agentstefan

med rätt att leva

Kategori: Personlig utveckling

Personlig utveckling

Ett kanske något lättare år!

Jo, jag gjorde det – raderade mitt facebookkonto! Säkert helt galet då det var min viktigaste marknadsföringskanal som författare. Men det var också den största enskilda orsak till den senaste tidens extrema stress.

Det har på flera sätt varit ett helvetiskt år sen senaste blogginlägget (ja, det var faktiskt ett helt år sen). Samtidigt har det paradoxalt nog också varit en bra period. Man skulle kunna kalla det ett synnerligen maxat år, som något förenklat kan sammanfattas i tolv punkter:

  • Min första ljudbok SYND släpps i april – grymt!
  • Djävulsk hälsporre efter krigsdans på manshelg i maj – är det vanligt?
  • Renoverar ledsen segelbåt som ska säljas – ps. segelbåt lönar sig inte ekonomiskt!
  • Obeskrivbart magisk resa till Färöarna – åk dit!
  • Första romanen ”Så ta nu mina händer” släpps i september – hur wow är inte det?
  • Första bokmässa som författare – blandade känslor.
  • Totalrenovering av vårt hus börjar i oktober – vi håller fortfarande på!
  • Upptäcker att jag har blivit en facebookjunkie! – raderar kontot och känner mig befriad!
  • Jobbar som konsult på tre arbetsplatser samtidigt – roligt, men är jag inte för gammal för det?
  • Skriver färdigt min andra roman och får underbar feedback från redaktören – yezz!
  • Får en TIA (minipropp i hjärnan) och ligger på sjukhus en vecka – oväntat?
  • Skriver på kontrakt för hyreslägenhet med havsutsikt – nytt liv?

Jag fyller 55 i sommar. För länge sedan, när jag uppfattade att mitt liv var som mest hektiskt, trodde jag i min enfald att allt skulle bli lugnare och skönare efter femtio. Nu vet jag att det inte blir så av sig självt. Det blir vad man väljer att göra det till. Vissa saker är förstås svårare att påverka, men mycket går att förändra, om man vill. Nu händer det! En mängd måsten ska försvinna och ersättas av liv och lust.

Det är obeskrivligt skönt att avsluta, ta bort sådant som tynger och belastar i livet. Radera facebookkonto, sälja båt och hus, ge bort saker, minimera bagage, förenkla. Inte på bekostnad av kvalitet förstås, inte som ett självändamål, utan för att må bra, ha en skön känsla i kroppen och sinnet. Det är lustigt hur de tankarna tagit sig i uttryck den senaste tiden. Numera väljer jag oftast saker som väger extremt lite när jag behöver något nytt. Mina favoritbyxor väger 326 gram, favoritskorna 200 gram, reseryggsäcken 800 gram – ja, ni förstår. Att bära saker som väger lite får mig att känna att livet är lättare, både fyskiskt och mentalt. Att bära färre saker likaså. Jag har samtidigt märkt att jag börjar bli en funktionsjunkie som har lätt att frossa i funktionskläder, och prylar som är bra för ett lätt och rörligt liv. Köpte precis ett myggnät för huvudet som väger 11 gram. Behöver jag verkligen det? Ja, kanske…

När det varit som tyngst det senaste året har jag läst om minihus (tiny houses ger fler träffar på internet). Små hus, oftast på hjul, som innehåller det viktigaste en bostad behöver. Lite som en hemtrevligare variant av husvagn. Jag har ingen aning om jag skulle trivas att bo så, men det finns något lockande i att ha hemmet med sig vart man än åker och att bara bära med sig precis det man behöver, eller absolut inte kan och vill vara utan. Lite som familjen Pip-Larsson i Kastrullresan. Kanske kan en en liten husbil vara något att komplettera den nya lägenheten med?

Just nu är garaget (som vi äger ett litet tag till) fyllt med byggavfall och utsorterade prylar. Imorgon börjar jag att köra allt till återvinningen. Det kommer antagligen att ta tre dagar heltid, men jag tror att jag kommer att ha ett svagt leende på mina läppar hela tiden, bredare för varje sak som töms ur släpvagnen.

Ps. Min bok ”Så ta nu mina händer” hittar du på AdLibris, Bokus, Storytel, BookBeat m.fl. ställen där böcker säljs. Fråga också gärna efter den på bibliotek eller din lokala bokhandel.

Ha en helt underbar dag // AgentStefan

Tid för allt

Jag har slarvat med min blogg. Eller inte slarvat egentligen. Det har varit annat som jag prioriterat högre. Just nu är jag i slutfasen av råmanuset till min nya bok med arbetsnamnet Alice och odjuret. Samtidigt börjar min första roman ta form vad gäller omslag och tidplan för utgivning. Det har alltså varit mycket, men på ett väldigt bra sätt.

Jag har märkt att jag uppskattar hur mitt skrivande har utvecklats. Den gamla devisen att övning ger färdighet stämmer som vanligt, men det jag också har insett är att övning ger glädje och trygghet. Jag är stolt över min första roman, men den nya romanen ger mig än mer skrivglädje och även livsglädje, om jag får yvas lite. Det som i början var mycket övningar och lärotid har blivit en nödvändig tillflyktsort och en längtan som är svår att beskriva.

Även om jag inte är någon erfaren författare skulle jag ändå vilja ge ett råd som har varit helt avgörande för mig. Ha tålamod! Det första man skriver blir ofta rätt kasst. Det är något man ska spara och ta fram tjugo år senare och le åt och samtidigt vara stolt över den fantastiska utveckling man har haft roman efter roman.

Det är blandade känslor jag har i slutskedet. Alice, Marianne, Mariette och Roberto är personer jag lärt känna och som på sitt sätt har blivit mina vänner. Det ska bli sorgligt att lämna dem. Samtidigt ser jag fram emot att lära känna Ralf och de människor och öden han kommer att möta i nästa berättelse.

När lögn är mer sannolik än sanning

Du som är så världsvan och som glider runt som en kung bland alla människor … du som pratar med allt och alla … du som inte har någon scenskräck och som aldrig blir nervös och som verkar helt oblyg.

Jag söker mig fram till en kvinna som tittar ängsligt mer i sin kaffemugg. Hon har stått där en stund. Jag frågar om hon gillade föreläsningen, pratar om det fantastiska sommarvädret som drabbat Stockholm sista helgen i augusti. Hon bryter svagt på finska och säger att hon är född och uppvuxen i Trollhättan. Hon frågar om jag skriver och jag drar den invanda ramsan om mina noveller och den roman jag hoppas ska bli utgiven. Behovet av ett toalettbesök med preventivt syfte får henne att lämna vårt korta möte. Jag står kvar och tittar ner på min kaffemugg.

Det är är inte helt lätt att beskriva vad som händer inuti. För det är där det sker. Jag är helt frisk både fysiskt och psykiskt, åtminstone enligt min egen kanske bristfälliga självbild. Jag har vad jag vet inga bokstavskombinationer eller något annat som jag kan skylla på. Jag har inte heller någon scenskräck så länge jag gör något jag kan och behärskar och om det skulle överskölja mig vid något tillfälle så är det ju trots allt fullt normalt.

När jag påstår att jag har mingelskräck, så framstår det alltid som en lögn. Jag har inte träffat någon som verkar tro mig. De har i och för sig inte varit med när jag flytt från mingeltillställningar med panikångest och hjärtklappning. Jag gör det alltid obemärkt och dagen efter skyller jag på trötthet, plötslig huvudvärk eller illamående, eller någon annan lögn. De tror på mina lögner, för de verkar mer sannolika än sanningen. För jag är ju en så trevlig och glad person i alla lägen. Jodå, jag har lärt mig en del knep.

Det enklaste är att söka sig till någon jag känner i massan av upptagna frisyrer. Hittar jag en bekant så kan det fungera ända tills de minglar vidare. Jag har ännu inte lärt mig hur jag ska kunna följa efter som en blodigel utan att verka obehaglig. En annan metod är som inledningen här ovan, att hitta någon som ser extremt vilsen ut. Det finns nästan alltid fler som jag, men samtalsämnena brukar sällan räcka till mer än det tar att dricka ur en mugg kaffe, eller klämma i sig några snittar. Är maten särskilt ovanlig, äcklig eller god kan kommentarerna om den räcka ytterligare någon minut.

Numera undviker jag alltid tillfällen som inkluderar någon form av mingel, men ibland vill jag ändå delta på konferenser och kurser där det ingår på ett eller annat sätt, i form av luncher och kaffepauser. Gemensamma middagar går vanligtvis att undvika. Det är inget jag dör av, jag överlever. Det som är svårast är inte minglandet eftersom jag alltid har möjligheten att lämna och gå därifrån. Det svåra är människor tror att jag ljuger, för det gör nästan alla. Men det är inte synd om mig, för jag har inte flytt hals över huvud från krig och jag har inte förlorat min familj, min släkt och allt jag äger. Det är synd om människor som har förlorat förmågan att vilja se andra människors sanna jag. Det är det som är själva hjärtat av det som är  medkänsla och samhörighet.

 

Var inte så jävla positiv – tänk på att du är svensk!

Det är en odödlig replik i filmen ”Den ofrivillige golfaren” av och med Lasse Åberg. Det är väl lite så det är, man ska inte vara för positiv, för lycklig, för lyckad eller för lyckligt lottad. Jag märker det tydligt själv. Missunnsamhet är sällan en medveten känsla, jag tror inte det i alla fall. Det liksom bara kommer, väller ut och sprider sig. Är du inte som en gås i ordstävet som också inkluderar vatten, så fäster det och tränger sig in. Jag kan själv ibland kräkas på allt det klämkäcka som skrivs i sociala medier, alla länkar till föredrag på Youtube om hur enkelt det är att ställa om sitt liv, hur allt bara är en inställningsfråga. Om du bara tror på dig själv och dina förmågor så kommer du att bli framgångsrik och fri. Men det är bara skitsnack att det räcker! Du och jag, livet och verkligheten är alltid betydligt mer komplicerad och komplex än så.

Golfaren

Det finns flera sidor av det här. En av dem handlar om hur man själv mår, hur man ser på sig själv och hanterar sina mörka sidor. En annan är hur andra ser på dig när du uttrycker starka känslor. Det senare får jag skriva om vid ett annat tillfälle. Jag har genom livet haft många lågperioder, som jag brukar kalla dem. En psykolog eller psykiater skulle antagligen kalla de djupare skoven för depressiva episoder eller recidiverande depression. Jag är inne i en lättare sådan just nu. Numera är det nästan alltid lätta och ytliga som jag kan hantera, men förr fick det ofta stora konsekvenser. Jag gjorde ingenting under de perioderna, bara höll mig undan, var tämligen okontaktbar och oftast mycket otrevlig. De kunde sträcka sig från några veckor till upp till ett par månader och de gick olika djupt. Jag har aldrig pratat med någon om det, förutom med min fru. Jag har de här perioderna fortfarande, men de är inte lika belastande längre. Jag kan se dem mer utifrån, mer objektivt. Det går oftast att se vad som händer och hur jag reagerar på intryck och varför. Förutom samtalen med min fru har också skrivandet hjälpt till. Det har tränat mig att se vad som sker, som en författare som betraktar och beskriver sina romanfigurer. De får ofta mina känslor och stämningar. De blir inte jag, men de tilldelas eller ärver delar av mig.

Förr (och det är inte särskilt länge sedan) försökte jag hantera mina lågperioder genom att ”tänka positivt”, försöka lägga det jobbiga åt sidan, tänka på och göra roliga saker. Det fungerade suveränt, ett litet tag. Nästa hål blev djupare och kom snabbare, tills det till slut inte räckte med vare sig affirmationer eller choklad. De där svackorna är en del av mig och på något märkligt sätt känner jag att jag behöver dem, för att komma ur dem och ta mig upp igen. Det är svårt att förklara, men det är lite som en återfödelse, som att resa sig ur askan, som Fenix. Knepet har varit – och är ibland fortfarande – att hantera perioderna och få livet och vardagen att fungera trots dem, eller kanske tack vare dem. Att skapa utrymme att dra sig undan, att få vara i sin bubbla ett tag, att bli accepterad för alla sina sidor, men kanske viktigast av allt: att slippa vara så jävla positiv hela tiden.

och andra bortförklaringar

Det är helt sanslöst hur jag lägger krokben på mig själv hela tiden. Hur jag så ofta fyller min tid med sånt jag egentligen inte vill göra och då inte får tid med det jag helst vill göra och brinner för. Numera hamnar jag sällan framför TV:n. Vi har gjort TV-tittande i det här huset krångligt, på ett bra sätt. Problemet för mig är att jag är en allt-eller-inget-människa. Jag har liksom bara en av-och-på-knapp. Sätter jag på TV:n så fastnar jag framför den i timmar. Glömmer till och med bort att sova. Jag vill helst av allt skriva på varje ledig tid, men det finns en tomte häromkring med magiska krafter som hela tiden får mig att komma på annat jag borde göra istället, t.ex. kolla på facebook, googla på vilka Judith och Judith egentligen är, eller titta på obegripligt dåliga avsnitt av Tobias och Morran på Youtube. Vad är det för krafter i mig och/eller utanför mig som får mig att fylla mitt liv med skit? Det är lätt att bli konspiratoriskt lagd här.

morran-tobbe-klipp-jpg

Så för att komma underfund om det ska jag nu googla lite på mindfulness, titta på en film på youtube om att effektivisera sin tid och skriva lite om det på facebook.

Tjingeling!

En vit medelålders man

Jag är en vit, medelålders man. Då var det sagt, så att jag inte behöver be om ursäkt för det mer. Varför var då det så viktigt att konstatera? Tja, det kanske var onödigt, men ibland behöver jag göra den snabba reflektionen själv för att sätta saker i sitt rätta sammanhang. Allting i livet kan inte jämföras med allting annat. Även om exempelvis barn överges, utnyttjas och till och med mördas (bara att skriva det skapar imaginära men ytterst påtagliga klumpar i kroppen) i världen, så kan jag reflektera över mitt eget liv och hur jag själv har det i världen, i Sverige, i Varberg, i mitt vardagsrum, i soffan. Trots att mina fredagsfunderingar ofta är av tydlig i-landskaraktär, så är de viktiga för mig. Men vad innebär det att vara just en vit, medelålders man?

Vit är ju förstås i sammanhanget en benämning på min hudfärg, men som kopplas ihop med en mängd saker såsom kultur, arv, privilegier med mera. Det är inte heller svårt att associera den vita färgen till kolonialism och erövringar, trots att det inte alls har något med färgen i sig att göra. Det har förekommit och förekommer i hela världen hos människor med alla hudfärger. En av de största erövrarna i världen var mongol. Trots det hoppar mina tankar snabbt iväg åt det hållet. När jag tittar på mig själv har jag svårt att kalla mig vit, ens som metafor. Mina gyllenbeiga hudtoner känns betydligt mer besläktade med min grannes gyllenbrunsvarta än med de kritvita lakan som ligger på hyllan jämte mig och pockar på uppmärksamhet eftersom jag borde ha vikt dem för flera dagar sen. Insidan av hans handflator är nästan blekare än mina. Ändå är jag vit och han är svart och det betyder något för både mig och honom. Det finns mer än våra hudfärger som skiljer sig (trots att jag ser mer likheter än skillnader). Våra hudfärger har olika historia. Femtio nyanser av beige kan också innebära femtio nyanser av möjligheter, eller omöjligheter – minst.

hander416x133

Medelåldern är ett gyllene helvete. Det är verkligen så. Jag känner att jag blir både visare och mer tillfreds med mig själv med åren, åtminstone beträffande det som försigår i mitt huvud. Det betyder inte att jag ser mig som en klok människa i alla avseenden, men mycket går i huvudsak åt rätt håll (hoppas jag). Min mångåriga yrkeserfarenhet ger mig numera många fördelar och jag behöver inte längre jaga runt en massa för att försörja mig. Jag är välutbildad och har jobbat i snart tjugofem år som arkitekt. Det går bra. Det nuvarande helvetet handlar nästan uteslutande om att den kropp som bär mina tankar och min så långt uppnådda (möjligen något inbillade) klokhet runt i världen har bestämt sig för att inte längre vara så generös som förr. Jag började märka det runt 45. Inget stort, men ändå stort på något sätt. Förr kunde jag äta två pizzor direkt efter varandra, vräka i mig godis i mängder, hoppa från höga stenar, gräva i timmar, jobba tre dygn med sammanlagt tre timmars sömn, utan att något hände. Återhämtningstiden var åtta timmars sömn, sen var jag på banan igen. Nu är jag snart femtiotvå och kan knappt böja mig ner för att knyta skorna utan att behöva en kiropraktor efteråt. Jo jag överdriver lite, men det har hänt saker. Jag vaknar klockan fyra, fem varje morgon och måste gå på toaletten. Och en sak tänker jag bara viska lite tyst (och sprid det inte vidare snälla så att någon mer får veta): urinläckage vet jag numera vad det betyder. Nåja, lite sporadisk träning, omläggningen av kosten (t.ex. inget gluten längre) och regelbunden yoga har gjort livet betydligt lättare, men jag förstår nu att inget längre kommer gratis när det gäller fysiken. Jag är definitivt medelålders.

Att vara man innebär med automatik en mängd fördelar såsom att andra män tittar mig i ögonen när de pratar med mig istället för på mina välformade bröst. Jag skulle också ha högre lön än kvinnor med samma utbildning, erfarenhet och befattning om jag vore anställd. Det innebär också att jag förväntas bete mig på ett visst sätt och tycka om särskilda saker, såsom sport, motorer, krigs- och actionfilmer, rockmusik, jazz eller blues och grillat kött. Jag ska i huvudsak ha svarta, blå eller beiga kläder och får enbart vara fåfäng när det gäller min bil (och möjligen motorcykel och båt). Jag ska tycka illa om glitter, glamour och melodifestivalen. Det jag absolut inte får vara är svag eller sårbar. Här finns ett undantag, då jag som man får visa en viss sårbarhet tillsammans med kvinnor. ”De gillar sånt.” Jag avskyr könsuppdelning. Jag avskyr de förväntningar och krav som finns på människor hur de/vi ska vara. Under en period i tidig tjugoårsålder experimenterade jag en del med hur jag såg ut. Jag sydde mina egna kläder och de var verkligen unika och färgstarka. Letade upp gamla mönster i uppslagsverket Klädedräktens historia och transformerade in dem i 80-talet. Jag blekte också mitt hår och klippte det i en tidstypisk, men vågad frisyr à la Grace Jones. Det var kul, men det varade inte länge. Ganska snart föll jag in i blåjeans-och-svart-skjorta-normen. Jag blev det jag förväntades vara.

Grace Jones

Och vad är då alternativet förutom att sitta här och gnälla över det faktum att jag är en vit, medelålders man? Ja det torde uppta betydligt mer än ett blogginlägg att ge sig in i någon slags svar på. Det är lätt att konstatera att det finns kulturella och sociala förväntningar på hur jag ska vara och se ut och att jag har särskilda privilegier enbart genom att ha fötts i det här landet, den här tiden och med det kön jag har (och säkert av fler anledningar). Jag vet inte om jag längre är så rebellisk att jag vågar och orkar göra uppror mot ytliga normer såsom kläder och frisyrer. Dessutom tillåter inte mitt tunna hår längre att jag imiterar Grace Jones. Men trots att kroppen påminner mig om att det har gått en tid sen jag var fysiskt odödlig, så har jag fortfarande kvar alla mina åldrar i huvudet. Mina tankar vandrar från att ställa barnsliga och naiva frågor om livet och universum till de mest fyrkantiga behov att kategorisera, bedöma och värdera. Jag är ibland stark och självsäker (och tvärsäker), ibland svag, sårbar och liten. I mina tankar kan jag fortfarande vara vem jag vill och hur jag vill, obegränsad och oövervinnerlig, självutplånande och liten. I det verkliga livet är jag bara jag, med mina privilegier och tillkortakommanden, med mitt rebelliska inre och förgängliga yttre. Så jag bestämmer mig tveksamt att hjälpa min kropp att bära mina tankar lättare och längre med träning (om än oregelbunden), yoga och hälsosam kost, för det är den värd. Jag tränar mina tankar på att fortsätta ha alla åldrar jag haft och inte bli bitter, likgiltig och bekväm. Hur det går? Ja det får vi väl se.

DSC02078

Vilken tid är ”i tid”?

Under hela mitt liv har jag varit sen till allt. En obotlig tidsoptmist som sprungit till hundratals bussar, tåg, möten… allt! Tror ni att jag mått bra av det? Ja, jag trodde det väldigt länge. Jag trodde jag var effektiv. Det var i alla det jag kallade det. TIDSEFFEKTIVITET! Smaka på det ordet. Smakar det gott? Jag tyckte det. Det smakade oerhört gott. Så mycket jag hann med. Så lite tid jag spillde bort. Innan jag blev femtio kan jag knappt minnas ett möte som jag kom till den tidpunkt vi kommit överens om eller som var beslutat. Minst fem minuter sen var inte ovanligt. Jag började dansa salsa för ett par år sen tillsammans med min fru. Vi har drygt sju mil till salsan och vi missade alltid uppvärmningen, kastade oss in precis när de första övningarna skulle börja, med andan i halsen efter att ha sprungit från parkeringplatsen. Så småningom lärde jag mig en metod för att komma för sent utan dåligt samvete. Det kom i samband med de smarta telefonernas intåg. Jag ringde eller skickade sms på vägen och meddelade att jag tyvärr var försenad. Ofta skyllde jag på vägarbeten eller långsamma fordon som inte gick att komma förbi. Alla känner till det och det är oklanderligt, åtminstone tänkte jag så. Det ledde inte sällan till att jag blev ännu senare. När jag sprang till buss och tåg så försökte jag intala mig själv att jag var ute och joggade. En slags omprogrammering. Det fungerade faktiskt. Jag blev svettigt och hade hög puls, men jag kände mig inte stressad när jag kastade mig på bussen.

En längre period försökte jag till och med intala mig att det här bara handlade om att vi har en extremt tidsfokuserad kultur. 'I andra kulturer minsann, där har man ett mycket mer avstressat förhållande till tidsbegreppet. Ingen gnäller om man kommer några timmar sent. Kommer man bara samma dag så är folk glada.' Jo tjena! Men det funkade som förklaring för mig. Det intressanta i sammanhanget var att jag inte hade någon som helst tolerans för andra som kom för sent. Om någon kom senare än jag till möten gjorde jag mig gärna lustig på deras bekostnad och om någon kom sent till mig eller något jag arrangerat blev jag irriterad. Totalt ologiskt.Sen är det bara att fortsätta: räkningar betalades alltid i sista sekunden (eller för sent), deklarationen lämnades fem minuter före midnatt sista dagen, momsredovisningen lämnades personligen till skatteverket den tolfte trettio sekunder innan de stängde. Det handlade förstås om ett dåligt mönster som jag hade svårt att ta mig ur och istället försökte vända till min fördel. Det gick så där. Var detta bra för någon? Svaret är väl tämligen uppenbart.

I vintras var jag i Thailand. I tre månader försvann nästan alla mina måsten. Det enda vi hade kvar var ett antal uppdrag som skulle utföras och att räkningar skulle betalas. Innan resan hade vi ordnat autogiro för alla räkningar som gick och i övrigt e-fakturor, så det var inte många räkningar som behövde betalas manuellt. Jag fick plötsligt tid till att tänka och bara vara och det var en stor njutning. Eftersom jag inte tittade på TV eller lyssnade på radio tog mina morgonbestyr bara en halvtimme även när jag tog det lugnt och drog ut på tiden. Jag gick på några kurser där och eftersom jag inte hade så mycket annat att göra så åkte jag dit i mycket god tid. Det var så njutningsfullt. Plötsligt upptäckte jag en helt ny värld. Jag fick (eller gav mig) tid att umgås på morgonen innan vi började kursen.

Nu när vi kommit hem så dansar vi salsa igen. Vi åker en och en halv timme innan vi ska börja. Vi kör enligt hastighetsgränserna och hinner ändå umgås med de underbara salsavännerna innan vi börjar. Jag har precis börjat yoga. Jag är där minst en kvart innan det börjar, slappnar av, andas. Det är verkligen en helt ny värld, eller samma värld bara sedd och upplevd med helt andra glasögon, eller kanske utan glasögon. Yogan är en utmaning. Hur man definierar yoga beror nog på vem du frågar, men för mig (som testat detta fyra gånger) handlar det om att andas och att använda min andning till att finna ett lugn och en ro, både fysiskt och mentalt. Den mest intressanta upptäckten är att jag får mer gjort och upplever mer än jag gjorde tidigare. Mitt lugnare tempo och min ändring av begreppet tidseffektivitet har gjort mig mer produktiv, trots att det inte har varit skälet till min förändring.

Jag fick nyligen boken Buddha i Las Vegas av Notis förlag. Det är en underbar bok av och om en ung pokerspelare som mycket förenklat försöker finna mening med sitt liv. När han precis kommit på hur han ska vinna allt och har all makt och all insikt så skjuter han det från sig. På ett ögonblick går han från 'all in' till 'all out'. För att vinna måste man våga förlora. Vilken tid är då 'i tid'? När är man i tid och när är man sen eller för sen? Är man inte mer i tid när man kommer inrusande i sista sekunden än när man kommer en kvart innan? Ja, så är det kanske. Men försök inte tänka så mycket i tid, sen eller tidig, hinna eller inte hinna. Oavsett om du är sen eller tidig så har du medvetet eller omedvetet gjort ditt val om hur du vill förhålla dig till de människor du ska möta, om hur du vill att din dag ska bli, kanske till och med ditt liv. Du kan välja som du vill när det gäller din tid. Det finns en mängd tekniker och metoder som kan eliminera många av dina tidsfällor, men de kan inte hjälpa dig att göra dina val. Du måste själv bestämma dig för om du ska finna din andning i tid.

Free your mind!

 

 

Äger du? Då är du ägd!

Äger du någonting? Har du ett hus? Har du köpt en bil? Äger du en dator, möbler, böcker, en mobiltelefon, en stuga på landet kanske eller en 50 tums plattTV? Hur känns det att ha alla dessa saker? Känns det bra? Praktiskt kanske och lite lyxigt? Tillvaron blir lite lättare. Ja kanske. Så kan det vara. Jag är själv väldigt glad i en del saker jag äger. Jag ska berätta en hemlighet för er. Jag äger dem inte alls. De äger mig!

Tänk själv. För att kunna köpa allt du köper måste du ha pengar. Om du inte kommit så långt i din personliga utveckling att pengarna rinner in av sig själv utan att du behöver anstränga dig (en del kan den konsten), så misstänker jag att du jobbar för pengarna, antingen som anställd eller egen företagare. Prylarna du köper kräver din tid. De kräver av dig att du ska gå upp på morgonen och bege dig någonstans för att uträtta något så att ditt bankkonto genererar siffror som du sen kan få att ticka baklänges genom att köpa det du vill äga. Men det äger istället dig. Det äger din tid.

Alla de saker du äger, om det så är ett hus som du bor i, en fräck bil som tar dig fram i livet, en underbar bok du läser, en kaffebryggare som brygger dig ett rykande ljuvligt kaffe på morgonen. De äger dig alla. De kräver din uppmärksamhet och din tid, för varför skulle du annars äga dem? De kräver att du sätter dig bakom ratten, att du laddar filtret med nymalet kaffe, att du bläddrar dig fram sida för sida. Skulle du behöva äga dem om du inte ägnade dem din tid? De äger din tid. Du äger inte dem. ”Jo, men jag kan sluta när som helst. Jag kan sälja huset när jag vill, lägga ifrån mig boken när jag vill, sluta dricka kaffe…” Ja det kanske du kan, men så länge du inte gör det, så äger de dig.

Är det bara dåligt att vara ägd? Jag vet inte alls faktiskt, men det sätter perspektiv på en mängd saker i livet. ”Den som är satt i skuld är icke fri”. Få citat i den svenska moderna politiska historien har fått sådant fäste som Göran Perssons berömda uttryck. Men vad innebär det att verkligen vara fri? Handlar det bara om att vara fri från skuld och om att inte vara ägd eller handlar det om något annat? Om att ha fria tankar och känslor, om att kunna välja? Att välja vad och att känna och tänka vad? Är dina tankar fria eller har de formats av dina ägodelar, din tv, din mobiltelefon, dina morgontidningar? Vad tänker du just nu? En fri tanke eller tänker du just nu mina tankar? Lugn bara, jag äger dig inte, men mina ord gör det.

Jag har börjat uppfatta mina prylar som brus. De är som en slags tinnitus som hindrar mig från att höra havets vågor slå mot klipporna och känna den varma sanden mellan mina tår. Allt det som kräver (inte erbjuder) min uppmärksamhet och allt det som får mig att känna mig ägd. De kräver mer och mer av mig och jag är evinnerligt trött på det. Det är ett ständigt brus, som en radiokanal man knappt kan få in. Du hör enstaka ord, som rop på hjälp, däremellan bara brus och enstaka knaster, när dina öron längtar efter fåglars sång, skrattet från en vän och ljudet av en kyss.

Free your mind!

 

Positiva klubben

Har du någonsin fått höra att du är för positiv, direkt eller indirekt? Med uttryck som ”positiva klubben”, ”priviligerad” eller till och med ”ytlig”. Att vara positiv är för en del tydligen samma som att vara ytlig och priviligerad. Jag har fått höra det många gånger. Jag har också mött många människor som verkar ha som livsuppgift att vara negativ och att försöka få människor i deras omgivningar nedstämda, osäkra och olustiga. Vi har haft det positiva privilegiet att vara i Thailand i tre månader. Att så få är intresserade av vad vi upplevt och gjort där förvånar mig inte. Det är en ganska vanlig reaktion när man kommer hem efter spännande upplevelser. Man är helt uppe i och fylld av det man varit med om, men det är mina och våra upplevelser som är väldigt svåra att få andra att förstå och känna. Jag har vänner som berättat att de upplevt samma sak.

Under vår tid där gick min dotter i svensk skola. Det var ganska komplicerat att få till en vettig skolövergång från ”hemmaskolan” till ”bortaskolan” och tillbaka igen. Skolan i Thailand är vana med att det ofta är så. Skälet till att detta var så svårt var att hemmaskolan inte ville ta på sig ansvaret när min dotter var borta. Det är begripligt, men inbakat i det beskedet fanns en stor misstänksamhet och en ännu större missunnsamhet. Intressant är då att till skolan i Thailand söker årligen ungefär 400 legitimerade svenska lärare till de tjugo tjänster som finns där under högsäsong. Sannolikheten för att de håller en mycket hög nivå är rimligtvis ganska stor. Lyckligtvis var hennes kontaktlärare och ytterligare en lärare på hemmaskolan mycket positiv personligen. Intressant var också att de båda har en annan härkomst än svensk, men det har antagligen inget med saken att göra. Jag kan bara konstatera.

Under de tre månaderna har följande hänt i skolan: min dotter har blivit en extremt positiv och glad person, hon har fått en enorm lust att lära sig saker, att studera, att gå i skolan. Tidigare handlade det mer om att hänga med kompisar. När perioden var slut låg hon långt före sina hemmakamrater i alla ämnen utom några få, där hon låg lika. Väl hemma började hon åter i samma klass med samma lärare. En liten parentes är att hon inte fick ha med sig sin skoldator till Thailand eftersom den då kunde bli stulen. Det höll vi med om att det var en onödig risk. Den blev nu istället stulen i det skåp den förvarades i på skolan. Nåväl! Tillbaka på skolan har hon mötts av en stor skepsis och misstänksamhet av flera lärare. Har hon verkligen gjort alla uppgifter själv? Har thailärarna inte varit lite väl hjälpsamma kanske? Kan hon ha stickat det där själv? Hon krävs på dokumentation och uppföljningar som hon gärna kunnat ordna om hon bara vetat innan att det skulle ställas som krav. Långsamt försöker de nu bryta ner henne till att återigen bli en nedstämd, osäker och olustig svensk elev. Och vi sliter som galningar för att det inte ska ske.

Här hemma i Sverige har jag börjat engagera mig lite i en förening som försöker bygga upp ett natthärbärge för i första skedet tiggande rumänska romer. Det politiska motståndet mot vår verksamhet är enat och massivt. Ingen vill detta.

”Man vet ju hur de är de där romerna. De är otacksamma och ohederliga. De stjäl och misshandlar folk. Akta dig, han kan ha kniv! Mobiltelefoner har de ju råd med verkar det som.”

”Hur vet du det? Har du pratat med någon av dem? Har du pratat med Vasile?”

”Vem då?”

”Han som sitter därborta utanför Ica. Han som är gift med Rosa och har en fyraårig dotter i Bukarest. Han som älskar våra svenska köttbullar och är en jävel på att spela kula. Han som har en mobiltelefon för att jag gett honom en.”

Rumänien borde ta sitt ansvar. Det är bättre att hjälpa dem i hemlandet. Det är inte vårt fel att deras land sviker dem… Ja så är det kanske, att Rumänska staten borde ta ett större ansvar. Men ingen har någonsin tagit något ansvar när det gäller romer. De har alltid varit utanför, utsatta, diskriminerade, utstötta. Varför skulle det ändras nu? Varför kan inte vi ta vårt ansvar som medmänniskor här och nu? Eller åtminstone som européer? Det ska ju vara en fri rörlighet i allas vårt gemensamma Europa. Eller?

Varför är det så svårt att lita på människor, särskilt unga människor? Varför är det så självklart att de ljuger och bedrar med allt de gör? Varför tål så många människor inte när andra är engagerade, glada och öppna? Ja frågorna hopar sig förstås när man som positiv, glad, öppen och hudlös människa möter den destruktiva klagokören. Jag är tyvärr född som hedersmedlem i positiva klubben. Det är en defekt jag får leva med. Jag tror gott om människor oavsett om de kommer från Strandvägen i Stockholm eller i Ferentari i distrikt 5 i Bukarest. Ni får gärna försöka bryta ner mig. Jag vet att ni kommer att misslyckas, men ni ska ge fan i min dotter, för då blir jag skoningslös och inte särskilt lustig!

Free your mind!

 

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑