För femton år sen skrev jag en Mauro Scocco-inspirerad låt med refrängraderna ”Jag hatar busstationer. Där är jag alltid på väg mellan hem och jobb. Men jag älskar tågstationer. För de betyder att jag är på väg nånstans bort.” Det är en stor skillnad på att vara på väg bort någonstans och att vara på väg mellan två punkter. Jag har inte längre en så stark aversion mot bussar, men känslan är fortfarande densamma. Tåg får mig alltid att känna äventyret blåsa i håret. Mycket starkare än både buss och flyg. Både den starka känslan att möta något nytt spännande, och att fly bort från något jobbigt, tråkigt, vardagligt. De finns många som menar att man måste försöka lära sig att glädjas i vardagen och det stämmer säkert, men jag är verkligen ingen vardagsmänniska. Jag har alltid älskat att se fram mot något, nåt annorlunda och speciellt. Äventyret och leken. Det betyder för den skull inte att jag alltid varit särskilt äventyrlig och lekfull, men drömmarna har funnits där. Jag har nog alltid varit en Indiana Jones i själen, men inte i verkliga livet.

 

När jag var yngre (men inte så ung) gillade jag verkligen att leka på lekplatser. I en lekplats i Slottsskogen i Göteborg finns en lång rutschkana som jag älskade att åka i även som 20-åring. Vattenrutchkanor har också alltid roat mig mycket, liksom åkattraktionerna på Liseberg. Men så är det inte längre. Vart tog lekfullheten vägen och när försvann den? Hur gör man egentligen för att väcka den till liv igen och njuta av den fullt ut? Ja, jag vet faktiskt inte. Det är lätt att skylla på att man börjat bli gammal, men det köper jag inte. Jag har mött människor med en enorm lekfullhet vid både 70 och 80 års ålder. Det enda som har hindrat dem från att kasta sig ut i en lian är att kroppen inte orkar att hålla kvar dem i repet och att landningen kan få drastiska konsekvenser, men hade de bara fysiskt klarat det så hade de hängt där. Jag tycker inte sånt är kul längre. Förr längtade jag också att vara ute och dansa. Det blev inte så ofta, men jag längtade verkligen ut hela tiden på discogolvet. Nu stannar jag helst hemma. Vad är det som händer? Det här är absolut inget jag vill ska ske. Jag vill älska att kasta mig ut i discokulans färgspel och längta till varje gång jag får möjlighet att hoppa fallskärm och flyga luftballong (vilket jag aldrig gjort någotdera). Men hur skapar man en längtan och hur boostar man en lekfullhet?

 

Mycket av det äventyrliga som funnits har istället ersatts med arbete, prylar, räkningar och en massa andra måsten. Många saker är på väg att förändras i mitt liv just nu, mot mer frihet, mer självstyrt liv, men kommer jag att kunna längta och leka igen? Kommer den friare tiden att fyllas med andra måsten och fler prylar? Ja det återstår att se, men jag kan inte se ännu att även själen kommer att bli friare, bara för att min kalender blir det. Det kanske är en bra idé att återknyta till den femtonåriga refrängen och låta tåget bära ut i världen. Att inte åka fram och tillbaka, utan iväg till någonstans och se vart det bär hän. Det kanske är tåget som får bli själens och prylarnas frigörare. På tåget kan inte ryggsäcken vara för stor och resan går tillräckligt långsamt för att hinna uppfatta och ta till sig det som sker runtomkring. Att stanna upp på tågstationer för att se om en ny riktning ska tas ut, längre bort eller tillbaka hem.

 

Free your mind!

 

1801 Visningar totalt 4 Visningar idag