Det är verkligen få saker jag hatar. Hata är ett så starkt ord att det måste vara något extraordinärt för att man ska hata något. Men det behöver inte alltid vara så extremt. Jag hatar faktiskt en del rätt små saker. Jag har en bekant som alltid fullkomligt skiter i andras behov. Hans behov går alltid före alla andras och han lyckas också göra så att man känner dåligt samvete när man inte gör allt i världen för att hjälpa honom att uppfylla hans behov. Han är martyrernas och narcissisternas mästare. Han har förstås ingen aning om detta själv utan ser sig själv som oerhört generös, altruistisk och självuppoffrande. Han kan vara oerhört givmild, men bara när han själv har lust och med sånt som passar honom. Givmildheten innefattar aldrig vad andra verkligen behöver. När man inte ställer upp på att uppfylla hans behov så vänds det emot en med en mästerlig retorik av elakhet, personangrepp och martyrskap. Jag hatar inte honom och egentligen inte heller att han är sån. Jag är också självupptagen, snål och inåtvänd ibland. Det jag hatar är det ständiga upprepandet av mönstret och att han får mig att må så dåligt och att tycka så illa om mig själv. Och det är ett djupt hat. Jag vet inte hur många gånger jag och många andra lyssnat, lyssnat, lyssnat, gett råd, hjälpt, men det ändrar sig aldrig. Det är som att försöka hjälpa en alkoholist eller anorektiker som inte vill eller vågar bli av med sitt beroende. En som alla tycker synd om och som man inte kan eller får tycka illa om eller ens tycka att han får skylla sig själv.

 

Upprepandet av många små mönster, många lätta mentala örfilar, många små dåliga samveten är verkligen som många bäckar små. De blir till slut en stor tsunami av vattendroppar som väller fram och förgör allt i sin väg. Den absolut värsta tiden i mitt liv var när jag gick i högstadiet. Jag hade en klasskamrat som inte var särskilt kamratlig, utan hade som älsklingshobby att knacka med sin mellersta långfingerled på en punkt på min högra axel. En knackning gjorde inte alls ont, men efter kanske 5-6000 knackningar ett år senare på exakt samma punkt så gjorde varje knackning fruktansvärt ont. Något som utåt, hos lärarna, såg helt oskydligt ut, frambringade en enorm smärta. Det spelade ingen roll att axelvaddar hade börjat komma på en del kläder. Knackningarna hade känts genom ett hockeyskulderskydd! Och jag hatade de där knackningarna. Jag hatade dem för att de gjorde så ont, men också för att ingen kunde förstå (framför allt inte knackaren) att det kunde göra så fruktansvärt ont.

 

Jag har en god vän som brukar bli oerhört upprörd över anmärkningar eller synpunkter som är så små eller otydbara att de för vem som helst knappt skulle tolkas som förolämpningar eller ens negativa. Men för henne blir de som käftsmällar med nakna hårda knogar. Jag har långt senare förstått att det har en lång historia av små pikar av hennes föräldrar under hennes uppväxt, följt av en skitrelation fylld av kritik och mentala knackningar. Varje hugg var litet, men tillsammans har de bildat en så kraftig motkraft att minsta lilla synpunkt som kan uppfattas som negativ av henne bemöts med en tsunami av ilska, smärta och sorg. Hon uppfattas givetvis som svår och jobbig att umgås med, och det är hon, men det är lättare när man förstår reaktionerna. Självklart är det något man behöver söka hjälp för. Det ansvaret har man själv, att ta hjälp att kunna hantera sina knackningar. Man kan inte begära att omvärlden ska kunna se och förstå ens inre tsunamier.

 

Det är nästan omöjligt att få förståelse för hur små upprepade företeelser kan skapa så mycket smärta, både fysiskt och känslomässigt. Att slå tillbaka kan ibland fungera, men långt, långt ifrån alltid, särskilt inte när man är eller känner sig liten och svag. Jag tror på en kombination av att hålla sig borta från såna som skapar hatet om det är möjligt, eller åtmistone inte göra sig beroende av dem, och att själv vid behov ta hjälp av terapeuter, coacher eller liknande för att klara av att hantera och stå emot alla spikar och pikar. Låta dem köra sin grej, men att samtidigt vara tydligt mot sig själv och dem att jag ställer inte upp på detta och stålsätta sig mot den efterföljande retoriken med repliken ”jo, men det är ditt problem att lösa”.

Free your mind!

 

1551 Visningar totalt 4 Visningar idag