Du som är så världsvan och som glider runt som en kung bland alla människor … du som pratar med allt och alla … du som inte har någon scenskräck och som aldrig blir nervös och som verkar helt oblyg.

Jag söker mig fram till en kvinna som tittar ängsligt mer i sin kaffemugg. Hon har stått där en stund. Jag frågar om hon gillade föreläsningen, pratar om det fantastiska sommarvädret som drabbat Stockholm sista helgen i augusti. Hon bryter svagt på finska och säger att hon är född och uppvuxen i Trollhättan. Hon frågar om jag skriver och jag drar den invanda ramsan om mina noveller och den roman jag hoppas ska bli utgiven. Behovet av ett toalettbesök med preventivt syfte får henne att lämna vårt korta möte. Jag står kvar och tittar ner på min kaffemugg.

Det är är inte helt lätt att beskriva vad som händer inuti. För det är där det sker. Jag är helt frisk både fysiskt och psykiskt, åtminstone enligt min egen kanske bristfälliga självbild. Jag har vad jag vet inga bokstavskombinationer eller något annat som jag kan skylla på. Jag har inte heller någon scenskräck så länge jag gör något jag kan och behärskar och om det skulle överskölja mig vid något tillfälle så är det ju trots allt fullt normalt.

När jag påstår att jag har mingelskräck, så framstår det alltid som en lögn. Jag har inte träffat någon som verkar tro mig. De har i och för sig inte varit med när jag flytt från mingeltillställningar med panikångest och hjärtklappning. Jag gör det alltid obemärkt och dagen efter skyller jag på trötthet, plötslig huvudvärk eller illamående, eller någon annan lögn. De tror på mina lögner, för de verkar mer sannolika än sanningen. För jag är ju en så trevlig och glad person i alla lägen. Jodå, jag har lärt mig en del knep.

Det enklaste är att söka sig till någon jag känner i massan av upptagna frisyrer. Hittar jag en bekant så kan det fungera ända tills de minglar vidare. Jag har ännu inte lärt mig hur jag ska kunna följa efter som en blodigel utan att verka obehaglig. En annan metod är som inledningen här ovan, att hitta någon som ser extremt vilsen ut. Det finns nästan alltid fler som jag, men samtalsämnena brukar sällan räcka till mer än det tar att dricka ur en mugg kaffe, eller klämma i sig några snittar. Är maten särskilt ovanlig, äcklig eller god kan kommentarerna om den räcka ytterligare någon minut.

Numera undviker jag alltid tillfällen som inkluderar någon form av mingel, men ibland vill jag ändå delta på konferenser och kurser där det ingår på ett eller annat sätt, i form av luncher och kaffepauser. Gemensamma middagar går vanligtvis att undvika. Det är inget jag dör av, jag överlever. Det som är svårast är inte minglandet eftersom jag alltid har möjligheten att lämna och gå därifrån. Det svåra är människor tror att jag ljuger, för det gör nästan alla. Men det är inte synd om mig, för jag har inte flytt hals över huvud från krig och jag har inte förlorat min familj, min släkt och allt jag äger. Det är synd om människor som har förlorat förmågan att vilja se andra människors sanna jag. Det är det som är själva hjärtat av det som är  medkänsla och samhörighet.

 

3033 Visningar totalt 2 Visningar idag