Har du någonsin fått höra att du är för positiv, direkt eller indirekt? Med uttryck som ”positiva klubben”, ”priviligerad” eller till och med ”ytlig”. Att vara positiv är för en del tydligen samma som att vara ytlig och priviligerad. Jag har fått höra det många gånger. Jag har också mött många människor som verkar ha som livsuppgift att vara negativ och att försöka få människor i deras omgivningar nedstämda, osäkra och olustiga. Vi har haft det positiva privilegiet att vara i Thailand i tre månader. Att så få är intresserade av vad vi upplevt och gjort där förvånar mig inte. Det är en ganska vanlig reaktion när man kommer hem efter spännande upplevelser. Man är helt uppe i och fylld av det man varit med om, men det är mina och våra upplevelser som är väldigt svåra att få andra att förstå och känna. Jag har vänner som berättat att de upplevt samma sak.

Under vår tid där gick min dotter i svensk skola. Det var ganska komplicerat att få till en vettig skolövergång från ”hemmaskolan” till ”bortaskolan” och tillbaka igen. Skolan i Thailand är vana med att det ofta är så. Skälet till att detta var så svårt var att hemmaskolan inte ville ta på sig ansvaret när min dotter var borta. Det är begripligt, men inbakat i det beskedet fanns en stor misstänksamhet och en ännu större missunnsamhet. Intressant är då att till skolan i Thailand söker årligen ungefär 400 legitimerade svenska lärare till de tjugo tjänster som finns där under högsäsong. Sannolikheten för att de håller en mycket hög nivå är rimligtvis ganska stor. Lyckligtvis var hennes kontaktlärare och ytterligare en lärare på hemmaskolan mycket positiv personligen. Intressant var också att de båda har en annan härkomst än svensk, men det har antagligen inget med saken att göra. Jag kan bara konstatera.

Under de tre månaderna har följande hänt i skolan: min dotter har blivit en extremt positiv och glad person, hon har fått en enorm lust att lära sig saker, att studera, att gå i skolan. Tidigare handlade det mer om att hänga med kompisar. När perioden var slut låg hon långt före sina hemmakamrater i alla ämnen utom några få, där hon låg lika. Väl hemma började hon åter i samma klass med samma lärare. En liten parentes är att hon inte fick ha med sig sin skoldator till Thailand eftersom den då kunde bli stulen. Det höll vi med om att det var en onödig risk. Den blev nu istället stulen i det skåp den förvarades i på skolan. Nåväl! Tillbaka på skolan har hon mötts av en stor skepsis och misstänksamhet av flera lärare. Har hon verkligen gjort alla uppgifter själv? Har thailärarna inte varit lite väl hjälpsamma kanske? Kan hon ha stickat det där själv? Hon krävs på dokumentation och uppföljningar som hon gärna kunnat ordna om hon bara vetat innan att det skulle ställas som krav. Långsamt försöker de nu bryta ner henne till att återigen bli en nedstämd, osäker och olustig svensk elev. Och vi sliter som galningar för att det inte ska ske.

Här hemma i Sverige har jag börjat engagera mig lite i en förening som försöker bygga upp ett natthärbärge för i första skedet tiggande rumänska romer. Det politiska motståndet mot vår verksamhet är enat och massivt. Ingen vill detta.

”Man vet ju hur de är de där romerna. De är otacksamma och ohederliga. De stjäl och misshandlar folk. Akta dig, han kan ha kniv! Mobiltelefoner har de ju råd med verkar det som.”

”Hur vet du det? Har du pratat med någon av dem? Har du pratat med Vasile?”

”Vem då?”

”Han som sitter därborta utanför Ica. Han som är gift med Rosa och har en fyraårig dotter i Bukarest. Han som älskar våra svenska köttbullar och är en jävel på att spela kula. Han som har en mobiltelefon för att jag gett honom en.”

Rumänien borde ta sitt ansvar. Det är bättre att hjälpa dem i hemlandet. Det är inte vårt fel att deras land sviker dem… Ja så är det kanske, att Rumänska staten borde ta ett större ansvar. Men ingen har någonsin tagit något ansvar när det gäller romer. De har alltid varit utanför, utsatta, diskriminerade, utstötta. Varför skulle det ändras nu? Varför kan inte vi ta vårt ansvar som medmänniskor här och nu? Eller åtminstone som européer? Det ska ju vara en fri rörlighet i allas vårt gemensamma Europa. Eller?

Varför är det så svårt att lita på människor, särskilt unga människor? Varför är det så självklart att de ljuger och bedrar med allt de gör? Varför tål så många människor inte när andra är engagerade, glada och öppna? Ja frågorna hopar sig förstås när man som positiv, glad, öppen och hudlös människa möter den destruktiva klagokören. Jag är tyvärr född som hedersmedlem i positiva klubben. Det är en defekt jag får leva med. Jag tror gott om människor oavsett om de kommer från Strandvägen i Stockholm eller i Ferentari i distrikt 5 i Bukarest. Ni får gärna försöka bryta ner mig. Jag vet att ni kommer att misslyckas, men ni ska ge fan i min dotter, för då blir jag skoningslös och inte särskilt lustig!

Free your mind!

 

1849 Visningar totalt 2 Visningar idag