En av mina många favoritbloggare Camilla Lebert Hirvi skrev i sitt senaste blogginlägg att hon i sin nuvarande tillvaro i Thailand möter människor med vad hennes grekiska vän kallar ”clear eyes” – klara ögon. Uttrycket är så bra och dess motsats, som skulle kunna vara grumliga ögon, eller det man oftare använder ”glasartad blick”, är det jag själv vanligtvis möter. Det finns överallt, i alla yrkeskategorier, alla samhällsklasser, alla åldrar (utom möjligen de allra yngsta). Och det är könlöst, utan doft, smak eller känsel. Har du testat att studera människor på bussen, i tunnelbanan, på tåget eller spårvagnen? Försökt föreställa dig vilket liv de har, hur deras uppväxt kan ha sett ut, hur deras familj är? Jag gör det ganska ofta och det är inte särskilt ofta berättelser med lycklig början, innehåll och slut. Jag ser inte alltid djupa tragedier eller stor sorg, men desto oftare likgiltighet, uppgivenhet och leda. Pröva det själv nästa gång du befinner dig bland människor där du utan att tränga dig på försiktigt kan studera någon eller några. Titta inte för mycket utan låt den ögonblickliga bild du får arbeta vidare i dina tankar. Vem är det du ser? Vad har den människan för tankar om livet, om framtiden, om drömmar?

Camilla Lebert Hirvi

 

När det gäller de människor Camilla möter runt om i världen som har de här klara, nyfikna ögonen, menar hon att det är värmen, tiden att göra ingenting och det man helst vill, ledigheten, vilan som gör att nyfikenheten vaknar, den inre sanna glädjen, tilliten, generositeten. Jag tror att hon har helt rätt. När vi reser bort och är borta så länge att rastlösheten och ångesten av att inte hela tiden vara nyttig hinner mattas av, så inträder hos många ett lugn i själen. Men varför måste man resa på semester för att kunna ha det så? De gamla gubbarna som Camilla möter på ett litet café i en liten grekisk bergsby har klara ögon, men de är inte på semester. De är i sin vardag, sina hem, mitt i sin verklighet. Vad är det som gör att de kan bibehålla sin nyfikenhet och glädje? Jag tror delvis att det handlar om det som Camilla formulerat i ett tidigare blogginlägg. Om hastighet. Om att låta kroppen, tanken, livet vara i fas med tiden. Att vara mer och göra mindre. Bodil Jönsson skrev i sin bok Tio tankar om tid om hur vi ofta inrättar oss efter en livslögn om att vi har ont om tid. Hon menar att vi precis lika gärna skulle kunna skaffa oss livslögnen att vi har gott om tid. Det skulle ju i alla fall sannolikt inte fungera sämre. Hur vi relaterar till tiden sitter egentligen bara i vårt huvud och vi har under generationer lärt oss att förhålla oss till en konstruerad tidsuppfattning för att bättre passa in i industrialismens behov av kontrollerad effektivitet och produktivitet.

Bodil Jönsson

 

Om vi ska uppleva tiden som lång och god gäller det att lära sig ett nytt förhållningssätt till tid. Det är till exempel lika bra att redan från början inse att du inte kommer att hinna med allt du skulle vilja, eller som du tror att du måste hinna med. Ge upp det redan nu. Vanligtvis skjuter vi upp saker som vi tycker är tråkiga, jobbiga och svåra, helt enkelt för att de kräver mer av oss. Mer i form av ställtid både före och efter på grund av att vi måste ladda innan vi börjar, kanske förbereda oss noggrant och mer tid efter för återhämtning och reflektion. Svåra och tråkiga uppgifter tar lång tid och måste därför planeras noga när de ska göras så att de inte samlas på hög, som ackumulerade stressmonster. Du kanske till och med kan strunta i dem helt, eller låta någon annan göra dem, utan att det får negativa konsekvenser. Fundera på det: måste det göras eller tror jag bara att det måste göras? Om du anser att det måste göras, se då till att planera in gott om ställtid både före och efter.

 

Men om vi går tillbaka till Camillas grekiska gubbar med klara ögon i den lilla bergsbyn. Planerar de in ställtid före och efter svåra och tråkiga uppgifter tror du? Hur klarar de av sådant som vi gärna skjuter framför oss och känner oss stressade av? Skjuter de också framför sig eller ser de inte ens problemen? Jag tror vi av olika anledningar har delvis fundamentalt olika syn på, men också uppfattning av och känsla för tid, stress och brådska. Det som av oss uppfattas som avslappnat, långsamt (och kanske även ineffektivt) kan vara ett naturligt sätt att leva och vara för en annan och tvärtom. Jag läste en artikel för många år sen om en kvinna som bestämt möte med en byäldste i ett afrikanskt land, som jag tyvärr glömt vilket det var. Men jag minns berättelsen. Hon var kraftigt försenad på grund av en mängd händelser som inte hade gått som hon hade tänkt. När hon väl kom fram till den plats där de hade stämt möte, fyra timmar senare än de hade bestämt, satt mannen där på en sten, med klara, glada ögon. Hon sköljde över honom med ursäkter och förklaringar och han bara log och sa: men du är ju här nu! Om man tänker tvärtom, att byäldsten hade kommit fyra timmar senare till ett möte än de hade bestämt. Tror ni att hon bara hade varit glad? Eller hade hon känt sig irriterade och stressad? Hade hon ens suttit kvar?

 

Det är självklart inte så enkelt som att det handlar om att skapa mer luft i sin kalender för att man ska få klara ögon. Jag vet att Camilla också förenklar, men jag tycker ändå att hon är något på spåren. När vi kommer ifrån alla måsten som tynger och stressar och hamnar i ett sammanhang där vi inte har vår invanda vardag, våra prylar, vår ryggsäck, och stannar där tillräckligt länge, inte bara några dagar utan kanske några veckor, så märker vi ofta skillnaden på vår stressade tillvaro och den andra världen. Den som snurrar oavsett om vi hinner leverera, effektivisera och producera. Och vi smakar på den en stund och längtar redan tillbaka till den innan vi ens lämnat den för att återvända till den värld som vi tar för givet är den verkliga världen. Den som du konstruerat runt dig själv med legobitar från din barndom, din kultur och din oförmåga att leva fullt ut. Vad är det som säger att det ska vara så?

Free your mind!

 

1845 Visningar totalt 2 Visningar idag