Under hela mitt liv har jag varit sen till allt. En obotlig tidsoptmist som sprungit till hundratals bussar, tåg, möten… allt! Tror ni att jag mått bra av det? Ja, jag trodde det väldigt länge. Jag trodde jag var effektiv. Det var i alla det jag kallade det. TIDSEFFEKTIVITET! Smaka på det ordet. Smakar det gott? Jag tyckte det. Det smakade oerhört gott. Så mycket jag hann med. Så lite tid jag spillde bort. Innan jag blev femtio kan jag knappt minnas ett möte som jag kom till den tidpunkt vi kommit överens om eller som var beslutat. Minst fem minuter sen var inte ovanligt. Jag började dansa salsa för ett par år sen tillsammans med min fru. Vi har drygt sju mil till salsan och vi missade alltid uppvärmningen, kastade oss in precis när de första övningarna skulle börja, med andan i halsen efter att ha sprungit från parkeringplatsen. Så småningom lärde jag mig en metod för att komma för sent utan dåligt samvete. Det kom i samband med de smarta telefonernas intåg. Jag ringde eller skickade sms på vägen och meddelade att jag tyvärr var försenad. Ofta skyllde jag på vägarbeten eller långsamma fordon som inte gick att komma förbi. Alla känner till det och det är oklanderligt, åtminstone tänkte jag så. Det ledde inte sällan till att jag blev ännu senare. När jag sprang till buss och tåg så försökte jag intala mig själv att jag var ute och joggade. En slags omprogrammering. Det fungerade faktiskt. Jag blev svettigt och hade hög puls, men jag kände mig inte stressad när jag kastade mig på bussen.

En längre period försökte jag till och med intala mig att det här bara handlade om att vi har en extremt tidsfokuserad kultur. 'I andra kulturer minsann, där har man ett mycket mer avstressat förhållande till tidsbegreppet. Ingen gnäller om man kommer några timmar sent. Kommer man bara samma dag så är folk glada.' Jo tjena! Men det funkade som förklaring för mig. Det intressanta i sammanhanget var att jag inte hade någon som helst tolerans för andra som kom för sent. Om någon kom senare än jag till möten gjorde jag mig gärna lustig på deras bekostnad och om någon kom sent till mig eller något jag arrangerat blev jag irriterad. Totalt ologiskt.Sen är det bara att fortsätta: räkningar betalades alltid i sista sekunden (eller för sent), deklarationen lämnades fem minuter före midnatt sista dagen, momsredovisningen lämnades personligen till skatteverket den tolfte trettio sekunder innan de stängde. Det handlade förstås om ett dåligt mönster som jag hade svårt att ta mig ur och istället försökte vända till min fördel. Det gick så där. Var detta bra för någon? Svaret är väl tämligen uppenbart.

I vintras var jag i Thailand. I tre månader försvann nästan alla mina måsten. Det enda vi hade kvar var ett antal uppdrag som skulle utföras och att räkningar skulle betalas. Innan resan hade vi ordnat autogiro för alla räkningar som gick och i övrigt e-fakturor, så det var inte många räkningar som behövde betalas manuellt. Jag fick plötsligt tid till att tänka och bara vara och det var en stor njutning. Eftersom jag inte tittade på TV eller lyssnade på radio tog mina morgonbestyr bara en halvtimme även när jag tog det lugnt och drog ut på tiden. Jag gick på några kurser där och eftersom jag inte hade så mycket annat att göra så åkte jag dit i mycket god tid. Det var så njutningsfullt. Plötsligt upptäckte jag en helt ny värld. Jag fick (eller gav mig) tid att umgås på morgonen innan vi började kursen.

Nu när vi kommit hem så dansar vi salsa igen. Vi åker en och en halv timme innan vi ska börja. Vi kör enligt hastighetsgränserna och hinner ändå umgås med de underbara salsavännerna innan vi börjar. Jag har precis börjat yoga. Jag är där minst en kvart innan det börjar, slappnar av, andas. Det är verkligen en helt ny värld, eller samma värld bara sedd och upplevd med helt andra glasögon, eller kanske utan glasögon. Yogan är en utmaning. Hur man definierar yoga beror nog på vem du frågar, men för mig (som testat detta fyra gånger) handlar det om att andas och att använda min andning till att finna ett lugn och en ro, både fysiskt och mentalt. Den mest intressanta upptäckten är att jag får mer gjort och upplever mer än jag gjorde tidigare. Mitt lugnare tempo och min ändring av begreppet tidseffektivitet har gjort mig mer produktiv, trots att det inte har varit skälet till min förändring.

Jag fick nyligen boken Buddha i Las Vegas av Notis förlag. Det är en underbar bok av och om en ung pokerspelare som mycket förenklat försöker finna mening med sitt liv. När han precis kommit på hur han ska vinna allt och har all makt och all insikt så skjuter han det från sig. På ett ögonblick går han från 'all in' till 'all out'. För att vinna måste man våga förlora. Vilken tid är då 'i tid'? När är man i tid och när är man sen eller för sen? Är man inte mer i tid när man kommer inrusande i sista sekunden än när man kommer en kvart innan? Ja, så är det kanske. Men försök inte tänka så mycket i tid, sen eller tidig, hinna eller inte hinna. Oavsett om du är sen eller tidig så har du medvetet eller omedvetet gjort ditt val om hur du vill förhålla dig till de människor du ska möta, om hur du vill att din dag ska bli, kanske till och med ditt liv. Du kan välja som du vill när det gäller din tid. Det finns en mängd tekniker och metoder som kan eliminera många av dina tidsfällor, men de kan inte hjälpa dig att göra dina val. Du måste själv bestämma dig för om du ska finna din andning i tid.

Free your mind!

 

 

1653 Visningar totalt 2 Visningar idag