Jag läste idag ett öppet brev till Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri på Dagens Nyheters webtidning apropå det starkt kritiserade projektet Reva, som går ut på att verkställa fler avvisingar av papperslösa. Brevet har fått stor spridning på olika sociala media. Jag länkade till artikeln på min facebooksida eftersom jag tyckte den var både bra, intressant och välskriven. Brevet handlade om hur man blir bemött när man uppfattas som främmande i Sverige och framför allt då om man har en annan hud- eller hårfärg än det man skulle kunna beskriva som ”den ursprunglige svensken”, som Jonas benämner som rosafärgade. Han ber Beatrice att byta skinn och erfarenheter med Jonas i 24 timmar för att hon ska få uppleva de orättvisor och kränkningar som han fått uppleva under hela sin uppväxt i Sverige och upplever än idag 2013. Han tar med henne på en resa i Khemiri-land, en resa kantad av oprovocerat hot, våld och trakasserier, mot alla de som inte är rosafärgade, av de som är anställda för att skydda vårt land och göra att tillvaron känns säker och trygg. Det är egentligen inte så nytt. Det har gått att se, läsa och höra om i media i decennier. Det finns två saker i detta som gör mig förvånad och så otroligt förbannad.

Det är helt obegripligt att så många människor lever med detta fortfarande, 2013, efter så många år. Det känns som att ingenting har hänt. Har inga vettiga politiska beslut fattats för att alla människor ska få en chans till ett drägligt liv? Det har det kanske gjorts, men jag ser inga tydliga resultat av några sådana beslut. Hur kan fortfarande människor med mörkare hudfärg och hår med automatik bli misstänkliggjorda för brott utan anledning? De som hittills skrämt mig allra mest har varit berusade rosafärgade män i 55-årsåldern och påtända rosafärgade män i 25-årsåldern. Varifrån kommer den här rädslan för människor med mörkare hy och hår, nu, 2013?

När jag lade in länken på facebook så delades den av många och jag fick en kommentar. Den handlade om att Jonas tror att det bara är mörkhyade som utsätts, medan det i själva verket är så att det också är många rosafärgade som drabbas. Jag har ingen statistik på detta, men sorry, I don’t believe you! Jag kan förstås ha fel, men jag är helt övertygad om att det inte är på det sättet. Jag tror stenhårt på att rosafärgade människor generellt glider i en rosafärgad gräddfil just på grund av sin hudfärg och genom antagandet att en sådan person per automatik är en hederlig, hårt arbetande svensk! Jag är helt övertygad om att en person med ungefär lika slitna eller rena kläder och ungefär lika vårdat eller ovårdat yttre behandlas olika beroende på hudfärg av obehagligt många människor. Jag tror också att den kulturen finns starkt rotad hos många myndighetspersoner och rättsskipare. Ofta dold bakom övertygelsen om att man själv inte är rasist, MEN… åtföljt av en mängd inlärda argument om hur många som får plats i det här landet och hur de är, de där som kommer där bortifrån, med sin konstiga kultur och sin konstiga syn på barnuppfostran, jämlikhet, religion, traditioner och så vidare.

Och även om det skulle vara så att massor av rosafärgade människor drabbas av exakt samma sak, så förtar det väl inte Jonas upplevelse när hans far alltid blir stoppad i tullen, medan de rosafärgade glider igenom, när han själv upprepade gånger avkrävs legitimation av polisen på stan, att han blir tagen av polisen bara för att han råkar likna någon som eventuellt skulle kunna vara kriminell. Jag har sett bilder i tidningar på efterlysta mördare som om man kisar med ögonen mycket väl skulle kunna sägas likna mig ytligt. Varför tar ni inte mig? Hallå!!! Här är jag! Jag är kanske kriminell! Fängsla mig! Stånga mig! Gör nånting!

 

1743 Visningar totalt 2 Visningar idag