Jag brukar bli upprymd, glad och rörd när jag hör om människor som gör viktiga saker. Sådant som betyder något för andra, för samhället, för mänskligheten, för naturen, för nästan vad som helst som kan anses vara bra i vid bemärkelse och i all sin otydlighet. Samtidigt blir jag lika ofta nedstämd, uppgiven och ibland till och med deprimerad. Inte för att saker och ting i världen är orättvisa och illa ställt med, utan enbart för att jag själv inte finns med där i den goda kampen. Glädjen övergår inte sällan i en självömkande och självanklagande känsla. Varför står inte jag där på barrikaderna?

Det finns förstås hur många förklaringar som helst och de har varierat över tid: för ung, för rädd, måste studera klart, har barn att försörja, har dyra lån som måste betalas, har inte tid, mår inte bra, hinner inte idag… Även om jag aldrig uttalat dem så hör jag mig tänka förklaringarna varje gång jag hamnar i känslan. Sen rullar livet på. Arbetsnarkomani blir en bra diagnos att gömma sig bakom. Depression blir också bra och behov att hitta sig själv. Det rullar vidare. Nu måste vi renovera köket, vinterkonservera båten, resa till Medelhavet, byta bil, nya jobbprojekt. Livet rullar vidare.

Drömmen om att bli en superhjälte och att ”rädda världen” som man hade när man var barn försvinner inte när man blir äldre. Den blir bara grumligare och dimman runt den allt tätare. Så ibland skingras molnen och bilden blir glasklar. Som idag när jag var på ett samtal mellan Alexandra Pascalidou (denna naturkraft), Naser Ferozi, Ulrika Andersson och Ellinor Hermansson om flyktingfängelser i Sverige. Ulrika och Ellinor har skrivit en bok om flyktingfängelser, platser i Sverige där människor fängslas utan att ha begått något brott. De har varit där, intervjuat, hållit skrivworkshoppar för att samla in de förvarades berättelser. Naser är en av dem, som flydde från Afghanistan med drömmar om fred, frihet och demokrati. Istället hamnade han i ett flyktingfängelse i Åstorp, Skåne. Efter en tid lyckades han fly därifrån. Det har nu gått tre år sen han kom till Sverige. Han har egen bostad, fast jobb och stod idag på scenen på Bokmässan för att berätta sin historia, på svenska.

flyktingfangelser

Jag lyssnade på deras berättelser, deras engagemang. De gör skillnad, de lämnar alla spår av godhet och förändrar världen till något som är lite bättre. Jag ville vara en del av dem, en av dem som gör världen bättre.

Nu ska jag snart äta middag med förlaget som ska ge ut min debutroman. Det ska bli riktigt härligt, både middagen och bokutgivningen. Sen tar jag tåget hem, somnar och vaknar upp till söndagen den 25 september – en av mina döttrars födelsedag. Det går en dag till och sen är det en ny dag på jobbet. Livet rullar på. Sen dör vi.

1649 Visningar totalt 8 Visningar idag