Nästan alla människor hatar förändringar. Det låter kanske trist, men det är nog så nära en naturlag man kan komma utan att vara det. Det här hatet kan bero på många saker. Oftast är det nog en rädsla för det man inte vet, eller det man inte har, det man inte känner till, det okända. Det kan förstås också bero på att man inte vill förlora det man har, sin position, sin makt. Det är otroligt fascinerande att ofta möta så massivt motstånd till förändringar, oavsett om förändringen uppfattas som bra eller dålig, ond eller god. Det verkar vara just förändringen i sig som är kärnan till det onda. Fascinerande därför att världen, naturen, livet hela tiden just gör det – förändras. Allt förändras hela tiden. Inget är bestående, oföränderligt, evigt. Den här tiondels sekunden när jag skriver just den här bokstaven är omedelbart borta för att aldrig komma tillbaka. Människor man träffar för första gången på tio år kan man ibland uppfatta att de inte alls förändrats, men det har de alltid gjort och ofta väldigt mycket. Det oföränderliga du uppfattar är mönster och signaler du har diffusa minnen av.

 

I många sammanhang uppfattas avskyn till förändring som bakåtsträvande och hindrande av utveckling och så kan det förstås vara. Men genom att medvetandegöra sig om sakernas tillstånd kan du genom att arbeta dig igenom förändringsskräcken istället förvandla den till något som plötsligt känns tryggt och positivt. Hur då? Ja många gånger handlar det om att en sån process behöver få tillåtas ta lite tid. Låt mig ta ett exempel från en bransch jag kan. När kommunen planerar ett nytt område för bostäder, industrier eller kanske både och, så har man ofta något möte med den som vill bygga och den som äger marken. Sen skissar och ritar planarkitekten fram förslag (detaljplan) på hur området ska se ut och vilka bestämmelser som behövs för att reglera bland annat vad som ska få byggas i området. Och redan här har det gått snett. När planen är klar så skickas den ut på samråd och ställs ut på kommunhuset och ofta även på biblioteket och kanske även andra offentliga platser. Det som då oftast brukar hända är att de som på olika sätt berörs av den här planen och nu ser den för första gången blir upprörda, arga, ledsna, irriterade etc. Så småningom överklagas planen och det tar en evighet innan den blir antagen, avskydd av många. Jag tror det finns många liknande öden i många andra branscher. Varför blir det så fel så ofta?

 

Ja, det är egentligen inte så svårt. Det handlar om tre saker: förankring, förankring, förankring! Genom att tidigt involvera alla människor som berörs så får man inte alla att älska förändringar, men deltagaren blir en del av processen istället för att bara bli drabbad av den. Genom att fånga in synpunkter tidigt och att låta synpunkterna få plats i ett projekt så kan till och med den minsta lilla detalj som någon lyckas få med, få den personen att känna att man lyckats påverka och förbättra läget. Och det kan definitivt skapa en positiv känsla av delaktighet, att känna sig lyssnad på och att kunna påverka. Genom tidig förankring kan man även få människor som initialt är negativa till en positiv förändring få en insikt om vikten av att se ett större syfte med förändringen och därmed en acceptans för förändringen men det kräver att förankringsprocessen får tillräcklig tid att landa. De gånger jag prövat detta fullt ut har projekten alltid slagot väl ut och inte överklagats av någon. Det finns förstås ingen garanti för det, eftersom det finns en del människor som känslomässigt livnär sig på att förhindra alla typer av förändringar oavsett vad den kan leda till. Men de är lyckligtvis inte så många.

 

Varför görs då inte detta alltid? Jag tror det beror på att man vid nästan inte någon utbildning lär sig vare sig att hantera förankringsprocesser eller att det ens är den viktigaste delen i all form av förändring. Sen förstärks det av en kombination av bekvämlighet och vilja att fokusera på det man utbildat sig till oavsett om det är planering, organisationsutveckling eller vad det kan vara. Att driva förankringsprocesser är både svårt och krävande eftersom det handlar om att möta många olika människor med olika viljor, drömmar och bakgrund. Men när du väl tagit dig igenom det och känner samförstånd och samarbetsvilja, så känns det värt förberedelser och nervositet. Man kan dessutom spara otroligt mycket tid genom att undvika massiva protester och överklagandeprocesser. Att hantera förankringsprocesser måste bli en naturlig del i så många utbildningar. Det måste ges utrymme i kommunernas och företagens budget och bli en självklar och naturlig del i alla typer av förändringsprocesser!

 

1611 Visningar totalt 2 Visningar idag