Deep blue sea är en feelgoodnovell som jag skrev 2014. Den har publicerats i novellsamlingen Över en fika, från Ariton förlag.

– – –

I nästan fem år hade Mona suttit vid samma bord mellan klockan ett och fem och betraktat sin omgivning. Det hade inte börjat så bra. Den trettionde april tjugohundrafem hade hon arbetat sin sista dag som administratör på Universal Lab i Märsta. En lång tids skandaler med mutor och fantasifull hantering av företagets bokföring slutade med en lika skandalös konkurs. Kvällstidningarna skrev i veckor om hur ägarna plockat ut pengar ur företaget och flyttat dem till bankkonton i länder där de kunde föra en mer dold tillvaro. Mona visste inte vad som vad sant eller inte, men hon hade blivit upprörd över det hon läst i tidningarna, även om hon inte förstått ens hälften. Hennes kolleger hade blivit arga och hennes förre man hade öst sin galla över ägare och chefer i största allmänhet. I själva verket hade Mona tyckt att det var skönt att bli tvingad att sluta. Hon hade velat ta det steget i flera år, men hon hade jobbat där i nästan tjugo år och trodde inte att hon skulle kunna få något annat jobb. Självkänslan saknades helt för att det skulle bli av. Och vad skulle hon göra istället, om hon inte fick jobb någon annanstans som administratör? Mycket hade förändrats sen dess.

Kaffet var verkligen gott här. Det var en blandning av bönorna Arabica och Robusta som var perfekt. Det hade caféets barista Linda lärt henne. Men det var inte bara blandningen utan också hur bönorna förvarats och rostats. Sen var det oerhört viktigt att espressomaskinen och alla dess delar var rena. Gammalt ingrott kaffe kunde förstöra de mest perfekta bönorna. Och så sist men inte minst förstås – hantverket. Alla baristor vill givetvis låta påskina att deras insats är avgörande för hur kaffet smakar. Mona tyckte framför allt den skillnaden märktes mest på den skummade mjölken. Hon ville ha den tjockt skummig med mycket små luftbubblor, annars kändes det mest som disklödder.

Hon tittade bort mot det runda bordet som stod som en pendang till det bord hon själv satt vid bortanför andra änden av disken. Det var ett betydligt större bord och ofta satt där stora sällskap av unga människor, mestadels unga kvinnor, som hellre verkade vilja ta en kaffe latte istället för skolmatsalens lunch. De konverserade alltid oavbrutet om allt och ingenting. Det förvånade henne att de inte alls bara pratade om ytliga saker, som hon trott innan. Ofta dök det upp diskussioner om riksdagsvalet, om gudstro och om att driva eget företag. Mer sällan var det snack om killar, smink och musik, även om det också förekom. Där satt en ensam kvinna i hennes egen ålder. Hon tittade tillbaka och vände inte bort blicken. Det var inte direkt obehagligt, men väldigt ovant. Mona försökte hålla kvar sin egen blick och log. Kvinnan verkade trevlig och hade ett leende ansikte. De nickade båda mot varandra och det blev naturligt att byta blickfång.

När hon skrapade ur den sista skummade mjölken ur den höga koppen bildades ett gnisslande ljud mellan skedens metallkant och porslinet. Det var ett svagt men omisskännligt ljud. Det nästan lät gott. Som när en vass kniv skär genom en saftig vattenmelon, eller när man mosar ner smör i en varm potatis. Det är ljud som låter gott och bådar om njutning. Den sista mjölken var kall, men den hade kvar stänk av stelnad kanel på toppen som gav en underbar blandning av bitterhet och sötma mot tungan och gommen. Mona suckade djupt av välbehag när skedens innehåll skrapades av mot insidan av hennes underläpp.

Den blinde mannen kom in genom dörren. Han kom alltid klockan två, med en nästan skrämmande punktlighet. Flera gånger hade hon tagit fram sin telefon och sett siffrorna slå över till 14:00 i exakt samma ögonblick som dörren öppnades och den vackert gyllengula ledarhunden stack in sin nos i öppningen. När hon för fem år sen började komma hit varje dag hade hon tyckt det varit så underligt att hon bott, gått i skolan och arbetat i Märsta i hela sitt liv, men under de år hon nu suttit på det här caféet i centrum hade inte en enda människa hon kände kommit dit. Hur kom det sig att man kunde befinna sig på en så avgränsad plats i över fyrtio år och kunna så lite om den och de människor som fanns där? Den blinde mannen satte sig vid sitt bord och Linda kom genast fram till honom och tog upp beställningen, trots att hon redan visste vad han ville ha – en köttbullesmörgås med rödbetssallad, en lättöl på flaska utan glas och en kopp svart kaffe, som skulle serveras efteråt för att det inte skulle hinna bli kallt.

Hon hade skrivit om honom och nästan alla de som besökt caféet. Både stamgäster och tillfälliga besökare. De tillfälliga blev mer stereotypa principkaraktärer om de inte utmärkte sig på något sätt, medan de återkommande kunde få ett helt kapitel. Första dagen som arbetslös hade varit fruktansvärd. Bara att säga ordet arbetslös hade varit plågsamt. Hon hade aldrig varit det. Efter det förnedrande besöket på Arbetsförmedlingen, eller Arbetsförnedringen som flera av hennes gamla arbetskamrater kallade det, hade hon ett stort behov av gott kaffe. Café Lindros låg på vägen tillbaka till lägenheten. Ägaren Linda Lindros, som senare visat sig vunnit priser i flera nationella och internationella baristatävlingar, gjorde en gudomlig cappuccino. Mona hade suttit kvar i över en timme och läppjat på den himmelska drycken och ville aldrig att den skulle ta slut. Dagen efter kom hon tillbaka igen och nästa dag och nästa.

Det hade börjat med en liten anteckning på en servett. Det var knappt egentligen meningen, men mannen som suttit två bord bort hade varit så magiskt vacker. En bildskön grekisk gud med en kraftigt markerad haka med några dagars stubb. Den vita kraglösa skjortan hade varit uppknäppt till långt ner på det håriga bröstet och hon kunde till och med se de styva bröstvårtorna på den välvda bröstkorgen. Hon hade kommit på sig själv med att flämta till lite för högt, men det hade inte verkat som om han märkte det. När sen den gamla kvinnan kommit in, som antagligen var Vin:s mor – hon kallade honom så efter skådespelaren Vin Diesel – så hade hon inte kunnat titta längre. Det hade blivit för mycket. En grekisk gud som älskade och tog hand om sin gamla mamma. Hon hade skrivit ’Hihi den mannen vill jag ha’ på den vita servetten med en ögonpenna från Kicks med färgen deep blue sea. Hon hade tittat på det hon skrivit och lett ett snett och något osäkert leende. Nästa dag hade hon tagit med sig en riktig penna, en korsordstidning och ett anteckningsblock.

Det hade inte kommit några jobberbjudanden från Arbetsförnedringen. Hon hade gått ett antal kurser som sades vara meriterande och som skulle hjälpa henne att hitta ett nytt jobb, men de över tvåhundra jobb hon hade sökt den första månaden gav inget resultat. De hade börjat prata om förtidspensionering och omskolning. Vilka märkliga alternativ. Fick man välja eller skulle de välja åt henne? Hon hade inget emot att studera, men hon visste inte vad hon i så fall skulle skola om sig till. Vad mer än administration skulle hon kunna lära sig efter tjugo år som administratör?

Efter två lösta korsordstidningar hade hon inte lust att köpa en till. Hon älskade korsord, men till och med det kunde bli för mycket. Hon hade plockat fram sin anteckningsbok och tittat i den. Den var tom så när som på den vita servetten hon skrivit på ett par veckor tidigare mellan två vita sidor med tunna grå horisontella ränder. Ögonpennans bokstäver hade kletat av sig i en spegelvänd text på en av sidorna. De hade förvridits och smetats ut något, så att det nu såg ut som att det ungefär stod ’aha! live damned it!’ med lite fantasi. Utropstecknen var lite utdragna på bredden och det var lite knorrar på några bokstäver, men i alla fall. Lev för fan! Hon hade tagit pennan och skrivit ’JA FÖR FAN!’ över tre rader med stora bokstäver och breda utropstecken. Hon hade efter det skrivit ner två frågor – ’Vad ska jag göra?’ och ’Vad gör jag här?’ Hon hade senare lagt till ’Vad vill jag egentligen?’ under och suttit tyst en stund och sippat på sin cappuccino. Hon hade så länge hon kunde minnas tyckt att doften av kanel var både avslappnande och livgivande, men där och då hade den blivit som en eld som gjorde hennes sinnen skärpta och hon vaknade till, trots att hon egentligen inte sov.

’Jag ska skriva! Jag sitter här för att jag ska skriva! Jag vill skriva!’ hade hon skrivit som svar på sina frågor. Hon hade inte haft en aning om var det kommit från. Vad skulle hon skriva? Hon hade i och för sig skrivit hela sitt liv, men det hade bara varit sammanställningar av offerter, styrelseprotokoll och liknande där allt var förutbestämt hur det skulle stå. Vad skulle hon skriva? Trots sin osäkerhet och velighet hade hon ändå bestämt sig. Det var det hon skulle göra där på Lindros. Dessutom hade hon börjat känna att hon behövde en starkare ursäkt att gå dit till caféet än att bara dricka cappuccino i fyra timmar varje dag.

”Hur går det?” frågade Linda. ”Är du klar nu?” Linda kom fram till Mona och torkade av bordet.

”Jo”, svarade Mona med ett både nöjt och lite trött leende tillbaka. De hade med åren blivit riktigt goda vänner. Linda fanns med i fyra kapitel i boken och ett av dem var mer eller mindre tillägnat henne. Hon hade blivit så stolt och glad av det att hon bestämde sig för att lära Mona alla sina hemligheter om hur man gör en perfekt cappuccino. Nu visste hon hur man gjorde och hon hade till och med hjälpt till bakom disken några gånger när Linda varit tvungen att skjutsa något av sina barn till träning när hennes man varit bortrest.

”Jo, det är klart nu.”

”Fasen det måste vi fira. Barbro, hämta ut tårtorna nu och Proseccon!” ropade hon så det skallrade till i vinglasen som hängde i sina rostfria ställningar över disken.

”Jag har förberett förstår du. Kände på mig att du skulle bli klar idag.”

Mona skrattade till. Hela Lindas liv bestod av förberedelser, tänkte hon. Mona tyckte att Linda och hennes man verkade ha ett rätt så jämställt förhållande. Han verkade ta ett större ansvar för barnen eftersom han hade ett arbete med mer regelbundna tider och färre arbetstimmar. Det brukade sällan vara så. Hon visste inte hur många familjer hon sett komma in i caféet där mannen satt sig ner medan hon fördelade ut barnen, lugnade ner dem, tog upp allas beställningar, beställde i kassan, bar kaffe, kakor, bullar och saft, betalade och avslutade med en utskällning för att man råkat hälla i kall mjölk i hans kaffe. Mona hade också haft det så, fast utan barn, men det var över sen några år.

De skålade i bubblande iskall Prosecco och åt av den ljuvligaste Pavlova med lime- och passionscurd. Så kom han in, den grekiske guden Vin. Han hade kommit till caféet då och då under de år Mona suttit där och skrivit, men han fanns inte med i hennes bok. Hon hade inte klarat av det. Han var för vacker, för mycket, för perfekt. Han satte sig ner på sin vanliga plats vid fönstret. Han hade åtsmitande svarta jeans och ett vitt tunt, nästan transparent linne. Eftermiddagssolen smekte hans bara axlar och gjorde att hans hår skimrade som av silver. Dammkornen i rummet bildade ett lekande hav av sprittande glitter i solstrålarna. Mona satte sig ner vid sitt bord.

”Visst är han vacker?” Linda kom och satte sig jämte henne. Mona upptäckte att hon dreglade bokstavligen. Saliv hade börjat rinna sakta nerför hennes haka och munnen var öppen. Hon kände sig otroligt fånig.

”Han heter Göran”, sa hon, ”och är en arbetslös elektriker här från Märsta. Han brukar hjälpa mig ibland. Ja med det elektriska alltså. Han är riktigt trevlig. Du borde prata med honom.”

Göran. Vad var det för jävla namn? Mona skrattade plötsligt till åt det hon just tänkt och Göran tittade åt hennes håll. Deras ögon möttes och verkade fastna i varandra. Han log mot henne. Hur gammal kunde han vara? Kanske i hennes egen ålder. Runt fyrtiofem, eller något yngre. Plötsligt ställde hon sig upp och gick fram till honom.

”Vill du ha tårta och bubbel?” sa hon och ångrade genast sitt ordval. Bubbel, så fånigt. Kunde hon inte sagt Prosecco?

”Gärna”, svarade han med sitt underbara varma leende och ställde sig upp, vänd mot henne. Hon hade råkat blockera vägen mot bordet där tårtan och bubblet stod, så han lade sin vänstra hand på hennes högra höft för att försöka glida förbi henne. Istället stannade de båda upp och hans andedräkt bildade imma på hennes glasögon.

”Vi kanske ska sitta här istället”, sa han plötsligt och tog hennes arm och vände sig, som om de precis hade avslutat en dans.

”Här… javisst… absolut.”

Hon gick bort och hämtade tårta, två glas och en flaska Prosecco och satte sig ner mittemot den grekiske guden Göran. Cafédörren öppnades och in tittade den gyllengula hunden. Den blinde mannen kom strax efter. Göran reste sig hastigt och gick bort till mannen och viskade några ord i hans öra. De kom båda bort till deras bord och hunden lade sig diskret vid sidan och verkade nästan somna direkt.

”Det här är min pappa, Erik”, berättade Göran med en något teatralisk gest mot den blinde mannen. Nu först kunde hon se tydliga likheter mellan de båda männen. De hade aldrig varit på caféet samtidigt. Inte förrän nu. Göran hade alltid varit där med sin mamma, eller den hon trodde var hans mamma. Mona förstod nu att de stämt träff och därför hade Erik kommit ytterligare en gång samma dag för att träffa sin son.

”Och det här är Mona”, sa han och lade Eriks hand på hennes.

”Jag vet”, sa han. ”Det är hon som sitter och skriver. Hon skriver för hand med en Ballografpenna har jag hört. Det är den som river lite mot papperet när man skriver och sen ligger den inte så bra i handen, så man lägger ofta pennan lite snett mot underlaget. Det förstärker ljudet förstår du. Jag ser inte alls, men jag hör mycket bra.”

”Vilken färg är det?” frågade Göran.

”Vadå?” svarade Erik.

”På pennan förstås. Vilken färg?”

”Du är inte klok. Det går inte att höra.”

”Nej, men du kan känna förnimmelsen av den koboltblå färgen på att färgpigmentet får en svag doft av löv när den blandats med triphenylmetanen.”

”Äh du hittar på”, fräste Erik leende.

De skrattade alla tre och tömde glasen medan de följande samtalen gled mellan Monas bok, Görans försök att lära sig spela saxofon och hunden Ginas gurglande mage. Så småningom reste sig Erik upp. Gina ställde sig direkt upp och placerade sig blixtsnabbt under Eriks vänstra hand. Han berättade att han måste hinna förbi apoteket innan det stängde, men frågade om det gick att ses snart igen. De bestämde att de skulle ses redan nästa dag på Lindros. Mona lovade att servera dem varsin perfekt cappuccino och Erik lovade att han skulle försöka även om han alltid drack sitt kaffe svart. Göran och Mona satt kvar en stund till. Han såg nu plötsligt mänsklig ut. Fortfarande vacker, men inte längre en grekisk gud. Han hade ett namn och en röst och ett liv. Ett liv som nu var en del av Monas, åtminstone i korta sekvenser, över en kopp kaffe, så länge det varade. Men det räckte för henne så länge.

Linda hade lyckats få henne att skicka sin bok till flera förlag. Mona tyckte det kändes jobbigt, men Linda hade insisterat. Det var inget hon hade tänkt. Att bli publicerad. Eller framför allt inte att bli recenserad och refuserad.

”Det är skitbra, fattar du det, riktigt bra. Särskilt delarna om mig”, sa hon och skrattade som en skränande fiskmås.

”Okej, men inte mer än två, tre förlag.”

Det blev tolv. Linda packade och skickade. Hon skrev till och med följebreven åt Mona. Det kom inget refuseringsbrev. Inget annat heller. Istället hade de ringt och velat träffas. De ville alla ge ut hennes bok. Det som hade börjat med en fnittrig anteckning med en ögonpenna i färgen deep blue sea, om hennes Göran – den grekiske guden som blev en människa och som blev hennes.

Mona fångar upp den sista skummade mjölken med kanelstänk ur muggen. Ett svagt gnisslande ljud bildas när den rostfria skeden skrapar mot porslinet. En hand glider plötsligt in under hennes armbåge och lägger sig runt hennes handled. Hon reser sig upp och vänder sig om.

”Ska vi gå hem?” Göran ler mot henne.

Mona vinkar åt Linda som står bakom disken. Göran har hjälpt henne att boka in ett par intervjuer i morgon inför att hennes nya bok ska släppas. Hon tror knappt att det kan vara sant. Fortfarande får hon nypa sig för att förstå att hennes debutroman har sålt över femtiotusen exemplar. Det som började på en servett här på Café Lindros. Det är dessutom deras ettåriga bröllopsdag i morgon och hon vet att Linda har förberett något. De ler alla mot varandra. Livet blev inte alls vad hon hade tänkt. Det blev så mycket bättre.

2947 Visningar totalt 2 Visningar idag