Sida 3 av 7

Anlita lektör eller inte?

Lektör

Det frågas ofta i författargrupper på facebook om varför man ska anlita en lektör för sitt arbete. Anledningen till frågan är ofta att det kostar pengar, som ska betalas med beskattade medel. Det är klart att det är mycket pengar om man inte har mycket inkomst och det kan verkligen svida i plånboken. Dessutom kan det vara svårt att veta om den man anlitar verkligen kommer att göra ett arbete som kommer att betyda något för ditt projekt. Men det handlar också om man tror på sitt verk. Är resultatet av ditt arbete värt att satsa pengar på? Det är förstås en omöjlig fråga att svara generellt på. Det är upp till var och en. Finns inte pengarna så gör de inte det, men om det handlar om prioritering så kan det handla om du vill satsa på åtta dagar på Kanarieöarna eller öka möjligheterna till att få din roman utgiven.

Att anlita en lektör kostar lite olika mycket, men det är inte helt ovanligt att det handlar om 5-7000 kronor inklusive moms. En del lektörer ger också möjlighet till avbetalning. Drar man bort momsen  på 25% och egenavgifter (de flesta har enskild firma) på knappt 30%, så blir det ungefär 4300 kronor kvar (om jag utgår från det högre arvodet). Tidsåtgången varierar säkert för varje projekt och lektör, men det är inte ovanligt att det landar på minst 60 timmar (läsning, analys och kommentarer). Det motsvarar en timlön (i plånboken) på drygt 70 kronor eller ett timarvode till kunden på 117 kronor inklusive moms. I min värld låter det som om man får oerhört mycket för pengarna, om man hittar en bra lektör där personkemin fungerar. Ett riktigt lågt timarvode i arkitektbranschen, där jag själv verkar, ligger på 750 kronor med momsen inräknad, men oftast minst 25% högre.

Vad gör då en lektör? Det beror på vad du vill att hen ska göra. När jag anlitade Joanna Björkqvist bad jag henne att framför allt fokusera på struktur, logiska luckor, trovärdighet, gestaltning. Det jag fick tillbaka var en drygt sju sidor lång analys om språket, karaktärerna (var och en), struktur, tempus, handlingen med mera, där mina frågor var tydligt invävda. Dessutom fick jag tillbaka mitt manus med kommentarer på alla 220 A4-sidor (med undantag för fyra). När jag bläddrar igenom upptäcker jag en massa saker som jag undrar hur det kan ha blivit så. Hur tänkte jag här? Varför skrev jag så? Många logiska luckor och strukturproblem som nu kan och ska rättas till, trots att jag gått igenom mitt material så många gånger och till och med läst det högt för mig själv. En wow-känsla utöver det vanliga.

Vem ska man då anlita? Ja, hur långt är ett snöre? Det enda råd jag kan ge är att be om rekommendationer. Hör med författarvänner i facebookgrupper och på skrivarkurser vilka de anlitar och hur det fungerar. Det kan vara bra att ha koll på i vilken genre dina kollegor skriver i. Det behöver inte ha någon betydelse, men det kan ha det. Skriv till de lektörer du tycker verkar intressanta och beskriv kort vem du är, vad du gör och vad du vill ha hjälp med och fråga om de har tid att hjälpa dig, när, hur de jobbar och vad det kostar. Jag tycker själv att det är en stor fördel att kunna ses för en genomgång efter genomfört arbete, men det är kanske inte nödvändigt. Att anlita lektör har haft en stor betydelse för mitt arbete. Deras insatser ska alltid betraktas som rekommendationer och jag behöver givetvis inte ändra något alls, men Joannas klockrena analyser och skarpa kommentarer har jag inte kunnat förkasta. Nu känns det som om arbetet med min roman är inne i sitt viktigaste skede, där jag kan slipa den från en något gråaktig klump som glimmar till på många ställen till en diamant (jo jag har lite hybris just nu).

I charlatanernas klor

I början av nittiotalet gick jag en helgkurs som handlade om att bygga hus av lera och halm. Kursen leddes av två unga arkitekter från Finland och Argentina. Ingen av dem hade någon erfarenhet av att bygga hus, men de hade varit med i några projekt där lera och halm ingick som material. Ett par år senare serietillverkade jag block av lerhalm som användes till ett bostadshus i Mölnlycke. Ungefär vid samma tid ledde jag också en kurs i att bygga hus med samma material. På flera platser i Sverige hölls liknande kurser, ledda av människor med liten eller ingen erfarenhet, precis som jag. Trots mina kunskapsbrister sågs jag på den tiden lite som en guru i ler- och halmbyggarkretsen.

I flera husombyggnadsprojekt där jag på olika sätt varit inblandad som kund eller som arkitekt har jag slagits av hur lite kunskaper och erfarenheter många hantverkare har. Ibland har jag fått känslan att jag kan mer än flera av dem, trots att jag bara byggt två hus i mitt liv.

Charlatan

Idag möter jag ofta människor som mer eller mindre yrkesmässigt arbetar med så kallad livsstilsomvandling. Det kan handla om att ställa om hela sitt liv till att börja arbeta på ett annorlunda, okonventionellt sätt. Det som slagit mig är att de som skriver böcker, leder kurser och seminarier egentligen inte har särskilt mycket erfarenhet själv och sällan någon adekvat utbildning (om det nu finns någon sådan). De har i bästa fall ändrat sitt eget liv, en gång, på ett sätt. En gång var en föreläsare på ett seminarium strax över tjugo år och berättade om hur hen förändrat sitt liv och tipsade om hur man kan och bör göra.  Missförstå mig inte. Det är många gånger fantastiska människor, vars egna omvandlingserfarenheter jag gärna tar del av själv och lär mig av. Tjugoåringen var exempelvis en oerhört inspirerande föredragshållare. Det jag hakar upp mig på är en känsla av att det har hänt något i samhället, som jag undrar om det är en bra förändring eller inte. Det handlar om att vi så ofta leds (eller vilseleds) av och anlitar människor med mycket begränsad kunskap och erfarenhet i frågor som kan få stora konsekvenser om det går fel på något sätt.

Enligt Svenska Akademins ordbok (SAOB) är en charlatan en person som söker skaffa sig anseende för att vara märkvärdigare än han är. I samma akademis ordlista (SAOL) står ordet för en humbugsmakare och bedragare. Andra synonymer som man kan hitta på internet är kvacksalvare, lurendrejare och falskspelare. De jag beskriver är sällan charlataner, då de flesta oftast vill väl. Men även om man vill väl så kan resultatet tyvärr bli detsamma för den det drabbar. För många år sen gled jag själv fram och tillbaka över charlatan-åsen. Det var nästan så att det förväntades av mig, att jag skulle vara expert, trots att jag nästan inte kunde någonting. Men ingen annan (i Sverige) kunde mer just då om exempelvis lerhalmsbyggeri. Bland alla andra okunniga blev jag den minst okunniga – den ofrivillige experten. Det var dessutom mycket bekräftande för egot att känna sig märkvärdig i ett sammanhang där jag trivdes och verkade.

Numera är jag betydligt mer medveten om mina begränsningar och vågar se dem i vitögat. Jag tror vi människor gärna gör andra till experter om de kan bara lite mer än vi andra och har bara lite mer erfarenhet. Det räcker idag ofta med att ha gått en veckokurs för att därefter leda andra och driva egna kurser. Det räcker tills deltagarna börjar genomskåda dig och kunna mer än du. Det är då man känner en uppgivenhet och blir blaserad inför de du tidigare sett upp till, kanske beundrat, när du upptäcker att de bara kan lite, lite mer än du. I min tidiga arkitektkarriär mötte jag en snickare som gav mig en insikt som fortfarande betyder något för mig och som gör mig mer ödmjuk som människa. Han ansåg att man borde kalla sig lärling tills man byggt femtio hus. Siffran var egentligen inte så viktig. Det skulle vara tillräckligt många och i hans värld var femtio tillräckligt många hus. Det betyder inte att alla som har byggt femtio hus är bra på det, men de har i alla fall gjort det tillräckligt många gånger.

Jag vill absolut inte klanka ner på de som saknar lång erfarenhet och gedigen kunskap. Det betyder inte allt i alla branscher och man måste ju börja någonstans. Jag har själv dragit igång projekt i för mig helt nya branscher många gånger och drivit utbildningar i för mig relativt okända områden, även om det var ett tag sen nu. Det jag vill ifrågasätta är hur vi alla som efterfrågar kunskap så sällan (om någonsin) kräver att de som ska lära oss, eller utföra ett arbete åt oss, har tillräckligt mycket kunskap, erfarenhet, färdighet och/eller kreativitet för att det ska bli tillräckligt bra, eller ännu hellre för att det ska bli fantastiskt. Om vi inte gör det, så riskerar vi att göra de som kan bara lite mer än vi själva till i bästa fall ofrivilliga experter och i värsta fall charlataner.

Silvermannen – del 6 – i stormens öga!

Var inte så jävla positiv – tänk på att du är svensk!

Det är en odödlig replik i filmen ”Den ofrivillige golfaren” av och med Lasse Åberg. Det är väl lite så det är, man ska inte vara för positiv, för lycklig, för lyckad eller för lyckligt lottad. Jag märker det tydligt själv. Missunnsamhet är sällan en medveten känsla, jag tror inte det i alla fall. Det liksom bara kommer, väller ut och sprider sig. Är du inte som en gås i ordstävet som också inkluderar vatten, så fäster det och tränger sig in. Jag kan själv ibland kräkas på allt det klämkäcka som skrivs i sociala medier, alla länkar till föredrag på Youtube om hur enkelt det är att ställa om sitt liv, hur allt bara är en inställningsfråga. Om du bara tror på dig själv och dina förmågor så kommer du att bli framgångsrik och fri. Men det är bara skitsnack att det räcker! Du och jag, livet och verkligheten är alltid betydligt mer komplicerad och komplex än så.

Golfaren

Det finns flera sidor av det här. En av dem handlar om hur man själv mår, hur man ser på sig själv och hanterar sina mörka sidor. En annan är hur andra ser på dig när du uttrycker starka känslor. Det senare får jag skriva om vid ett annat tillfälle. Jag har genom livet haft många lågperioder, som jag brukar kalla dem. En psykolog eller psykiater skulle antagligen kalla de djupare skoven för depressiva episoder eller recidiverande depression. Jag är inne i en lättare sådan just nu. Numera är det nästan alltid lätta och ytliga som jag kan hantera, men förr fick det ofta stora konsekvenser. Jag gjorde ingenting under de perioderna, bara höll mig undan, var tämligen okontaktbar och oftast mycket otrevlig. De kunde sträcka sig från några veckor till upp till ett par månader och de gick olika djupt. Jag har aldrig pratat med någon om det, förutom med min fru. Jag har de här perioderna fortfarande, men de är inte lika belastande längre. Jag kan se dem mer utifrån, mer objektivt. Det går oftast att se vad som händer och hur jag reagerar på intryck och varför. Förutom samtalen med min fru har också skrivandet hjälpt till. Det har tränat mig att se vad som sker, som en författare som betraktar och beskriver sina romanfigurer. De får ofta mina känslor och stämningar. De blir inte jag, men de tilldelas eller ärver delar av mig.

Förr (och det är inte särskilt länge sedan) försökte jag hantera mina lågperioder genom att ”tänka positivt”, försöka lägga det jobbiga åt sidan, tänka på och göra roliga saker. Det fungerade suveränt, ett litet tag. Nästa hål blev djupare och kom snabbare, tills det till slut inte räckte med vare sig affirmationer eller choklad. De där svackorna är en del av mig och på något märkligt sätt känner jag att jag behöver dem, för att komma ur dem och ta mig upp igen. Det är svårt att förklara, men det är lite som en återfödelse, som att resa sig ur askan, som Fenix. Knepet har varit – och är ibland fortfarande – att hantera perioderna och få livet och vardagen att fungera trots dem, eller kanske tack vare dem. Att skapa utrymme att dra sig undan, att få vara i sin bubbla ett tag, att bli accepterad för alla sina sidor, men kanske viktigast av allt: att slippa vara så jävla positiv hela tiden.

och andra bortförklaringar

Det är helt sanslöst hur jag lägger krokben på mig själv hela tiden. Hur jag så ofta fyller min tid med sånt jag egentligen inte vill göra och då inte får tid med det jag helst vill göra och brinner för. Numera hamnar jag sällan framför TV:n. Vi har gjort TV-tittande i det här huset krångligt, på ett bra sätt. Problemet för mig är att jag är en allt-eller-inget-människa. Jag har liksom bara en av-och-på-knapp. Sätter jag på TV:n så fastnar jag framför den i timmar. Glömmer till och med bort att sova. Jag vill helst av allt skriva på varje ledig tid, men det finns en tomte häromkring med magiska krafter som hela tiden får mig att komma på annat jag borde göra istället, t.ex. kolla på facebook, googla på vilka Judith och Judith egentligen är, eller titta på obegripligt dåliga avsnitt av Tobias och Morran på Youtube. Vad är det för krafter i mig och/eller utanför mig som får mig att fylla mitt liv med skit? Det är lätt att bli konspiratoriskt lagd här.

morran-tobbe-klipp-jpg

Så för att komma underfund om det ska jag nu googla lite på mindfulness, titta på en film på youtube om att effektivisera sin tid och skriva lite om det på facebook.

Tjingeling!

Silvermannen – del 5 Baxa lik

Följ den spännande fortsättningen. Nu på Norra Älvstranden i Göteborg…

En vit medelålders man

Jag är en vit, medelålders man. Då var det sagt, så att jag inte behöver be om ursäkt för det mer. Varför var då det så viktigt att konstatera? Tja, det kanske var onödigt, men ibland behöver jag göra den snabba reflektionen själv för att sätta saker i sitt rätta sammanhang. Allting i livet kan inte jämföras med allting annat. Även om exempelvis barn överges, utnyttjas och till och med mördas (bara att skriva det skapar imaginära men ytterst påtagliga klumpar i kroppen) i världen, så kan jag reflektera över mitt eget liv och hur jag själv har det i världen, i Sverige, i Varberg, i mitt vardagsrum, i soffan. Trots att mina fredagsfunderingar ofta är av tydlig i-landskaraktär, så är de viktiga för mig. Men vad innebär det att vara just en vit, medelålders man?

Vit är ju förstås i sammanhanget en benämning på min hudfärg, men som kopplas ihop med en mängd saker såsom kultur, arv, privilegier med mera. Det är inte heller svårt att associera den vita färgen till kolonialism och erövringar, trots att det inte alls har något med färgen i sig att göra. Det har förekommit och förekommer i hela världen hos människor med alla hudfärger. En av de största erövrarna i världen var mongol. Trots det hoppar mina tankar snabbt iväg åt det hållet. När jag tittar på mig själv har jag svårt att kalla mig vit, ens som metafor. Mina gyllenbeiga hudtoner känns betydligt mer besläktade med min grannes gyllenbrunsvarta än med de kritvita lakan som ligger på hyllan jämte mig och pockar på uppmärksamhet eftersom jag borde ha vikt dem för flera dagar sen. Insidan av hans handflator är nästan blekare än mina. Ändå är jag vit och han är svart och det betyder något för både mig och honom. Det finns mer än våra hudfärger som skiljer sig (trots att jag ser mer likheter än skillnader). Våra hudfärger har olika historia. Femtio nyanser av beige kan också innebära femtio nyanser av möjligheter, eller omöjligheter – minst.

hander416x133

Medelåldern är ett gyllene helvete. Det är verkligen så. Jag känner att jag blir både visare och mer tillfreds med mig själv med åren, åtminstone beträffande det som försigår i mitt huvud. Det betyder inte att jag ser mig som en klok människa i alla avseenden, men mycket går i huvudsak åt rätt håll (hoppas jag). Min mångåriga yrkeserfarenhet ger mig numera många fördelar och jag behöver inte längre jaga runt en massa för att försörja mig. Jag är välutbildad och har jobbat i snart tjugofem år som arkitekt. Det går bra. Det nuvarande helvetet handlar nästan uteslutande om att den kropp som bär mina tankar och min så långt uppnådda (möjligen något inbillade) klokhet runt i världen har bestämt sig för att inte längre vara så generös som förr. Jag började märka det runt 45. Inget stort, men ändå stort på något sätt. Förr kunde jag äta två pizzor direkt efter varandra, vräka i mig godis i mängder, hoppa från höga stenar, gräva i timmar, jobba tre dygn med sammanlagt tre timmars sömn, utan att något hände. Återhämtningstiden var åtta timmars sömn, sen var jag på banan igen. Nu är jag snart femtiotvå och kan knappt böja mig ner för att knyta skorna utan att behöva en kiropraktor efteråt. Jo jag överdriver lite, men det har hänt saker. Jag vaknar klockan fyra, fem varje morgon och måste gå på toaletten. Och en sak tänker jag bara viska lite tyst (och sprid det inte vidare snälla så att någon mer får veta): urinläckage vet jag numera vad det betyder. Nåja, lite sporadisk träning, omläggningen av kosten (t.ex. inget gluten längre) och regelbunden yoga har gjort livet betydligt lättare, men jag förstår nu att inget längre kommer gratis när det gäller fysiken. Jag är definitivt medelålders.

Att vara man innebär med automatik en mängd fördelar såsom att andra män tittar mig i ögonen när de pratar med mig istället för på mina välformade bröst. Jag skulle också ha högre lön än kvinnor med samma utbildning, erfarenhet och befattning om jag vore anställd. Det innebär också att jag förväntas bete mig på ett visst sätt och tycka om särskilda saker, såsom sport, motorer, krigs- och actionfilmer, rockmusik, jazz eller blues och grillat kött. Jag ska i huvudsak ha svarta, blå eller beiga kläder och får enbart vara fåfäng när det gäller min bil (och möjligen motorcykel och båt). Jag ska tycka illa om glitter, glamour och melodifestivalen. Det jag absolut inte får vara är svag eller sårbar. Här finns ett undantag, då jag som man får visa en viss sårbarhet tillsammans med kvinnor. ”De gillar sånt.” Jag avskyr könsuppdelning. Jag avskyr de förväntningar och krav som finns på människor hur de/vi ska vara. Under en period i tidig tjugoårsålder experimenterade jag en del med hur jag såg ut. Jag sydde mina egna kläder och de var verkligen unika och färgstarka. Letade upp gamla mönster i uppslagsverket Klädedräktens historia och transformerade in dem i 80-talet. Jag blekte också mitt hår och klippte det i en tidstypisk, men vågad frisyr à la Grace Jones. Det var kul, men det varade inte länge. Ganska snart föll jag in i blåjeans-och-svart-skjorta-normen. Jag blev det jag förväntades vara.

Grace Jones

Och vad är då alternativet förutom att sitta här och gnälla över det faktum att jag är en vit, medelålders man? Ja det torde uppta betydligt mer än ett blogginlägg att ge sig in i någon slags svar på. Det är lätt att konstatera att det finns kulturella och sociala förväntningar på hur jag ska vara och se ut och att jag har särskilda privilegier enbart genom att ha fötts i det här landet, den här tiden och med det kön jag har (och säkert av fler anledningar). Jag vet inte om jag längre är så rebellisk att jag vågar och orkar göra uppror mot ytliga normer såsom kläder och frisyrer. Dessutom tillåter inte mitt tunna hår längre att jag imiterar Grace Jones. Men trots att kroppen påminner mig om att det har gått en tid sen jag var fysiskt odödlig, så har jag fortfarande kvar alla mina åldrar i huvudet. Mina tankar vandrar från att ställa barnsliga och naiva frågor om livet och universum till de mest fyrkantiga behov att kategorisera, bedöma och värdera. Jag är ibland stark och självsäker (och tvärsäker), ibland svag, sårbar och liten. I mina tankar kan jag fortfarande vara vem jag vill och hur jag vill, obegränsad och oövervinnerlig, självutplånande och liten. I det verkliga livet är jag bara jag, med mina privilegier och tillkortakommanden, med mitt rebelliska inre och förgängliga yttre. Så jag bestämmer mig tveksamt att hjälpa min kropp att bära mina tankar lättare och längre med träning (om än oregelbunden), yoga och hälsosam kost, för det är den värd. Jag tränar mina tankar på att fortsätta ha alla åldrar jag haft och inte bli bitter, likgiltig och bekväm. Hur det går? Ja det får vi väl se.

DSC02078

Silvermannen – del 2 Ladan

Nu har jag tagit mig till den lada, eller hangaren som de kallar den, där allt tar sin början. Det är här Mikael invigs i de bestialiska riterna. Häng med och se vad som händer!

Silvermannen – del 1

Har skickat in min första roman Silvermannen till olika förlag och sitter med spänd förväntan. Men istället för att göra ingenting spelar jag under tiden in en del korta filmsnuttar om romanen. Följ den gärna via min blogg eller via min facebooksida Stefan Wallner – författare.

Att leva sina passioner

Jag vet inte riktigt vad det handlar om. Den där outsinliga längtan bort. Det dröjer inte många timmar efter att jag kommit hem tills jag längtar till nästa resa. Många gånger hör jag att det är fråga om rastlöshet, eller en rotlöshet. En känsla av att ”gräset är grönare på andra sidan”. Det som slår mig är att det oftast är kommentarer med en försiktig biton av att det inte är bra, att det till och med skulle kunna handla om något sjukligt, något man borde ta tag i, rentav bota.

Lecco_e_il_suo_lago2

Självklart är jag priviligerad som har möjlighet att resa och se mig om i världen. Men handlar det egentligen om hur mycket pengar jag har? Jag har träffat många som ständigt är ute och reser, men som nästan inte har något alls. De finner arbete där de är och tjänar så pass mycket att de klarar sig för dagen och så att de kan resa vidare. De har förvisso sitt svenska medborgarskap och kan alltid åka hem om de blir sjuka. Det finns ett skyddsnät för dem som gör att de vågar kasta sig ut. Visst är det så. Men ändå. Är det bara pengar det handlar om som gör det möjligt för mig och som får mig att våga längta mig iväg hela tiden? Jag vet inte. Kanske är det så att jag inte hade rest lika mycket om jag inte visste att det kommer in lön på mitt konto varje månad. Det är i alla fall så det låter. ”Du har ju råd”, eller ”det är ju lätt för dig som är egenföretagare.”

Att inte vara anställd är en förutsättning för att jag ska kunna resa och drömma om att resa som jag gör. Numera planerar jag och min fru resor som sträcker sig över månader. Det hade jag aldrig vågat drömma om tidigare, men vi har gjort det möjligt. Det har i sig varit en lång resa, om än i huvudet snarare än geografiskt. Numera berättar jag sällan för någon om vilka resor vi planerar. Det är trist, men det är enklast så. Det är inte normalt att göra tre, fyra, fem större resor på ett år, utöver de korta helgresorna. Man gör inte så.

 lecco

Nej, så gör man kanske inte. Men jag är över femtio nu, så jag skiter faktiskt i vad man får göra eller inte göra, så länge det inte skadar någon. Jag började skriva romaner och noveller för några år sen. Jag vet inte om det kommer att bära frukt, men det får gå som det går. Det är en passion, precis som resandet (och att leva med min fru) och vad ska man leva för om inte för sina passioner. I maj åker jag till London på en romanverkstad för att få fart på min andra roman och i höst bär det av till Lecco i Italien, där jag varit många gånger förr. En stor del av romanen utspelar sig där och jag har ett behov av att finnas där den utspelar sig, åtminstone någon vecka eller två.

Vilka passioner har du och hur ska du få dem att bli din verklighet – a tt leva dina passioner?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2018

Tema av Anders NorenUpp ↑