Vi får se vart det bär!

Anlita lektör eller inte?

Lektör

Det frågas ofta i författargrupper på facebook om varför man ska anlita en lektör för sitt arbete. Anledningen till frågan är ofta att det kostar pengar, som ska betalas med beskattade medel. Det är klart att det är mycket pengar om man inte har mycket inkomst och det kan verkligen svida i plånboken. Dessutom kan det vara svårt att veta om den man anlitar verkligen kommer att göra ett arbete som kommer att betyda något för ditt projekt. Men det handlar också om man tror på sitt verk. Är resultatet av ditt arbete värt att satsa pengar på? Det är förstås en omöjlig fråga att svara generellt på. Det är upp till var och en. Finns inte pengarna så gör de inte det, men om det handlar om prioritering så kan det handla om du vill satsa på åtta dagar på Kanarieöarna eller öka möjligheterna till att få din roman utgiven.

Att anlita en lektör kostar lite olika mycket, men det är inte helt ovanligt att det handlar om 5-7000 kronor inklusive moms. En del lektörer ger också möjlighet till avbetalning. Drar man bort momsen  på 25% och egenavgifter (de flesta har enskild firma) på knappt 30%, så blir det ungefär 4300 kronor kvar (om jag utgår från det högre arvodet). Tidsåtgången varierar säkert för varje projekt och lektör, men det är inte ovanligt att det landar på minst 60 timmar (läsning, analys och kommentarer). Det motsvarar en timlön (i plånboken) på drygt 70 kronor eller ett timarvode till kunden på 117 kronor inklusive moms. I min värld låter det som om man får oerhört mycket för pengarna, om man hittar en bra lektör där personkemin fungerar. Ett riktigt lågt timarvode i arkitektbranschen, där jag själv verkar, ligger på 750 kronor med momsen inräknad, men oftast minst 25% högre.

Vad gör då en lektör? Det beror på vad du vill att hen ska göra. När jag anlitade Joanna Björkqvist bad jag henne att framför allt fokusera på struktur, logiska luckor, trovärdighet, gestaltning. Det jag fick tillbaka var en drygt sju sidor lång analys om språket, karaktärerna (var och en), struktur, tempus, handlingen med mera, där mina frågor var tydligt invävda. Dessutom fick jag tillbaka mitt manus med kommentarer på alla 220 A4-sidor (med undantag för fyra). När jag bläddrar igenom upptäcker jag en massa saker som jag undrar hur det kan ha blivit så. Hur tänkte jag här? Varför skrev jag så? Många logiska luckor och strukturproblem som nu kan och ska rättas till, trots att jag gått igenom mitt material så många gånger och till och med läst det högt för mig själv. En wow-känsla utöver det vanliga.

Vem ska man då anlita? Ja, hur långt är ett snöre? Det enda råd jag kan ge är att be om rekommendationer. Hör med författarvänner i facebookgrupper och på skrivarkurser vilka de anlitar och hur det fungerar. Det kan vara bra att ha koll på i vilken genre dina kollegor skriver i. Det behöver inte ha någon betydelse, men det kan ha det. Skriv till de lektörer du tycker verkar intressanta och beskriv kort vem du är, vad du gör och vad du vill ha hjälp med och fråga om de har tid att hjälpa dig, när, hur de jobbar och vad det kostar. Jag tycker själv att det är en stor fördel att kunna ses för en genomgång efter genomfört arbete, men det är kanske inte nödvändigt. Att anlita lektör har haft en stor betydelse för mitt arbete. Deras insatser ska alltid betraktas som rekommendationer och jag behöver givetvis inte ändra något alls, men Joannas klockrena analyser och skarpa kommentarer har jag inte kunnat förkasta. Nu känns det som om arbetet med min roman är inne i sitt viktigaste skede, där jag kan slipa den från en något gråaktig klump som glimmar till på många ställen till en diamant (jo jag har lite hybris just nu).

I charlatanernas klor

I början av nittiotalet gick jag en helgkurs som handlade om att bygga hus av lera och halm. Kursen leddes av två unga arkitekter från Finland och Argentina. Ingen av dem hade någon erfarenhet av att bygga hus, men de hade varit med i några projekt där lera och halm ingick som material. Ett par år senare serietillverkade jag block av lerhalm som användes till ett bostadshus i Mölnlycke. Ungefär vid samma tid ledde jag också en kurs i att bygga hus med samma material. På flera platser i Sverige hölls liknande kurser, ledda av människor med liten eller ingen erfarenhet, precis som jag. Trots mina kunskapsbrister sågs jag på den tiden lite som en guru i ler- och halmbyggarkretsen.

I flera husombyggnadsprojekt där jag på olika sätt varit inblandad som kund eller som arkitekt har jag slagits av hur lite kunskaper och erfarenheter många hantverkare har. Ibland har jag fått känslan att jag kan mer än flera av dem, trots att jag bara byggt två hus i mitt liv.

Charlatan

Idag möter jag ofta människor som mer eller mindre yrkesmässigt arbetar med så kallad livsstilsomvandling. Det kan handla om att ställa om hela sitt liv till att börja arbeta på ett annorlunda, okonventionellt sätt. Det som slagit mig är att de som skriver böcker, leder kurser och seminarier egentligen inte har särskilt mycket erfarenhet själv och sällan någon adekvat utbildning (om det nu finns någon sådan). De har i bästa fall ändrat sitt eget liv, en gång, på ett sätt. En gång var en föreläsare på ett seminarium strax över tjugo år och berättade om hur hen förändrat sitt liv och tipsade om hur man kan och bör göra.  Missförstå mig inte. Det är många gånger fantastiska människor, vars egna omvandlingserfarenheter jag gärna tar del av själv och lär mig av. Tjugoåringen var exempelvis en oerhört inspirerande föredragshållare. Det jag hakar upp mig på är en känsla av att det har hänt något i samhället, som jag undrar om det är en bra förändring eller inte. Det handlar om att vi så ofta leds (eller vilseleds) av och anlitar människor med mycket begränsad kunskap och erfarenhet i frågor som kan få stora konsekvenser om det går fel på något sätt.

Enligt Svenska Akademins ordbok (SAOB) är en charlatan en person som söker skaffa sig anseende för att vara märkvärdigare än han är. I samma akademis ordlista (SAOL) står ordet för en humbugsmakare och bedragare. Andra synonymer som man kan hitta på internet är kvacksalvare, lurendrejare och falskspelare. De jag beskriver är sällan charlataner, då de flesta oftast vill väl. Men även om man vill väl så kan resultatet tyvärr bli detsamma för den det drabbar. För många år sen gled jag själv fram och tillbaka över charlatan-åsen. Det var nästan så att det förväntades av mig, att jag skulle vara expert, trots att jag nästan inte kunde någonting. Men ingen annan (i Sverige) kunde mer just då om exempelvis lerhalmsbyggeri. Bland alla andra okunniga blev jag den minst okunniga – den ofrivillige experten. Det var dessutom mycket bekräftande för egot att känna sig märkvärdig i ett sammanhang där jag trivdes och verkade.

Numera är jag betydligt mer medveten om mina begränsningar och vågar se dem i vitögat. Jag tror vi människor gärna gör andra till experter om de kan bara lite mer än vi andra och har bara lite mer erfarenhet. Det räcker idag ofta med att ha gått en veckokurs för att därefter leda andra och driva egna kurser. Det räcker tills deltagarna börjar genomskåda dig och kunna mer än du. Det är då man känner en uppgivenhet och blir blaserad inför de du tidigare sett upp till, kanske beundrat, när du upptäcker att de bara kan lite, lite mer än du. I min tidiga arkitektkarriär mötte jag en snickare som gav mig en insikt som fortfarande betyder något för mig och som gör mig mer ödmjuk som människa. Han ansåg att man borde kalla sig lärling tills man byggt femtio hus. Siffran var egentligen inte så viktig. Det skulle vara tillräckligt många och i hans värld var femtio tillräckligt många hus. Det betyder inte att alla som har byggt femtio hus är bra på det, men de har i alla fall gjort det tillräckligt många gånger.

Jag vill absolut inte klanka ner på de som saknar lång erfarenhet och gedigen kunskap. Det betyder inte allt i alla branscher och man måste ju börja någonstans. Jag har själv dragit igång projekt i för mig helt nya branscher många gånger och drivit utbildningar i för mig relativt okända områden, även om det var ett tag sen nu. Det jag vill ifrågasätta är hur vi alla som efterfrågar kunskap så sällan (om någonsin) kräver att de som ska lära oss, eller utföra ett arbete åt oss, har tillräckligt mycket kunskap, erfarenhet, färdighet och/eller kreativitet för att det ska bli tillräckligt bra, eller ännu hellre för att det ska bli fantastiskt. Om vi inte gör det, så riskerar vi att göra de som kan bara lite mer än vi själva till i bästa fall ofrivilliga experter och i värsta fall charlataner.

Silvermannen – del 6 – i stormens öga!

Silvermannen – del 5 Baxa lik

Följ den spännande fortsättningen. Nu på Norra Älvstranden i Göteborg…

Silvermannen – del 2 Ladan

Nu har jag tagit mig till den lada, eller hangaren som de kallar den, där allt tar sin början. Det är här Mikael invigs i de bestialiska riterna. Häng med och se vad som händer!

Silvermannen – del 1

Har skickat in min första roman Silvermannen till olika förlag och sitter med spänd förväntan. Men istället för att göra ingenting spelar jag under tiden in en del korta filmsnuttar om romanen. Följ den gärna via min blogg eller via min facebooksida Stefan Wallner – författare.

Att leva sina passioner

Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Den där outsinliga längtan bort. Det dröjer inte många timmar efter att jag kommit hem tills jag längtar till nästa resa. Många gånger hör jag att det är fråga om rastlöshet, eller en rotlöshet. En känsla av att ”gräset är grönare på andra sidan”. Det som slår mig är att det oftast är kommentarer med en försiktig biton av att det inte är bra, att det till och med skulle kunna handla om något sjukligt, något man borde ta tag i, rentav bota.

Lecco_e_il_suo_lago2

Självklart är jag priviligerad som har möjlighet att resa och se mig om i världen. Men handlar det egentligen om hur mycket pengar jag har? Jag har träffat många som ständigt är ute och reser, men som nästan inte har något alls. De finner arbete där de är och tjänar så pass mycket att de klarar sig för dagen och så att de kan resa vidare. De har förvisso sitt svenska medborgarskap och kan alltid åka hem om de blir sjuka. Det finns ett skyddsnät för dem som gör att de vågar kasta sig ut. Visst är det så. Men ändå. Är det bara pengar det handlar om som gör det möjligt för mig och som får mig att våga längta mig iväg hela tiden? Jag vet inte. Kanske är det så att jag inte hade rest lika mycket om jag inte visste att det kommer in lön på mitt konto varje månad. Det är i alla fall så det låter. ”Du har ju råd”, eller ”det är ju lätt för dig som är egenföretagare.”

Att inte vara anställd är en förutsättning för att jag ska kunna resa och drömma om att resa som jag gör. Numera planerar jag och min fru resor som sträcker sig över månader. Det hade jag aldrig vågat drömma om tidigare, men vi har gjort det möjligt. Det har i sig varit en lång resa, om än i huvudet snarare än geografiskt. Numera berättar jag sällan för någon om vilka resor vi planerar. Det är trist, men det är enklast så. Det är inte normalt att göra tre, fyra, fem större resor på ett år, utöver de korta helgresorna. Man gör inte så.

 lecco

Nej, så gör man kanske inte. Men jag är över femtio nu, så jag skiter faktiskt i vad man får göra eller inte göra, så länge det inte skadar någon. Jag började skriva romaner och noveller för några år sen. Jag vet inte om det kommer att bära frukt, men det får gå som det går. Det är en passion, precis som resandet (och att leva med min fru) och vad ska man leva för om inte för sina passioner. I maj åker jag till London på en romanverkstad för att få fart på min andra roman och i höst bär det av till Lecco i Italien, där jag varit många gånger förr. En stor del av romanen utspelar sig där och jag har ett behov av att finnas där den utspelar sig, åtminstone någon vecka eller två.

Vilka passioner har du och hur ska du få dem att bli din verklighet – a tt leva dina passioner?

Äldre inlägg Nyare inlägg

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑