Jag vet inte om det är en myt, eller om det bara är jag, men det är inte bara roligt att bli klar med en bok. På något sätt längtar jag under arbetets gång att komma i mål, att knyta ihop säcken. Sen när lektören har satt rödpennan i texten, så är det en underbar ursäkt att återigen fortsätta umgås med de underbara bekantskaper jag har skapat och återvända till de miljöer jag låtit mina personer trampa runt i.

Så småningom kommer jag ändå dit, till slutet. Texten är redigerad, omarbetad, förfinad, kontrollerad, kontrollerad igen och kanske ännu en gång. Men så är den klar och jag saknar anledning att låta mina karaktärer säga något mer. Den sista cappuccinon är drucken och det blir inga fler promenader utmed strandpromenaden – i min berättelse. Med stor sorg tar jag farväl av Alice, Marianne, Roberto, Mariette och alla andra som under lång tid varit en stor del av mitt liv.

Givetvis längtar jag till nästa berättelse. Den finns redan där som ett embryo och en början till synopsis. Ralf kommer att bli en intressant och spännande resekamrat i min nästa roman. Alena kommer att finnas där och delar av hennes släkt. Det ska bli kul.

Men så kommer jag på att Alice kommer tillbaka. Om och när boken trycks så kommer jag att få möjlighet att berätta om henne, på mässor och i bokhandlar, kanske på bibliotek och i bokcirklar. Detsamma kommer så småningom förhoppningsvis att gälla Ralf och Alena. Tyngden släpper. Jag vet det är fånigt, men det är så det är, som jag är. Som i verkliga livet.

 

Free your mind!

2284 Visningar totalt 2 Visningar idag