Brukar ni ofta känna er så där hopplöst värdelösa? Jag vet att det beror på att det sitter en jantefigur, eller vad man nu vill kalla den, på axeln och påpekar det för en då och då. Det där i en som vill upprätthålla status quo och som inte vill att något ska förändras. Min goda vän, coachproffset Marion Solkvint på Seagold Co-active Coaching, kallar det för gremlins. Men ändå. Trots att jag egentligen tror på mig själv och på mina förmågor, så fastnar jag ibland i en seg sirap av självömkan, trötthet, tvivel och så väldigt mycket vidare. Det går över, jag vet det. Men de där perioderna är inte roliga.

 

För min del brukar jag sluta mig i mig själv, inte vilja göra någonting annat än möjligen titta på filmer, gärna maratontittningar med Sagan om Ringen, Matrix eller Hugh Grant-snyftare. Det brukar bli mycket choklad, vin och annat som jag tror ska ge tröst och en bättre känsla, vilket det förstås inte gör, utan lämnar bara kvar en klibbit hinna av socker på tänder och tunga och en ångest över alltför stort sockerintag. Det går alltid över av sig självt efter någon eller några dagar. Min omgivning har dock svårt att hänga med i svängningarna. Det kommer numera väldigt sällan och det brukar normalt gå över fortare än det gjorde förr och jag har börjat fundera över vad som är skillnaden. Jag skulle tro att jag i mycket större utsträckning gör sånt jag trivs med. Jag skriver mycket, vilket har varit en ouppfylld dröm en lång tid. Nu gör jag det, framför allt via bloggandet och det är underbart. Dessutom har jag förändrat min arbetssituation drastiskt genom att bli min egen och att skapa förutsättningar för ett för mig nytt och friare sätt att jobba.

 

Jag undrar dock om det någonsin kommer att försvinna helt. Har någon av er helt blivit av med era gremlins och mår toppen alltid? Kan man må toppen alltid? Eller behöver man sjunka ner lite för att kunna stiga ännu högre? Jag vet inte, men jag tar i alla fall inte något för givet. Det finns allt för många talessätt och pseudosanningar om sakernas tillstånd, som sannolikt bara är bortförklaringar för att man inte orkar eller vill ta tag i sitt liv. ”Man måste sjunka ända ner till botten för att ta avstamp för att komma upp igen” läste jag vid något tillfälle för några år sen. Varför då? Varför måste man sjunka ända ner till botten? Är det inte betydligt bättre att vända långt innan man kommit till botten? Jag har en del vänner som relativt ofta talar om hur dåligt de mår eller hur dåligt de har mått i livet och verkar framställa det som en merit som är bra. Det har jag aldrig förstått. Om jag t.ex. själv skulle vilja vända mig till en terapeut, en coach eller bara en vän som lyssnar just nu, så skulle jag mycket hellre välja en som mår riktigt bra och som gärna mått bra länge, kanske till och med hela livet, för de borde väl vara experter på just det, att må bra. En som mått dåligt hela livet skulle jag inte välja att anförtro mig till om jag själv mår dåligt. Det är väl dem man behöver minst just då…eller?

 

Nu har jag skrivit lite och det har gått en dag sen jag började formulera de här funderingarna, så min nedåtgående spiral har vänts uppåt. Skrivandet är en medicin som verkligen fungerar för mig varje gång och jag är så glad att jag funnit den. Den har dessutom inga biverkningar som jag har upptäckt hittills. Jag tror inte att det räcker att hitta något man verkligen gillar att göra för att må bra. I grunden måste man nog arbeta med sig själv och sina egna gremlins i första hand, men att ha en metod att snabbt mota tillbaka den lilla dvärggremlin, som envist klistrat fast sig någonstans där långt inne i en, till sin mörka håla, det är en gåva.

 

1741 Visningar totalt 2 Visningar idag