Kategori: Skrivande (sida 1 av 2)

När något går till ända

Jag vet inte om det är en myt, eller om det bara är jag, men det är inte bara roligt att bli klar med en bok. På något sätt längtar jag under arbetets gång att komma i mål, att knyta ihop säcken. Sen när lektören har satt rödpennan i texten, så är det en underbar ursäkt att återigen fortsätta umgås med de underbara bekantskaper jag har skapat och återvända till de miljöer jag låtit mina personer trampa runt i.

Så småningom kommer jag ändå dit, till slutet. Texten är redigerad, omarbetad, förfinad, kontrollerad, kontrollerad igen och kanske ännu en gång. Men så är den klar och jag saknar anledning att låta mina karaktärer säga något mer. Den sista cappuccinon är drucken och det blir inga fler promenader utmed strandpromenaden – i min berättelse. Med stor sorg tar jag farväl av Alice, Marianne, Roberto, Mariette och alla andra som under lång tid varit en stor del av mitt liv.

Givetvis längtar jag till nästa berättelse. Den finns redan där som ett embryo och en början till synopsis. Ralf kommer att bli en intressant och spännande resekamrat i min nästa roman. Alena kommer att finnas där och delar av hennes släkt. Det ska bli kul.

Men så kommer jag på att Alice kommer tillbaka. Om och när boken trycks så kommer jag att få möjlighet att berätta om henne, på mässor och i bokhandlar, kanske på bibliotek och i bokcirklar. Detsamma kommer så småningom förhoppningsvis att gälla Ralf och Alena. Tyngden släpper. Jag vet det är fånigt, men det är så det är, som jag är. Som i verkliga livet.

 

Free your mind!

Tid för allt

Jag har slarvat med min blogg. Eller inte slarvat egentligen. Det har varit annat som jag prioriterat högre. Just nu är jag i slutfasen av råmanuset till min nya bok med arbetsnamnet Alice och odjuret. Samtidigt börjar min första roman ta form vad gäller omslag och tidplan för utgivning. Det har alltså varit mycket, men på ett väldigt bra sätt.

Jag har märkt att jag uppskattar hur mitt skrivande har utvecklats. Den gamla devisen att övning ger färdighet stämmer som vanligt, men det jag också har insett är att övning ger glädje och trygghet. Jag är stolt över min första roman, men den nya romanen ger mig än mer skrivglädje och även livsglädje, om jag får yvas lite. Det som i början var mycket övningar och lärotid har blivit en nödvändig tillflyktsort och en längtan som är svår att beskriva.

Även om jag inte är någon erfaren författare skulle jag ändå vilja ge ett råd som har varit helt avgörande för mig. Ha tålamod! Det första man skriver blir ofta rätt kasst. Det är något man ska spara och ta fram tjugo år senare och le åt och samtidigt vara stolt över den fantastiska utveckling man har haft roman efter roman.

Det är blandade känslor jag har i slutskedet. Alice, Marianne, Mariette och Roberto är personer jag lärt känna och som på sitt sätt har blivit mina vänner. Det ska bli sorgligt att lämna dem. Samtidigt ser jag fram emot att lära känna Ralf och de människor och öden han kommer att möta i nästa berättelse.

Att skriva en bok – del 8 Förlag

Det är nog inte helt sällan debutanter tror att arbetet är klart när man skrivit färdigt sin första roman. På sätt och vis är det då det tunga arbetet börjar. Tungt, därför att det omfattar sådant man kanske inte är tränad på: att sälja in sin produkt. Jag tänker inte skriva något om att ge ut sin bok själv, eftersom jag inte kan något om det. Jag har förvisso varit egenutgivare för två fackböcker tidigare, men den senaste var över tolv år sen och mycket har hänt sen dess.

Som jag nämnt tidigare ska min första roman Så ta nu mina händer ges ut under 2017, vilket innebär att jag inte är någon expert, men jag vill trots det delge mina erfarenheter som novis på området. Det är också något som intresserar mig mycket. Ett vanligt fel för debutanter, som jag själv också gjorde, är att ha för bråttom. Vanligtvis är inte din bok klar när du tror att den är det. Jag har tidigare skrivit bland annat om att anlita lektör. När det gäller din första  bok är det nog helt nödvändigt. Förlagets manusläsare är den första person du ska övertyga om romanens förträfflighet. Då kan den inte innehålla alltför många fel och obegripliga kullerbyttor. Det kostar förstås en del pengar att anlita proffs, men om författandet är något du verkligen vill satsa på, så bör du verkligen överväga att göra den investeringen. Det minsta du bör göra är att låta några testläsare, helst flera, komma med synpunkter på ditt manus. Även det kan du läsa om i tidigare inlägg.

Det är lite av en djungel att hitta förlag som skulle kunna intressera sig för din bok och som du skulle vilja samarbeta med. Grundregeln är väl att det inte går att vara särskilt kräsen första gången. ISBN-centralen har listor på oerhört många förlag, men länkarna är ofta inaktuella och det är bökigt att hitta i dem. Även Rebecca Mörtberg har ställt samman förlagslistor, med länkar och mycket korta beskrivningar av vad respektive förlag ger ut för typ av böcker. Det finns fler listor på nätet, men ingen av dem verkar vara komplett eller uppdaterad.

Här kommer några handfasta tips som jag haft god användning av för att hitta L.C. förlag som nappade på min debutroman och som jag själv fastnade för, dels för att de är roliga att samarbeta med och dels för att de är hungriga och gärna går lite utanför den berömda boxen i sitt sätt att arbeta.

Mitt följebrev till L.C. förlag. Längst ner fanns även foto på mig och länkar till min blogg, facebooksida mm.

Mitt följebrev till L.C. förlag. Längst ner fanns även foto och länkar till min blogg, facebooksida mm.

  1. Fila mycket på ditt följebrev. ”Jag gillade verkligen ditt brev”, var det första jag läste när jag fick respons från L.C, så jag vet att det har betydelse.  Låt flera testläsare, gärna författarkolleger, ha synpunkter på ditt följebrev. Det kan vara pinsamt, men viktigt. På debutantbloggen finns en bra sammanställning om följebrevet.
  2. Skicka inte bara till stora förlag. Du kan ha tur att bli utgiven hos någon av de stora, som har stora resurser, men det finns också baksidor. Var smart när du letar. De nystartade, små förlagen kan vara lättare att få in en fot hos innan de översvämmats av manus. Lägg tid på att leta förlag.
  3. Våga testa något nytt. Om du verkligen tror på ditt manus kan hybridförlag vara något för dig. Det finns idag många med lite olika upplägg. Principen är att du själv måste hosta upp pengar för att täcka utgivningskostnader helt eller delvis, men å andra sidan är royaltyn vanligtvis högre. De flesta hybridförlag är kräsna och ställer höga krav på manus, men är också bra samarbetspartners.
  4. Nätverka och syns. Det här tycker jag är svårast av allt, eftersom jag avskyr att mingla, men det finns flera andra sätt. Blogga om ditt författande. Starta en författarsida på facebook. Skicka in noveller till novellsamlingar och försök bli antagen där. Låt ditt skrivande och kanske delar av dina berättelser synas på så många platser som möjligt.

Bli inte ledsen när du blir refuserad. 2015 lyckades 176 debutanter bli utgivna i Sverige inom alla kategorier böcker, av många tusen inskickade manus (bara Bonniers får in drygt 3000 manus per år). Inom vissa genrer, t.ex. deckare, är konkurrensen särskilt hård. En standardrefusering kan betyda många saker. Förlaget har helt enkelt inte plats för fler inom din genre, manuset kanske behöver förfinas eller arbetas om, hitta andra förlag osv. Det finns förstås en risk att manuset är för dåligt, vilket du inte heller bör se som ett nederlag eftersom det tar ett tag att lära sig ett nytt hantverk. Skriv då nästa bok och ta vara på det du lärt dig med den första.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 7 Research

Det engelska ordet research (särskilt på ”svengelska” med stark betoning på första stavelsen) är oerhört välanvänt i författarkretsar, trots att vi har bra ord på svenska, så som undersökning, utforskning och efterspaning. Man kan även kombinera orden. Min favorit är nog efterforskning, som jag gärna använder, då det finns en känsla av uppsökande detektivarbete i det, men utan att bli för polisiärt.

Jag tänker inte skriva så mycket om efterforskning i allmänna ordalag eftersom det finns så många andra som gjort det så bra. På min goda vän Ingrid Elfbergs hemsida kan man få en bra inblick i grunderna och varför det många gånger är så viktigt för ditt skrivande och din berättelse. För min del är efterforskningen en ofta en avgörande del i själva skrivprocessen i sig. Berättelsen finns där från början, men genom att söka information om Sundbyberg, när tågen går till Nässjö, hur det ser ut på hotell Pigalle, vilka örter som är dödliga och på vilket sätt, med mycket mera, så har både karaktärer och hur de agerar ändrats och fördjupats efterhand. Vissa saker har inte stämt med verkligheten och då har jag varit tvungen att välja om just den händelsen skedde där trots allt. Ibland har jag ändrat verkligheten efter mina behov, men det har då varit ett medvetet val, som jag kan förklara i ett förord om jag vill, eller låta bli. Ofta sker dock det motsatta, att jag ändrar i berättelsen baserat på vad jag ser, hittar eller lär mig om en plats, en händelse, en person, ett yrke. I arbetet med Så ta nu mina händer har jag till exempel några gånger ändrat vid vilken tidpunkt huvudpersonen anländer med tåget till Nässjö, baserat på tidtabellen. Det i sin tur ledde till justeringar av några ytterligare skeenden innan han kliver på tåget i Göteborg. Jag tog också reda på hur lång tid det tar att springa från det café där han tidigare på dagen träffar en person, hur lång tid deras samtal rimligen kan ta, hur lång tid det tar att ta taxi från hans lägenhet till caféet, vilket resulterade i en sannolik tid för när han kliver upp på morgonen. Det är små saker i sammanhanget, men det skapar trovärdighet för läsaren när tid och skeenden hänger ihop på ett sannolikt sätt och det ger ett driv i mitt skrivande. Jag måste däremot inte springa från caféet till stationen för att få informationen. Det finns andra knep.

Wunderground - en webbsida för bland annat historiskt väder

Wunderground – en webbsida för bland annat historiskt väder

Något jag tycker är kul att efterforska är vädret vid tidpunkten för en särskild händelse. Det är inte alltid viktigt, men för mig ger det en speciell känsla i berättandet. Var det en exceptionellt kall vinter i Göteborg 2014, eller regnade det hela tiden? Hur var vädret i Sundbyberg i oktober 1985? Jag använder mig bland annat av webbsidan Wunderground för att hitta information om historiskt väder. Det finns inte data för alla orter, men ofta för en plats tillräckligt nära. Man får pröva sig fram. Det leder ofta till att jag flyttar på en händelse någon månad för att det på ett ungefär ska stämma med hur det verkligen var då. Är det nödvändigt? Kanske inte, men väldigt roligt.

Historiska kartor över staden Lecco i Italien

Historiska kartor över staden Lecco i Italien

I arbetet med nästa roman med arbetsnamnet Alice och odjuret finns ett avsnitt med som utspelar sig i den Italienska staden Lecco 1901. När jag för ett par veckor sen var på plats för att göra efterforskningar och spela in lite korta filmsnuttar inför kommande marknadsföring,  hittade jag i en lokal bokhandel en fantastisk bok med historiska kartor över staden. Den karta som var närmast i tid för mitt aktuella avsnitt var från 1879. Där fann jag att en av de platser där den aktuella personen befinner sig för en viktig händelse i berättelsen, hette något helt annat då än den gör idag. Wow, vilken häftig upptäckt! Jag sökte vidare på nätet, på platsens gamla namn och lyckades hitta en mängd användbar information som jag kan stoppa in som detaljer i min roman. Genom att veta att platsen då var en hamn och inte som idag ett torg med uteserveringar så kan jag föreställa mig livet, dofterna och hur man rörde sig i området på ett helt annat sätt än om jag inte funnit boken.

Med Google streetview på Capri. Uppe till vänster ser man året när bilden togs. I detta fall 2009.

Med Google streetview på Capri. Uppe till vänster ser man året när bilden togs.

När mina berättelser utspelar sig så långt bort från mitt hem att jag inte enkelt och snabbt kan ta mig dit, så använder jag nästan alltid Google streetview som en första inblick i hur det ser ut. Jag skrev för några år sen en kortnovell som delvis utspelade sig på ön Capri i Italien. Eftersom jag aldrig varit där och inte avsåg åka dit enbart för en liten novell, testade jag istället att åka dit via nätet. Jag kunde förstås ha flyttat berättelsen, men i just det fallet var inte det möjligt. Det visade sig att Capri var tillräckligt väldokumenterat av Google och jag kunde ta mig fram på gatorna och hitta miljöer som passade bra och till och med vilket hus huvudpersonen väljer att köpa och bosätta sig i. Det är ett vanskligt verktyg då platserna kan ha förändrats mycket sen bilderna togs – utmed samma gata kan vissa bilder vara aktuella och andra flera år gamla – men det kan vara ett bra och effektivt första steg för att bli väl förberedd inför en efterforskningsresa.

Avstånd och tid för förflyttning i Google Maps

Avstånd och tid för förflyttning i Google Maps

Via Google eller Hitta.se tar jag reda på avstånd mellan två olika platser och tid för förflyttning via bil, eller till fots. De har olika för- och nackdelar, så jag använder dem för olika syften. Vill jag dessutom ta reda på mer information om en särskild plats, så har Hitta.se numera en funktion som heter ”Tomter”, där man kan få information om fastighetsbeteckning, hur många personer som är skrivna på fastigheten, vilka företag som finns där och vilka bygglov som sökts på tomten. Det kan vara intressant om man vill veta när en byggnad gjorts om. Vanligtvis måste man söka mer information på kommunen, men det kan vara en bra första koll.

Man behöver egentligen inte göra några efterforskningar alls när man skriver noveller och romaner, men jag tycker det är synd att gå miste om den möjlighet det ger att skapa ökad trovärdighet i din berättelse, att göra skrivarbetet ännu roligare och mer intressant. Att få tillgång till all den kunskap och information researcharbetet ger kan vara helt avgörande för hur bra slutresultatet blir och hur bra läsarna tycker att din bok är. Tänk på det nästa bok du läser. Känns den trovärdig eller inte? Vad beror din uppfattning på? Jag tror jag vet svaret.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 6 Bok nr 2

Som jag skrivit tidigare så har min första roman inte ens nått bokhandlarnas hyllor. Trots det började jag för ett bra tag sen att skriva på nästa roman och har påbörjat synopsis för nummer tre. Det finns förstås flera anledningar till det. Den viktigaste för mig är att skrivandet i sig är en drivkraft. Det går helt enkelt inte att sitta och vänta på resultatet av nummer ett. Det finns dessutom en stor risk att den inte blir min storsäljare, av det uppenbara skälet att jag förhoppningsvis blir bättre på hantverket ju mer jag skriver. Eftersom det för många, inklusive mig tar upp till ett par år att få en roman helt färdig för att skickas iväg till förlag, så finns det definitivt ingen anledning att vila på hanen.

För min del handlar det också om att ha något att längta till, en ny berättelse, nya människor, fantasivänner, livsöden. Den roman jag arbetar med nu handlar om en flicka som heter Alice. Berättelsen om Alice startade för några år sen med en kortnovell, som publicerades i en antologi. Där hade hon ett annat namn och var äldre. Jag fascinerades av henne som person och började fundera på hur hon skulle vara, vad hon hade för uppväxt och vad det var som drev henne till att göra det hon gjorde i novellen. Jag verkligen längtade att få väva livet kring henne, ge henne vänner, familj, men också en inre konflikt. Romanen har arbetsnamnet Alice och odjuret.

Jag skrev tidigt en synopsis för berättelsen, långt innan jag färdigställde Så ta nu mina händer. Den har efterhand skrivits om många gånger. Även hennes familj och uppväxt har ändrats. Nu har jag skrivit drygt halva romanen och har efter många bearbetningar kommit fram till en synopsis jag verkligen tror på. Detaljer kommer att fortsätta ändras, men jag tror faktiskt att skelettet kommer att bestå. Under arbetet med Alice liv har jag parallellt börjat arbeta med nästa roman om uteliggaren Ralf. Det är bara en lös synopsis, då jag vill inte blanda in honom för mycket än, men när det kommer upp tankar om vem han och vad han gör är så skriver jag ner det. Det skapar en längtan och gör att det förhoppningsvis inte blir alltför stor sorg att så småningom lämna Alice. Förra veckan var jag i den italienska staden Lecco, där stora delar av romanen utspelar sig, för att göra efterforskningar och att skriva, men också för att spela in korta filmsnuttar i viktiga miljöer och fotografera inför kommande marknadsföring. Det gör arbetet så mycket roligare och varierande att jobba med alla delar parallellt och få glida in i Alice-bubblan.

img_7870

Den italienska staden Lecco, vid Lago di Como, där stora delar av Alice och odjuret utspelas.

Det brukar beskrivas som det allra svåraste att skriva den andra boken efter att den första gjort succé. Därför är det otroligt smart att påbörja nummer två långt innan man har den minsta aning om någon annan än den närmaste släkten kommer att vilja läsa den första överhuvudtaget. Något jag uppfattat som svårt för egen del är att arbeta med marknadsföring av Så ta nu mina händer när jag nu är så inne i en annan karaktärs värld. Mikael är just nu långt borta och Alice tar hela min uppmärksamhet som författare. Det blir nästa nöt för mig att knäcka och när jag har erfarenhet av hur det fungerar så får jag återkomma.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 5 Hjälp!

Under arbetet med romanen Så ta nu mina händer fick jag hjälp av flera personer för att förbättra berättelsen och språket, men också mitt skrivande generellt. Ofta behöver man hjälp i olika skeden och på olika nivåer för att man effektivt ska kunna utvecklas i hantverket och för att romanen ska bli så bra som möjligt, förhoppningsvis antas av ett förlag och så småningom uppskattas av många läsare. Några av de som kan vara involverade och påverka både skrivprocessen och det färdiga resultatet är lektörer, redaktörer, skrivcoacher, korrekturläsare och så kallade betaläsare (eller testläsare).

En lektör är en professionell läsare som går igenom din text, ger råd och tips för att texten ska bli bättre och tar betalt för det. Ett lektörsutlåtande ska gå igenom texten i olika perspektiv och tydliggöra manusets styrkor och svagheter. Det viktiga är att det sker på många plan, från den övergripande idén, själva storyn, ned på språknivå. Det leder inte sällan till stora omarbetningar av texten. I arbetet med Så ta nu mina händer fick jag hjälp av Ann Ljungberg i tidigt skede, i samband med en skrivkurs i New York, som jag skrev om i Att skriva en bok – del 3. Eftersom jag inte hade särskilt mycket textmaterial framme då, så fokuserade hon istället på hur jag kunde arbeta med att bygga upp trovärdiga karaktärer och att planera mitt skrivande. När jag trodde att jag i princip var klar anlitade jag Joanna Björkqvist som fick mig att inse att jag ännu hade en lång resa innan romanen var redo att klättra uppför de höga förlagsmurarna. Du kan läsa mer om det i Anlita lektör eller inte?

Skillnaden mellan en lektör och en skrivcoach är att den senare, utöver det som även lektören gör, löpande följer med under skrivprocessen som en personlig tränare, inspirerar, hjälper till vid skrivkramp och när man är helt ute och cyklar. Det kan alltså vara en och samma person, men det måste givetvis inte vara så. Jag har själv ännu inte tagit hjälp av någon skrivcoach.

Testläsaren är vanligtvis den första som läser din text, förutom du själv förstås. Det är ofta någon eller några närstående, en författarkollega eller en skrivgrupp där deltagarna samarbetar och hjälper varandra. Testläsaren går sällan på djupet, men är många gånger viktig som representant för framtida potentiella läsare, varför det är nödvändigt att välja personer som gillar den genre du skriver i. Det är bra att ge testläsaren tydliga instruktioner för vad den ska uppmärksamma när den läser och vilka kommentarer du vill ha. Jag tycker att det är bra om testläsaren ringar in textdelar med kommentarerna ”här förstår jag inte”, ”här blir det segt/tråkigt/pratigt…” och ”här fungerar det inte”, men utan att ge svar på varför. På så sätt kan du tidigt få hjälp att identifiera logiska luckor och när berättelsen fastnar. Ge inte testläsaren ett färdigt manus, utan leverera mindre delar efterhand, exempelvis några kapitel i taget. Då kan du få respons snabbare och har lättare att få dina vänner att ställa upp.

Korrekturläsaren gör en genomgång av språkriktighet, feltryckta tangenter och konsekvensproblem i din text och kommer därför in i ett sent skede. Jag gjorde korrekturläsningen i huvudsak själv, men fick god hjälp av lektör och av min fru, som har tvingats utstå mycket under arbetet med boken. Det är bra att göra korrektur både innan du skickar iväg materialet till förlag och självklart innan boken går i tryck. Vid det senare tillfället får man ofta hjälp av förlaget.

lc

Om du är debutant så kommer redaktören in relativt sent eftersom det är en person som är anställd på förlaget. Eftersom förlaget redan har antagit ditt manus när du kommer i kontakt med en redaktör, så är risken mindre att deras arbete leder till stora förändringar. Redaktören kan framgent även bli din lektör om du skriver fler böcker och fortsätter samarbeta med samma förlag. Nästa steg inför utgivningen av Så ta nu mina händer kommer att bli att arbeta tillsammans med en redaktör på L.C. Förlag, vilket ska bli mycket spännande.

Boken är i slutfasen av att bli en färdig produkt, vilket inte innebär att arbetet är över. Att vara författare innebär inte bara att skriva berättelser, utan lika mycket handlar det om att paketera, marknadsföra och sälja dem. Det kommer jag att återkomma till längre fram. I del 6 kommer jag istället att berätta om att skriva bok nummer två och att se längre framåt.

Free your mind!

Att skriva en bok – del 3 Kurser

Min första roman Så ta nu mina händer kommer att publiceras på L.C. förlag. Här är den tredje delen om min resa dit. Dela gärna i sociala medier om du vill.

Det tog ett par år innan jag bestämde mig för att låta min första roman (som egentligen var tänkt som min högst privata och personliga utbildning att skriva fiktion) pröva sina vingar och låta sig läsas och kritiseras av andra än mig själv. Hugaligen, hade antagligen min farmor sagt. Uppmuntrande ord från människor jag litar på har förstås betytt mycket, men framför allt har min självförtroende stärkts av de kurser och workshoppar jag gått.

Sommaren 2013 fick jag en skrivarkurs i födelsedagspresent av min fru. Det var fem dagar i oktober med Ann Ljungberg och den skulle hållas i New York. Helt fantastiskt! I gåvan ingick även personlig coachning, som jag skrev om i det förra blogginlägget. Förutom Ann var vi åtta författare med mycket varierad skriverfarenhet, allt från rookies till författare med två utgivna romaner. Det finns mycket att skriva om veckan i NY, men om jag håller mig till ämnet så var det en fantastisk start på den satsning jag sen valde att göra – att skriva min första roman och försöka få den utgiven. Upplägget var smart. Vi träffades tre timmar dagligen och utförde övningar i struktur, fördjupning av karaktärer, perspektiv, tempus, gestaltning och en del annat. Varje dag fick vi läxor att arbeta med under dygnets övriga timmar, som vi läste upp dagen efter och gav varandra konstruktiv feedback.

Jag har gått fler kurser för Ann med ungefär samma upplägg som för mig fungerat som vitamininjektioner i skrivandet, utom vid ett tillfälle, då tajmingen var katastrofal både för mig personligen och för var jag befann mig i processen med nästa roman. Kursen var lika bra som vanligt, men jag lärde mig att jag behöver välja rätt tidpunkter för att en kurs ska kicka till skrivprocessen uppåt. För mig är det framför allt i början av ett nytt projekt och om jag känner att jag kört fast. När jag är inne i en produktiv fas där berättelsen nästan flyter på av sig själv, så kan en kurs eller workshop nästan ge motsatt effekt.

thaiboxning

Thaiboxning på skrivarkurs på Koh Lanta.

Bara några månader efter veckan i NY åkte familjen till Koh Lanta i Thailand i tre månader. Det var en blandning av semester och arbete på distans. När vi planerade resan upptäckte jag att Camilla Lebert Hirvi anordnade en lite udda skrivkurs på Koh Lanta med Alexandra Pascalidou som ledare. Det var en veckas skrivande kombinerat med fysiska aktiviteter, såsom yoga, thaiboxning, showdans och promenader. Vi startade alltid med ett fysiskt pass för att kicka igång endorfiner och rensa hjärnan. Alexandra är en naturkraft som man får energi från bara genom att vara i hennes närhet. Förutom att jag boosta självförtroendet till ytterligare en nivå, anammade jag hennes metod efter mitt eget behov. När jag kör fast i skrivandet, eller tappar lusten, så tar jag en timmes snabb promenad och fortsätter därefter direkt att skriva. Det fungerar varje gång.

Det finns minst tre bra skäl att åka på en kurs eller workshop för att skriva. Det kan ge kickar för självförtroendet och för din skrivprocess; det kan fördjupa dina kunskaper och färdigheter hur du arbetar med språk och ord, hur du lägger upp en skrivprocess som passar dig och hur du får din berättelse trovärdig och intressant; det kan ge dig ett användbart och trevligt kontaktnät (kom ihåg bara att ge minst lika mycket som du får). Det är ganska kostsamt att åka på kurser utomlands, men det finns en mängd kurser och författarträffar på betydligt närmare håll och även distanskurser som arrangeras av högskolor, folkhögskolor och studieförbund. Om man vill komma igång, men inte vet riktigt hur, eller om man har kört fast kan en kurs, en skrivworkshop eller något liknande, bli skillnaden för ditt fortsatta skrivande.

I nästa del återkommer jag till arbetet med Så ta nu mina händer och det kommer att handla en del om att skriva synopsis.

Free your mind!

Alena

Novellen finns publicerad i novellsamlingen Insikter från Ariton Förlag. Jag överväger att arbeta vidare med den till en roman, men vart ska den ta vägen? Vad är Ralfs öde?

Hon hade bara stått och tittat i skyltfönstret och långsamt backat. Så stod hon plötsligt på gatan, fortfarande med blicken mot de rosafärgade linnena täckta med stora tryck av världsartister på framsidan. Det var allt från Justin Bieber och Lady Gaga till Madonna och Nirvana i turkos, mintgrönt och kycklinggult och deras ögon var beströdda med glitter. Nu kunde man bara se hennes bleka ben sticka fram under den blå Toyotan. Människor samlades runt henne. Tittade. Undrade. Någon ropade. Pekade. Inget hände. Ralf stod först också bara och tittade, bakom. Men han var lång, betydligt längre än alla andra som nu trängdes runt bilen och benen, så han kunde se. Inget hände. Så en rörelse i det ena benet. Långsamt och nästan omärkbart. Men Ralf kunde tydligt ana en ryckning i knäet. Han var inte säker på om ryckningen var ett tecken på hopp om liv eller säker död. Så rörde sig knäet lite igen. Och det andra. Benen drogs långsamt uppåt. Han tog ett kliv framåt, särade flocken. Lade axeln mot motorhuven och tryckte bilen bakåt. Där låg hon nu, tittade rakt uppåt, mot skocken, med stirrande blick. Levande. Vid liv. Så gjorde Ralf något han egentligen inte tänkt. Det kom som en plötslig ingivelse. Han steg fram, tog ett försiktigt tag under hennes axlar och nacke med ena handen och greppade under knäna med andra armen och lyfte. Hon vägde nästan ingenting. Kanske som en kasse med mat, eller en back öl. Sjukhuset låg bara två kvarter därifrån och Ralf brukade passera akutmottagningen varje dag på väg till affären, så han visste precis hur han skulle gå. Han hade aldrig varit därinne, men mottagningen hade glasade dörrar ut mot gatan och Ralf brukade ibland bli stående där och titta de gånger en ambulans var på ingång precis när han passerade. Det hade genom åren blivit ganska många gånger. Sextioåtta för att vara exakt.

Sjukhuspersonalen bad honom vänta. Varför då? Han kände henne inte och hon kände inte honom. Men han hade inte orkat argumentera emot. Han väntade. Ralf hade å andra sidan väntat i hela sitt liv, på absolut ingenting. Och han hoppades snart att hans väntan skulle vara över. Han var evigt trött på att vänta. Han var trött på att finnas. Bara trött. Han ville inte vara trött längre. Han ville bara att det skulle gå över. Han hade funderat många gånger på att skynda på livet och få det avklarat lite fortare. Men han hade inte kommit på hur det skulle gå till. Han tyckte inte heller att det var hans uppgift att ända livet. Det var någon annan som skulle göra det, eller något annat. Ralf var inte kristen, eller religiös på något annat sätt. Han trodde inte på liv efter döden. Det fanns bara det här och det var inget vidare. ”Du skulle ha väntat in ambulans istället för att lyfta upp henne. Hon kunde haft skador på ryggen eller i nacken.” Ralf vände sig om och såg en lång smal kvinnlig läkare. Hon hade en blek hy, men det var november så det var inte så ovanligt. Men hon hade ett vänligt ansikte som ramades in av en försiktig, men vacker sminkning och ett par eleganta glasögon i grönt och pärlemor.

”Men ingen hade tydligen larmat in olyckan, så det var tur ändå att du gjorde det.” Hon log mot honom nu. Ett varmt leende. ”Du kan gå in till henne nu.”

”Men… jag…”

”Ja, fast bara en liten stund. Hon är väldigt trött. Det var en lång och svår operation och det är fortfarande kritiskt. Hon hade stora inre blödningar. Är du hungrig förresten. Du måste ju ha väntat här i över ett dygn nu.”

”Jag… nä… eller…”

Han visste inte vad han skulle svara. Hade det gått ett helt dygn? Han hade inte ens märkt. Vad skulle han där och göra? De kände inte varandra. Hon skulle säkert bli livrädd. ”Följ med in en stund. Hon kommer nog inte att vara vaken så länge. Så ordnar vi mat till dig sen.”

Gratis mat. Ja det kunde vara värt att stanna för. En stund till. Rummet var kalt och lyste svagt med ett nedtonat gulvitt sken. Där låg hon i en alldeles för stor säng med ett alldeles för stort nattlinne, med sjukhusets emblem. Flickan tittade på honom med stora grönfärgade ögon. Så log hon mot honom, mot Ralf. Hon sträckte fram sin vänstra hand mot hans stora hängande labb. Han brukade aldrig hälsa. Aldrig. Men den lilla handen verkade dra till sig hans enorma med en kraft, som när ett rymdskepp fångar in ett annat med en fångststråle och drar det in i sitt inre. Plötsligt låg den där. Hennes bleka i hans väderbitna. Hon log fortfarande.

Han hade av någon anledning lovat att komma tillbaka dagen efter. Han var inte säker på om det var ett löfte han ville hålla, men trots sin bitterhet hade han ett stort rättspatos. En insamlad pantburk var redan tingad. Man tog inte tingade burkar. Ett löfte är ett löfte och en hederskod är en hederskod. Han hade fått med sig ett foto på flickan. De hade förstått att hon inte var hans, men hon hade frågat efter honom, på ryska. Hon var tydligen därifrån. Ralf visste ingenting om Ryssland, förutom att det var grått och kallt nästan alltid. Det hade Ryss-Hugo berättat och han kom ju därifrån, eller åtminstone hans föräldrar. Hon hade kallat honom något som kunde översättas ungefär som ”nästan-pappa”. Hon hade sagt så. De hade haft en tolk på sjukhuset. Fotona lät han kopiera på biblioteket. Han kände till en kopiator som stod nere i källaren och fungerade som reservskrivare för vaktmästarna. På lunchtid rörde sig ingen i källarkorridorerna. Ralf hade vetat om det i flera år och utnyttjat det när han behövde. Han hade skrivit ”saknar nån denna ryska flicka?” under bilden och lämnat telefonnumret till stadsmissionen. Då skulle han dessutom få en anledning att sitta där hela dagen och kanske till och med få sova över om de var schyssta. Det var varmt på stadsmissionen. Han hann inte mer än sätta upp ett tjugotal bilder i affärer runt om i centrum innan det hade ringt på stadsmissionens telefon. Personalen var lite irriterad på att Ralf inte hade

förvarnat dem om efterlysningen, men de smälte när de såg fotot. Hon var söt, nästan transparent i hyn. Det ringde igen. En man med rysk brytning frågade vad han ville ha för flickan. Ralf höll luren i tystnad och väntade tills den andre lade på. Några samtal till av samma sort, men de frågade inte efter ett pris, bara en massa andra konstiga saker. Om hon var villig att göra det ena och det andra. ”Hon är sjuk” svarade Ralf. De lade alla på. Han väntade hela natten, men inget mer.

”Hon har frågat efter dig hela natten, nästan inte sovit något alls.” Ralf förvånade sig själv med att faktiskt gå tillbaka till sjukhuset som de hade bett honom göra. Hon log när han kom in genom dörren. Hur kunde hon le mot honom? Han såg förskräcklig ut i sitt toviga, spretiga hår, slarvigt rakade ansikte och bistra uttryck. Han hade i och för sig alltid hela och rena kläder, även om de var köpta på Myrornas second hand. Men hon log, nästan skrattade när han kom in. ”Hon heter Alena”, sa sköterskan och fortsatte utan avbrott, ”tolken berättade det och hon kommer från Ryssland, från Sankt Petersburg, inte så långt från Finland faktiskt, det var där som…”

Han hade tappat henne vid Sankt Petersburg, men sköterskan fortsatte att prata på. Ralf väntade tålmodigt tills hon var klar och försökte le och nicka emellanåt, men han var rädd att det mest såg ut som att han visade tänderna. Alena skrattade. Hon förstod. Hon förstod honom. Radion utanför rummet, vid receptionsdisken, spelade en gammal Elvis-låt, men Ralf uppfattade att det var Dolly Parton som sjöng. ”Please release me, let me go”, skallrade det fram i den spruckna högtalaren. Ralf älskade Dolly Parton, men det var länge sen han hade hört hennes underbara röst. Han slöt ögonen och väntade på att sköterskan skulle bli klar. “To waste our lives would be a sin. Oh, release me and let me love again”. Så kände han handen igen, i sin. Trots att den var kall så kändes den på något sätt varm i hans hand.

Han stannade hela dagen ända till kvällen. Han hade inte sagt något, men Alena hade pratat oavbrutet. Tolken hade haft ledigt den dagen, så han hade inte fått möjlighet att förstå vad hon sagt. Hon hade en vacker och klar röst och han skulle gärna ha hört henne sjunga, men han visste inte hur han skulle be henne. Hennes blick var sorgsen när hon förstod att han var tvungen att gå. Han kunde inte och fick inte stanna över natten. De hade inte plats och Ralf ville se om det hade ringt någon mer. Han hade sagt hennes namn högt när han gick och hon hade lett stort mot honom när hon hörde sitt namn och hennes smaragdgröna ögon hade bett honom att komma igen nästa dag. Han försökte le tillbaka. ”I promise”, slank det ur honom samtidigt som han insåg att hon antagligen inte förstod engelska.

Fyra samtal till hade kommit när han var borta. Alla var från obehagliga män som sannolikt ville utnyttja, och inte alls hjälpa henne. Ralf började förstå mönstret. Det var antagligen ingen som saknade Alena. Han visste hur det var. Han hade i och för sig haft föräldrar i den åldern. Skit-föräldrar, men i alla fall. Hon hade ingen. Bara Ralf. Fan! Den insikten gjorde ont. Han ville inte ha något besvär. Han ville absolut inte ha en unge på halsen.

Fan, fan!

Han fick sova på stadsmissionen en natt till, men det skulle vara den sista. Det var inget härbärge hade de sagt. Det visste han redan. Han hade lånat med sig ett par böcker från en god vän som drev ett antikvariat i Gamla stan. Den ena var en kartbok och den andra en reseguide till Sovjet. De hade några år på nacken och det tog ett tag innan Ralf kunde hitta Sankt Petersburg på kartan. Det stod inom parentes under Leningrad. Det gjorde det i alla fall möjligt att hitta staden i reseguiden. Det var en stor stad, som låg i Finska viken. Boken var torftig och beskrev mest den industriella utvecklingen och Lenins storhet. Kunde det verkligen vara en reseguide?

Han somnade på den hårda britsen med glasögonen nedhalkade på nästippen och böckerna på magen. Han drömde om en grå och regnig stad. Militärer marscherade omkring i gyttja och människor tittade rädda fram från gränder och sprang snabbt över gator med gömda knyten i famnen. Alena var också där, med sin mor. De kom ifrån varandra i ett tumult med människor som flydde skott-lossning och explosioner. Alena, i mitten av ett stort torg. Ensam med sina stora gröna ögon. Så började hon sjunga. Hennes röst ljöd över hela kvarteret och spred sig över hela staden. ”Please release me, let me go!”

Plötsligt föll hon ihop. Hon var träffad. Leende sjönk hon långsamt ner mot asfalten.

Ralf satte sig upp med ett häftigt ryck så att både glasögon och böcker föll till golvet med en häftig duns. Han samlade ihop sina saker och gav sig genast iväg ut i den tidiga fuktiga gryningen. Staden hade ännu inte vaknat, men några av de hemlösa hade redan börjat leta efter nattens tomburkar i soptunnorna. Dörren till sjukhuset var inte låst. Det var det enda stället i hela staden där man alltid var välkommen, om man var sjuk. Uppe på avdelning sju verkade allt först vara som vanligt. Men sköterskorna log inte mot honom, som de gjort dagen innan. Något var fel. Alenas dörr var öppen, men sängen var tom. Hon var borta. Så kände han en hand på sin vänstra axel. Det var den pratsamma sköterskan. Men idag sade hon ingenting. Hon såg bara ledsen ut och var helt tyst. Hon tog Ralf under armen, så där som man brukar göra med en gammal eller sjuk människa. Vad hade hänt? Hon ledde honom in till ett kontorsrum. Läkaren som han träffat första dagen satt bortvänd från dörren och skrev på ett tangent-bord. Till och med Ralf kunde se att datorskärmen var hopplöst gammal med sitt tjocka påhäng bakom den välvda skärmen. Hon avslutade sin mening och vände sig om. När hon såg att det var Ralf vändes hennes annars så leende ansikte till en gammal kvinnas fårade ledsamhet. Hon bad honom sätta sig.

”Hon är tyvärr borta. Det tillstötte komplikationer under natten och hon var så skadad inuti att vi inte kunde rädda henne. Jag är hemskt ledsen.”

Det var tre meningar som förmedlade död och hopplöshet. Tre meningar som berättade att den lilla flickan med de stora gröna ögonen och det vackra leendet inte längre fanns. Han skulle aldrig få höra henne sjunga. Ingen saknade henne. Ingen som verkade vilja henne väl hade i alla fall svarat på hans efterlysning och ingen hade letat efter Alena på sjukhuset.

Ralf satt på sin favoritbänk i Kungsträdgården. Han hade fått med sig en liten låda från sjukhuset. Den var fylld med Alenas saker. Hennes klänning, en liten börs med pengar, ett halsband och två hårspännen. Det var allt. Halsbandet hade en öppningsbar medaljong. Den såg ut att vara av silver men var antagligen gjord i någon slags silverfärgad metall. I medaljongen fanns två bilder. En med Alena och en kvinna. Det var antagligen hennes mor eftersom de liknade varandra. Den andra var en bild där Alena satt ner och höll om en stor vit hund. Det stod också några små ryska bokstäver på båda bilderna som han inte kunde läsa.

”Fan, fan, fan”, hörde han sig säga högt. Även om hans liv hade varit uselt och trist, så hade det i alla fall inte varit smärtsamt. Skulle man ändå bara vänta på döden kunde det ju göras så smärtfritt som möjligt, hade varit hans outtalade motto. Nu gjorde det ont.

”Jävla Alena!” tänkte han om och om igen. Han gick tillbaka till sitt kalla, fuktiga rum på ungkarlshotellet, där han nu inte varit på flera dagar. Han drog fram sängen, skrapade bort fog med en sked runt en av tegelstenarna nere vid golvet och drog ut den med några enkla knyck med högra handen. Innanför låg ett kuvert i flera lager plastpåsar. På kuvertet stod ”Att öppnas efter min död”, undertecknat ”Ralf”. I kuvertet låg ytterligare ett kuvert adresserat till hans syster i Göteborg. Det innehöll alla hans sparade pengar och ett brev som förklarade varför han försvann en gång för över trettio år sen.

Femtiotusen kronor hade det blivit med åren. Läkaren hade berättat att flickan kom från en by norr om Sankt Petersburg, alldeles intill Ladogasjön. Byn hette Pyatirechye och var nästan omöjlig att uttala även för den begåvade läkaren, men tolken hade skrivit ner namnet på ett papper, som läkaren sen gett till Ralf. Han försökte smaka på namnet några gånger, men gav snart upp. För säkerhets skull hade tolken även skrivit det med ryska bokstäver. Ralf hade inte förstått vad han skulle med det till. Inte då. Men nu var han glad att de hade envisats.

Det hade inte gått att boka en resa direkt till Pyatirechye. Flickan på resebyrån hade inte lyckats hitta det i sina databaser. Inte ens när Ralf visade upp sin lånade kartbok från 1963 gick det bättre. Hon hade istället ordnat en resa till Sankt Petersburg, så fick han ta sig vidare därifrån sen med buss eller något. Det blev enkel biljett. Tur och retur hade inte varit så mycket dyrare, men han ville spara så mycket pengar som möjligt om det skulle ta lång tid. Nu stod han där på båten och tittade ut över havet. Han hade aldrig varit på havet förr, men han njöt verkligen av den salta doften och att känna vinden i sitt hår. Majvor på stadsmissionen hade hjälpt honom att reda ut tovorna och strukit hans skjorta. Ralf hade ingen aning vad som väntade honom. Alenas föräldrar var kanske inte i livet, eller så bodde de inte i Pyatirechye längre. Men det spelade egentligen ingen roll.

Solen var på väg ner och Ralf hade en hytt bokad på nedre däck. Han hade varit där nere och tittat precis när han gick ombord. Sängen var mjuk och skön och det kom värme från motorrummet intill. Men inget skulle kunna få honom att lämna den mörkblå lysande stjärnhimlen och det brusande svall som bildades av den stora båtens framfart. Han tittade ner på den vita urnan som han tagit med sig. Han hade packat den i bubbelplast och nu låg den där inlindad i ett rosa linne med tryck av Justin Bieber på magen med glittriga ögon, i en vit tygkasse från stadsmissionen. Han hade kostat på sig en pärlemorvit urna smyckad med en grön smaragd-imitation på locket. Alena var på väg hem och Ralf skulle se till att hon kom fram. Även om ingen släkting saknade henne så visste han att sjön hade saknat hennes sång och att gräset saknat stegen från hennes bleka, lätta fötter. Han tog fram den begagnade bärbara cd-spelaren han fått av sin vän på antikvariatet innan han åkte och satte i den enda skivan han köpt i sitt liv. Han hittade den dagen innan på rea i den mataffär han hade besökt i över trettio år. Som om den väntat på honom. Genom hörselgångarna porlade Dolly Partons röst och nådde hans trumhinnor med en ljuv smekning. ”Oh, I have found a new love dear, and I will always want her near. Her lips are warm while yours are cold. Oh, release me, my darling let me go.”

Var inte så jävla positiv – tänk på att du är svensk!

Det är en odödlig replik i filmen ”Den ofrivillige golfaren” av och med Lasse Åberg. Det är väl lite så det är, man ska inte vara för positiv, för lycklig, för lyckad eller för lyckligt lottad. Jag märker det tydligt själv. Missunnsamhet är sällan en medveten känsla, jag tror inte det i alla fall. Det liksom bara kommer, väller ut och sprider sig. Är du inte som en gås i ordstävet som också inkluderar vatten, så fäster det och tränger sig in. Jag kan själv ibland kräkas på allt det klämkäcka som skrivs i sociala medier, alla länkar till föredrag på Youtube om hur enkelt det är att ställa om sitt liv, hur allt bara är en inställningsfråga. Om du bara tror på dig själv och dina förmågor så kommer du att bli framgångsrik och fri. Men det är bara skitsnack att det räcker! Du och jag, livet och verkligheten är alltid betydligt mer komplicerad och komplex än så.

Golfaren

Det finns flera sidor av det här. En av dem handlar om hur man själv mår, hur man ser på sig själv och hanterar sina mörka sidor. En annan är hur andra ser på dig när du uttrycker starka känslor. Det senare får jag skriva om vid ett annat tillfälle. Jag har genom livet haft många lågperioder, som jag brukar kalla dem. En psykolog eller psykiater skulle antagligen kalla de djupare skoven för depressiva episoder eller recidiverande depression. Jag är inne i en lättare sådan just nu. Numera är det nästan alltid lätta och ytliga som jag kan hantera, men förr fick det ofta stora konsekvenser. Jag gjorde ingenting under de perioderna, bara höll mig undan, var tämligen okontaktbar och oftast mycket otrevlig. De kunde sträcka sig från några veckor till upp till ett par månader och de gick olika djupt. Jag har aldrig pratat med någon om det, förutom med min fru. Jag har de här perioderna fortfarande, men de är inte lika belastande längre. Jag kan se dem mer utifrån, mer objektivt. Det går oftast att se vad som händer och hur jag reagerar på intryck och varför. Förutom samtalen med min fru har också skrivandet hjälpt till. Det har tränat mig att se vad som sker, som en författare som betraktar och beskriver sina romanfigurer. De får ofta mina känslor och stämningar. De blir inte jag, men de tilldelas eller ärver delar av mig.

Förr (och det är inte särskilt länge sedan) försökte jag hantera mina lågperioder genom att ”tänka positivt”, försöka lägga det jobbiga åt sidan, tänka på och göra roliga saker. Det fungerade suveränt, ett litet tag. Nästa hål blev djupare och kom snabbare, tills det till slut inte räckte med vare sig affirmationer eller choklad. De där svackorna är en del av mig och på något märkligt sätt känner jag att jag behöver dem, för att komma ur dem och ta mig upp igen. Det är svårt att förklara, men det är lite som en återfödelse, som att resa sig ur askan, som Fenix. Knepet har varit – och är ibland fortfarande – att hantera perioderna och få livet och vardagen att fungera trots dem, eller kanske tack vare dem. Att skapa utrymme att dra sig undan, att få vara i sin bubbla ett tag, att bli accepterad för alla sina sidor, men kanske viktigast av allt: att slippa vara så jävla positiv hela tiden.

och andra bortförklaringar

Det är helt sanslöst hur jag lägger krokben på mig själv hela tiden. Hur jag så ofta fyller min tid med sånt jag egentligen inte vill göra och då inte får tid med det jag helst vill göra och brinner för. Numera hamnar jag sällan framför TV:n. Vi har gjort TV-tittande i det här huset krångligt, på ett bra sätt. Problemet för mig är att jag är en allt-eller-inget-människa. Jag har liksom bara en av-och-på-knapp. Sätter jag på TV:n så fastnar jag framför den i timmar. Glömmer till och med bort att sova. Jag vill helst av allt skriva på varje ledig tid, men det finns en tomte häromkring med magiska krafter som hela tiden får mig att komma på annat jag borde göra istället, t.ex. kolla på facebook, googla på vilka Judith och Judith egentligen är, eller titta på obegripligt dåliga avsnitt av Tobias och Morran på Youtube. Vad är det för krafter i mig och/eller utanför mig som får mig att fylla mitt liv med skit? Det är lätt att bli konspiratoriskt lagd här.

morran-tobbe-klipp-jpg

Så för att komma underfund om det ska jag nu googla lite på mindfulness, titta på en film på youtube om att effektivisera sin tid och skriva lite om det på facebook.

Tjingeling!

Äldre inlägg

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑