Jag tänker inte påstå att jag kan något om det thailändska kynnet, för det gör jag inte. Thailand har aldrig egentligen lockat mig som resmål eller att bo och leva i. Det var mer eller mindre än tillfällighet att vi hamnade här i tre månader förra vintern. Nu är vi här på semester, dels för att jag blev helt såld på dykning här och dels för att det är behagligt att återkomma till en plats, åtminstone en gång till. Sammanlagt har jag varit i Thailand (på ett enda ställe) i drygt tre månader och när vi åker hem i januari kommer det upp till fyra månader. Det är inte mycket för att lära känna en plats och dess människor. Men det jag vet är det jag ser och känner den stund jag får möjlighet att dimpa ner i den här delen av världen.

IMG_5088

Livet på ön Koh Lanta är i mångt och mycket en enorm kontrast till livet i Sverige. Åtminstone om man försöker sig på att inte bara besöka de restauranger, barer och stränder dit bara andra svenska går. Idag slank jag in på en väg ner mot stranden som efter en stund verkade vara en slags bakväg dit.

IMG_5086

Det fanns ingen annan som gick på den leriga, trasiga vägen. En och annan bil passerade. På sidorna fanns ömsom höns, tuppar och kycklingar som gömde sig mellan palmer och trasiga toalettstolar. Det mesta jag ser här andas tillfälligt, övergivet och nytt om vartannat. Sen åtta månader tillbaka sen vi lämnade ön har förvånansvärt mycket förändrats. Rester av restauranger jag drack limejuice på förra året ger mig en känsla av vemod. Det är en väldigt svensk känsla i mig tror jag. Behovet av det oföränderliga, det stabila, det trygga. Samtidigt blir jag inte ledsen. Allt verkar förändras här och ingen av de bofasta verkar känna samma vemod som jag. De verkar leva i och vara förberedda på ständig förändring.

IMG_5087

För tio år sen drabbades den här delen av världen av en naturkatastrof som tog många liv och rev sönder många människors tillvaro. Trots det är de flesta restauranger här byggda av träpelare, bambu, rostiga plåtskivor, presenning, palmblad och annat som kan blåsa omkull och svepas bort av betydligt mindre oväder än en tsunami. Det tillfälliga har en annan trygghet. Det är ingen ekonomisk katastrof om det rasar och det är enkelt att bygga upp igen.

IMG_5085

När jag gick den där leriga vägen ner till stranden såg jag högar av skräp på sidorna. Övergivna barnvagnar, tunnor, trasiga cyklar, sönderslagna toaletter. Ingen verkar bry sig. Vad kan det bero på? Jag vet förstås inte, men jag får ibland en känsla av att man prioriterar annat. Att det är viktigare att umgås, att kicka lite boll på en parkeringsplats, att samlas nere vid skogsdungen och ha picknick, än att röja och rensa bakgator. Bra eller dåligt? Ja vem vet. Jag vet bara att jag blir lugn här. Alla måsten försvinner på ett ögonblick, trots att jag både jobbar och bloggar här på min ”semester”. Tempot är lägre och jag känner inte att jag måste någonting alls. Trots det löser sig det mesta på något sätt.

 

2593 Visningar totalt 2 Visningar idag