agentstefan

med rätt att leva

En vit medelålders man

Jag är en vit, medelålders man. Då var det sagt, så att jag inte behöver be om ursäkt för det mer. Varför var då det så viktigt att konstatera? Tja, det kanske var onödigt, men ibland behöver jag göra den snabba reflektionen själv för att sätta saker i sitt rätta sammanhang. Allting i livet kan inte jämföras med allting annat. Även om exempelvis barn överges, utnyttjas och till och med mördas (bara att skriva det skapar imaginära men ytterst påtagliga klumpar i kroppen) i världen, så kan jag reflektera över mitt eget liv och hur jag själv har det i världen, i Sverige, i Varberg, i mitt vardagsrum, i soffan. Trots att mina fredagsfunderingar ofta är av tydlig i-landskaraktär, så är de viktiga för mig. Men vad innebär det att vara just en vit, medelålders man?

Vit är ju förstås i sammanhanget en benämning på min hudfärg, men som kopplas ihop med en mängd saker såsom kultur, arv, privilegier med mera. Det är inte heller svårt att associera den vita färgen till kolonialism och erövringar, trots att det inte alls har något med färgen i sig att göra. Det har förekommit och förekommer i hela världen hos människor med alla hudfärger. En av de största erövrarna i världen var mongol. Trots det hoppar mina tankar snabbt iväg åt det hållet. När jag tittar på mig själv har jag svårt att kalla mig vit, ens som metafor. Mina gyllenbeiga hudtoner känns betydligt mer besläktade med min grannes gyllenbrunsvarta än med de kritvita lakan som ligger på hyllan jämte mig och pockar på uppmärksamhet eftersom jag borde ha vikt dem för flera dagar sen. Insidan av hans handflator är nästan blekare än mina. Ändå är jag vit och han är svart och det betyder något för både mig och honom. Det finns mer än våra hudfärger som skiljer sig (trots att jag ser mer likheter än skillnader). Våra hudfärger har olika historia. Femtio nyanser av beige kan också innebära femtio nyanser av möjligheter, eller omöjligheter – minst.

hander416x133

Medelåldern är ett gyllene helvete. Det är verkligen så. Jag känner att jag blir både visare och mer tillfreds med mig själv med åren, åtminstone beträffande det som försigår i mitt huvud. Det betyder inte att jag ser mig som en klok människa i alla avseenden, men mycket går i huvudsak åt rätt håll (hoppas jag). Min mångåriga yrkeserfarenhet ger mig numera många fördelar och jag behöver inte längre jaga runt en massa för att försörja mig. Jag är välutbildad och har jobbat i snart tjugofem år som arkitekt. Det går bra. Det nuvarande helvetet handlar nästan uteslutande om att den kropp som bär mina tankar och min så långt uppnådda (möjligen något inbillade) klokhet runt i världen har bestämt sig för att inte längre vara så generös som förr. Jag började märka det runt 45. Inget stort, men ändå stort på något sätt. Förr kunde jag äta två pizzor direkt efter varandra, vräka i mig godis i mängder, hoppa från höga stenar, gräva i timmar, jobba tre dygn med sammanlagt tre timmars sömn, utan att något hände. Återhämtningstiden var åtta timmars sömn, sen var jag på banan igen. Nu är jag snart femtiotvå och kan knappt böja mig ner för att knyta skorna utan att behöva en kiropraktor efteråt. Jo jag överdriver lite, men det har hänt saker. Jag vaknar klockan fyra, fem varje morgon och måste gå på toaletten. Och en sak tänker jag bara viska lite tyst (och sprid det inte vidare snälla så att någon mer får veta): urinläckage vet jag numera vad det betyder. Nåja, lite sporadisk träning, omläggningen av kosten (t.ex. inget gluten längre) och regelbunden yoga har gjort livet betydligt lättare, men jag förstår nu att inget längre kommer gratis när det gäller fysiken. Jag är definitivt medelålders.

Att vara man innebär med automatik en mängd fördelar såsom att andra män tittar mig i ögonen när de pratar med mig istället för på mina välformade bröst. Jag skulle också ha högre lön än kvinnor med samma utbildning, erfarenhet och befattning om jag vore anställd. Det innebär också att jag förväntas bete mig på ett visst sätt och tycka om särskilda saker, såsom sport, motorer, krigs- och actionfilmer, rockmusik, jazz eller blues och grillat kött. Jag ska i huvudsak ha svarta, blå eller beiga kläder och får enbart vara fåfäng när det gäller min bil (och möjligen motorcykel och båt). Jag ska tycka illa om glitter, glamour och melodifestivalen. Det jag absolut inte får vara är svag eller sårbar. Här finns ett undantag, då jag som man får visa en viss sårbarhet tillsammans med kvinnor. ”De gillar sånt.” Jag avskyr könsuppdelning. Jag avskyr de förväntningar och krav som finns på människor hur de/vi ska vara. Under en period i tidig tjugoårsålder experimenterade jag en del med hur jag såg ut. Jag sydde mina egna kläder och de var verkligen unika och färgstarka. Letade upp gamla mönster i uppslagsverket Klädedräktens historia och transformerade in dem i 80-talet. Jag blekte också mitt hår och klippte det i en tidstypisk, men vågad frisyr à la Grace Jones. Det var kul, men det varade inte länge. Ganska snart föll jag in i blåjeans-och-svart-skjorta-normen. Jag blev det jag förväntades vara.

Grace Jones

Och vad är då alternativet förutom att sitta här och gnälla över det faktum att jag är en vit, medelålders man? Ja det torde uppta betydligt mer än ett blogginlägg att ge sig in i någon slags svar på. Det är lätt att konstatera att det finns kulturella och sociala förväntningar på hur jag ska vara och se ut och att jag har särskilda privilegier enbart genom att ha fötts i det här landet, den här tiden och med det kön jag har (och säkert av fler anledningar). Jag vet inte om jag längre är så rebellisk att jag vågar och orkar göra uppror mot ytliga normer såsom kläder och frisyrer. Dessutom tillåter inte mitt tunna hår längre att jag imiterar Grace Jones. Men trots att kroppen påminner mig om att det har gått en tid sen jag var fysiskt odödlig, så har jag fortfarande kvar alla mina åldrar i huvudet. Mina tankar vandrar från att ställa barnsliga och naiva frågor om livet och universum till de mest fyrkantiga behov att kategorisera, bedöma och värdera. Jag är ibland stark och självsäker (och tvärsäker), ibland svag, sårbar och liten. I mina tankar kan jag fortfarande vara vem jag vill och hur jag vill, obegränsad och oövervinnerlig, självutplånande och liten. I det verkliga livet är jag bara jag, med mina privilegier och tillkortakommanden, med mitt rebelliska inre och förgängliga yttre. Så jag bestämmer mig tveksamt att hjälpa min kropp att bära mina tankar lättare och längre med träning (om än oregelbunden), yoga och hälsosam kost, för det är den värd. Jag tränar mina tankar på att fortsätta ha alla åldrar jag haft och inte bli bitter, likgiltig och bekväm. Hur det går? Ja det får vi väl se.

DSC02078

5327 Visningar totalt 2 Visningar idag

2 kommentarer

  1. Jag gillar dina tankar och nickar igenkännande åt att vara i alla åldrar inuti.
    Härligt med en medelålders vis mans tankar kring att vara man och äldre och ändå så där underbart barnsligt naiv och inte.
    Läste detta och blev glad!

    • agentstefan

      12 juni, 2015 at 13:04

      Tack för din härliga kommentar. Börjar bli så gammal nu att jag kan göra och känna vad jag vill, dvs vara mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

*

© 2018 agentstefan

Tema av Anders NorenUpp ↑