Jag hör ofta om människor som får skrivleda eller skrivkramp. Jag kan råka ut för det i mycket korta perioder, vanligtvis starkt knutet till trötthet och sömnbrist. Annars har jag hittills lyckats undvika det. När jag känner att jag fastnar lite så brukar jag bara skriva på och så kommer det så småningom, skrivlusten och skrivklådan. Det har varit på precis samma sätt när jag som arkitekt har ritat hus. Det är rätt likt faktiskt. Även där har det ibland känts hopplöst. När man ritat ett par hundra villor, så känner man sig lätt som en låt på Spotify (hade tänkt skriva kassettbandspelare, men det lät så mossigt) som fastnat i en loop eller i ”repeat-läge”. När jag tar fram en penna och ett blankt papper och har ett hyfsat tydligt ramverk efter mötet med kunden, så vet jag ändå att jag kommer att finna en lösning. Ett hus kommer att ta sin form, för jag vet hur jag ska trigga igång mig och jag kan hantverket tillräckligt bra.

Repeat

Repeat

På samma sätt försöker jag göra med mitt skrivande, även om mina erfarenheter från det skönlitterära skrivandet är betydligt mer begränsade än husritandet. Jag måste bli tillräckligt bra på hantverket och jag måste finna det som triggar mig.  I två år höll jag på att skriva på min första roman. Jag fick ihop runt etthundra oinspirerade sidor och kände mig aldrig särskilt nöjd. Jag hade oerhört svårt att hålla ihop alla trådar. Bara tanken på att skriva en dialog gjorde mig skräckslagen. Nej, det fick bli en berättarröst och det skulle vara imperfekt och tredje person. Där kände jag mig i alla fall inte helt obekväm. Trots alla knep kändes det som en smärre katastrof. Det var ett smärre mirakel att jag överhuvudtaget fortsatte att skriva. Särskilt som jag i min hjärna inte var direkt känd för att vara uthållig. Så fick jag en romankurs i födelsedagspresent av min fru. Den var fem dagar lång och skulle hållas av Ann Ljungberg i Brooklyn, New York i oktober förra året. Wow! Det var så stort på så många sätt. Jag hade aldrig varit i USA och jag hade aldrig fått professionell hjälp att skriva.

Manhattan

Manhattan

Det är fantastiskt hur mycket man hinner på fem dagars intensivt skrivande och coachande. Den inspiration som kursen och resan gav mig gjorde att mitt skrivande tog en rasande fart. Under 2014 har fem noveller blivit publicerade i fem olika samlingar och mitt råmanus till romanen Silvermannen är färdigskrivet. Givetvis är det mycket arbete kvar. Den är överlämnad till Ann Ljungberg för hårdgranskning och min fru tuggar sig igenom den med rödpennan i högsta hugg. Det känns jobbigt, men samtidigt ärofyllt att någon vill läsa det jag skrivit och ge mig konstruktiv feedback. Silvermannen har egentligen aldrig varit tänkt för utgivning och vi får se om den håller för det. Syftet var från början enbart att bli avsevärt bättre på hantverket och jag tror att det enda sättet är att skriva, skriva, skriva. Jag tror förövrigt det även gäller skrivleda och dito kramp, åtminstone för mig. Jag skriver mig igenom den, fast många gånger väljer jag att tillfälligt skriva något helt annat, till exempel en kortnovell. Ett kul sätt att öva sitt skrivande och få ett avbrott från de längre projekten är att delta i novelltävlingar. Det finns givetvis inga garantier på att man blir antagen eller att man vinner, men det är oerhört kul och bra övning. Jag brukar då ofta pröva ett helt nytt sätt att skriva, en annan genre eller något jag känner mig osäker på som jag behöver öva upp. Det var bland annat så jag kom att så småningom älska att skriva dialog.

Lecco_e_il_suo_lago2

 

Nästa romanprojekt är igång och det är underbart att träffa nya bekantskaper, även om jag redan saknar människorna i Silvermannen. Det är nya människor som jag placerar huvudsakligen i för mig bekanta miljöer. Men mer om det senare.

2716 Visningar totalt 2 Visningar idag