För några dagar sen skrev jag ett inlägg på facebook som handlade om positiva tankar. Mer noggrant så skrev jag att jag inte är särskilt förtjust i att man uttrycker sig att ”man tror sig klara av saker och ting”, utan att man istället bör vinnlägga sig om att ”veta att man ska klara det”. Skillnaden är förstås att troendet har ett tvivel inbyggt i sig, medan vetandet handlar om att boosta sig själv så mycket att ett misslyckande inte finns på kartan. Jag tror mycket på den mentala kraftens inverkan på både intellekt och muskler. Atleter som vet att de kommer att vinna kommer ofta mycket längre än de som hoppas på att komma på pallplats. Den norske skridskokungen Johann Olav Koss vann tre guld på OS i Lillehammer och han slog dessutom världsrekord på alla tre distanserna. Vid en intervju med honom ställdes förstås frågan hur det kunde vara möjligt att vinna så stort. Han svarade lite gåtfullt med att han innan varje lopp ställde en mycket viktig fråga till sig själv. En fråga som var helt avgörande för hans resultat. Om det verkligen stämmer att en enda fråga kan påverka så mycket tvistas det säkert om. Givetvis var hans bedrift ett resultat av många års intensiv träning, men alla andra skridskoåkare på OS i Lillehammer hade ju tränat minst lika mycket och hårt som han. Varför åkte inte de lika fort? Alla hade ju samma fysiska förutsättningar. Vad tror du att han ställde för fråga till sig själv?

johann Olav Koss

 

Reaktionerna på mitt inlägg blev blandade. Positiva budskap faller inte alltid på plats, framför allt om de inte har något innehåll som man kan relatera till och ta till sig. Om det positiva budskapet bara är ord, finns det då risk att effekten ibland kan bli det motsatta? Jag vet inte, men jag fick nästan den känslan. Jag har en del facebookkontakter som har levt ett hårt liv och som har mått och fortfarande mår mycket dåligt, av olika skäl. Jag känner dem egentligen inte personligen, åtminstone inte i den bemärkelsen att jag har träffat dem i verkliga livet. En av dem är en ensamstående, arbetslös kvinna i medelåldern (gissar jag) som har haft en del stora motgångar sista tiden. Jag uppfattar henne som mycket smart, driftig och attraktiv, men det har inte räckt för att stå emot den massiva missunnsamhet som verkar finnas mellan kvinnor (här hoppas jag att jag har hur fel som helst), i små samhällen och bland medelålders. I det läget får man helt enkelt inte sticka ut, vara cool, smart, nytänkande och framgångsrik. Det visar sig hos vänner, bekanta, grannar, försäkringskassa, arbetsförmedling med mera, med mera. Hon har satsat hela sig själv, pengar och tid och drivit allt helt själv med en kompakt mur av misslyckokörer. Till slut har kraften och pengarna tagit slut och känslan av framgång har övergått till dålig självkänsla, där det är lätt att uppfatta sig som korkad, ful och fet. Jag vet inte om det gått till exakt så, men det är min bild av det hon uttryckt på facebook och i sin blogg. Jag kan förstå att när hon läser inlägg på facebook som ”du är kärlek”, ”inget händer förrän du skapar det”, ”du duger som du är”, ”krossa jantelagen” och så vidare, så landar det inte så bra just nu. Fantastiska budskap, men som måste fyllas med innehåll för att de ska bli användbara. Innehåll som man ska ge orden själv, men där man måste ha kraft och glädje att fylla dem med. Kan det vara så att när kraften och glädjen saknas att orden istället blir som en örfil? Hur ska man hjälpa en människa som tappat all tro på sin egen förmåga? Och hur ska man få en människa att förstå att hon är sensuell, vacker och sexig när hon bara ser en trött, ful tjockis i spegeln?

 

Jag tror själv mycket på kraften i positiva budskap och positivt tänkande. Jag har själv ofta fått kraft i det när jag mått väldigt dåligt, men det är svår balansgång. Jag har också råkat ut för att bli riktigt förbannad på vad jag då uppfattade som positivistfascister. Människor som inte kan se sammanhanget klart utan kommer med klämkäcka kommentar när man står upp till halsen i skit och sorg. Ibland behöver man inte ett positivt budskap utan en örfil av kärlek, för att vakna upp.

 

Nå vad var det Johann Olav Koss frågade sig själv när han stod där på startlinjen, tre gånger på samma OS, för att trigga sig själv att åstadkomma nästan omänskliga bedrifter långt utöver vad någon av hans medtävlare skulle komma att klara. Har du gissat? Ja, det var inte en särskilt komplicerad eller märkvärdig fråga. Han frågade sig själv så här:

”Undrar med hur mycket jag kommer att slå världsrekordet idag?”

 

Free your mind!!!

 

 

1607 Visningar totalt 2 Visningar idag