Är det inte märkligt hur ofta man kommer på efteråt hur och vad man skulle gjort eller sagt? Är det så för dig också? För mig är det så nästan hela tiden. Missförstå mig inte bara. Jag har inte någon dålig självkänsla eller dåligt självförtroende. Jovisst, det slår till ibland fortfarande, men ganska sällan. Jag vet att jag pratar mycket, att jag pladdrar titt som oftast, att jag är fruktansvärd på att dra skämt (tajmingen är en katastrof) och en massa annat. Men jag vet också att jag är jävligt bra på väldigt mycket, att jag är en trevlig prick, hyfsat omtänksam och kärleksfull. Det handlar inte om det.

En del av de människor jag av olika anledningar beundrar har ofta det gemensamt att de kan det jag inte kan. Jag lyssnade på Alexandra Pascalidou på TV vid EU-valkvällen. Jag kan inte begripa hur det så blixtrande snabbt och direkt, helt från ingenstans, kan komma så mycket klokheter ur hennes mun. Vart kommer det från? Det verkar inte spela någon roll vad ämnet är. Det kommer alltid något skitsmart och med oerhört välformulerade argument. Jag måste tänka efter fem minuter om det inte är ett ämne som jag tillfullo behärskar. Jag trasslar alltid in mig i ord och formuleringar, tappar tråden och missförstår frågan. Jag behöver tid. Får jag tid på mig kan jag vara briljant. Att vara pratig och pladdrig är inte detsamma som att veta vad man ska och vill säga, om ni inte visste det innan.

Det där med tid gäller det mesta i mitt liv. Idag fick jag en fråga som det tog en halvtimme för mig för att riktigt förstå innebörden av det hon faktiskt sa. Jag hörde orden och kommenterade artigt. ”När du har skrivit färdigt din bok kan du väl skicka den till vårt förlag. Det skulle vara kul.” Inget löfte om utgivning, men ett löfte om att ett förlag läsa mitt material. Wow! Först senare insåg jag att jag just fått ett erbjudande som jag drömt om. Hur kunde jag missa det? Är det ouppmärksamhet, självupptagenhet, dålig hörsel, eller en kombination av allt? Jag vet inte. Det tar tid helt enkelt. Jag vet att jag är ganska smart, en smula intelligent till och med, så det handlar inte om det. Ibland har jag undrat om jag är en extrem detaljmänniska, så till den grad att jag lyssnar och smakar på orden, bokstäverna och formuleringarna så mycket att jag missar innebörden.

Jag vet att många är precis som jag, tidsbehövare. Tid att låta det sjunka in, rotera runt, explodera och spridas ut till varje liten synaps innan helhetsbilden framträder i sin fulla blom. Då däremot kan det komma ut nästan hur mycket klokt som helst med stilistiska knivskarpa formuleringar. Då, när studion är tom och alla har gått hem. Då kommer den roliga punchlinen och den klockrena poängen med allt man vill ha sagt! Därför passar förstås skrivandet som hand i handske. Då finns tid att smaka på varje bokstav, varje stavelse, betydelse och finurlig formulering. Jag kan pausa, tänka, skriva vidare, pausa igen. Utan förvirrande avbrott, utan pressande mothugg. Trots det beundrar jag de som kan. De som alltid finner sig, finner orden i ögonblicket och kan förmedla dem i en outsinlig ström av klokheter och besynnerligheter. De som, när de blir pressad in i ett hörn, blixtsnabbt kontrar med en rak hård höger och två kicksparkar istället för att famla efter mening bakom röda ridåer av skämsansikten och dumstrutar. Jag kan och vill aldrig bli som ni, men tillsammans kan vi uträtta underverk!

Free your mind!

 

2013 Visningar totalt 4 Visningar idag